Månskensdans

Välkommen till Månskensdans

2009-05-11T05:29:00.004+02:00

Månskensdans är ett avslutat projekt. Det kommer inga fler uppdateringar, texter, länkar.

Å andra sidan finns det strax över fyrahundra inlägg om litteratur, språk och kultur i allmänhet i arkivet. De kommer inte att försvinna eller bli meningslösa bara för att de inte längre får sällskap av fler. Jag vill gärna tro att de är värda tiden det tar att bläddra igenom dem.

Ta en titt.

Tecken på dålig humor

2009-03-20T13:40:00.002+01:00

Varje gång jag får syn på det här inlägget får jag lust att ändra rubriken till Note to shelf.

Länktips: ny filmblogg

2009-03-04T08:47:00.000+01:00

Kinematografi.

Wikipedia: latin versus hindi

2009-03-03T20:37:00.004+01:00

Latin är ett språk som har haft ont om modersmålstalare ett bra tag. Indien har en bit över fyrahundra miljoner invånare som räknar hindi som sitt förstaspråk.

Wikipedia har i skrivande stund 26 644 artiklar på latin och 26 251 artiklar på hindi.

Delvis lär det bero på att många indier skriver på engelska istället. Det är fortfarande lite tragiskt. Och underhållande.

Lyckliga slut

2009-02-12T16:55:00.004+01:00

Som tonåring tyckte jag hemskt illa om tillrättalagda lyckliga slut. Inte så att en bok inte fick sluta lyckligt, men jag kände mig trött på vad jag såg som brott mot berättelsens logik, på vad som kändes som tillgjorda försök som inte riktigt hängde ihop med resten av berättelsen. För någon månad sedan läste jag Dan Simmons Song of Kali, och kom på mig själv med att tycka att slutet inte riktigt höll i förhållande till resten av boken, men att jag ändå kunde förlåta det, eftersom det positiva, det uppmuntrande, ofta har ett egenvärde. I eftermiddags läste jag Jón Kalman Stefánssons fina Sommarljus och sen kommer natten (Sumarljós, og svo kemur nóttin), och irriterade mig lika mycket på ett, tyckte jag, onödigt bittert slut, som jag en gång hade gjort på dess motsats.

Aldrig får man vara nöjd.

Ett par länkar

2009-01-31T09:26:00.003+01:00

På Vetsaga har Charlotte Strömbom skrivit en essä om Erik Andersson, Åke Ohlmarks och de olika översättningsideologier som ligger bakom deras respektive sätt att närma sig texten: "God åkerjord eller fet och fruktbar mylla? – Om Erik Anderssons och Åke Ohlmarks översättningar av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings". Värd att kika på om man är intresserad av Tolkien och/eller översättning. Nahal Ghanbari skriver om bristen på vettiga kvinnoroller i fantasy och om Lewis Carrolls Alice och vad hon gjort för att förbättra saken: "Alice och identitetskrisens Underland".

Maria Nygård har startat en sida för att samla svenska bokbloggar: bokbloggar.nu.

Vetsagas essätävling

2008-12-11T17:28:00.002+01:00

Genom ett av mina alldeles för många små fritidsprojekt, Vetsaga, har jag dragit igång en essätävling. Skriv om science fiction- eller fantasylitteratur; vinn femtusen kronor. Ta en titt. Skriv.

Några länkar

2008-12-02T14:39:00.003+01:00

Catahyas novellpris för 2007.

Tulpanporr – för att det går att skriva roliga sexscener också.

David Nessle skriver om fantastiskt fascinerande musik.

Note to self:

2008-08-09T06:35:00.002+02:00

Nästa gång du fyller en hylla med lexikon i en Billybokhylla, eller någonting av dylik stabilitet och bärförmåga, sätt inte lexikonen nästan överst. Särskilt inte om du förvarar nästan alla dina böcker av samlarvärde i samma bokhylla, fast under nämnda lexikon. Eller om du råkar ha händerna under hyllan och instinktivt försöker rädda dina böcker istället för att dra undan dem.

Suck. Mina stackars, stackars böcker.

Än att aldrig spänna en båge

2008-07-24T03:21:00.000+02:00

Alltså, Heidenstam är ju jävligt bra ibland, ändå.

Epepe

2008-07-15T14:00:00.002+02:00

Igår läste jag ungraren Ferenc Karinthys Epepe (översatt, via engelskan, av Mårten Edlund), om lingvisten och etymologen Budai som på väg till en språkkonferens i Helsingfors kliver av planet, på bussen från flygplatsen och när han kommer fram till hotellet inser att han befinner sig i en enorm stad, fullständigt okänd för honom. Alfabetet liknar ingenting han tidigare sett, språket är helt och hållet främmande, ingen förstår något av alla de språk han själv talar. Han vet inte var han befinner sig, hur han skall få kontakt med omvärlden, hur han skall hitta ut. Han hittar inga flygplatser, tågstationer, ambassader, översättningsbyråer.

Förlaget hävdar på ena omslagsfliken att det är en "[märklig] allegori om människors kontaktbrist i det överbefolkade och överindustrialiserade moderna samhället". Själv blev jag mest påmind om första gången jag var i Italien.

Metropolis

2008-07-05T21:38:00.001+02:00

Det är väldigt sällan en filmnyhet slår mig som någonting stort och angeläget, men när Die Zeits nätupplaga meddelar att man har återfunnit en rad försvunna nyckelscener från Fritz Langs Metropolis, då är det svårt att känna någonting annat än wow!

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

2008-06-24T01:29:00.002+02:00

Jag tycker om kapitelnumreringar som bara använder sig av primtal. Det är så fascinerande att halvvägs genom en ganska tunn bok inse att man har kommit till kapitel 167.

Ibland ...

2008-05-26T23:53:00.003+02:00

... blir jag så trött på att så många svenska journalister inte inser att man inte bara kan kapa en engelsk transkribering av ett ryskt namn och använda den i svensk text, eftersom det finns en ganska stor risk att den som är van vid hur man skriver det på svenska helt enkelt inte kommer att känna igen namnet på personen eller platsen. Läser man papperstidningar är det sällan ett problem, eftersom någon vanligtvis har fixat till det på vägen. Det är värre med nätupplagorna.

Norska, svenska eller finska?

2008-04-12T18:47:00.006+02:00

Skriver man på internet någonting om en författare som är någorlunda nyfiken, kan hantera internet och inte är så välkänd att det drunknar finns alltid risken att personen kommer att läsa det. Kan den inte språket, tja, då går det alltid att slänga ut en fråga och ofta kommer någon att översätta det, på ett sätt eller annat. Två sådana exempel jag har sett på sistone är hos Felix Gilman och Joe Abercrombie. Det som intresserar mig här har dock mest med språkuppfattning att göra.

Then there’s this, which I’m not even 100% sure what language it’s in, and neither Google nor Babelfish can translate it for me. Norwegian? Swedish? Finnish?

I'm not that hot on foreign languages if I'm honest, and my Danish? (Finnish? Swedish? Norwegian?) is slightly rusty, but I'm interpreting the headline of this review as:

Jag har full förståelse för att en engelskspråkig författare inte kan se skillnad på de olika skandinaviska språken (även om jag blir en smula förbluffad över att ingen verkar komma på tanken att kika på toppdomänen .se). Jag är medveten om att mitt perspektiv, som flerspråkig, språkintresserad talare av ett mycket mindre språk än engelska, är ett annat än det hos enspråkiga talare av världens just nu mest dominerande språk. Jag tycker ändå det är fascinerande att man blandar in finska, som på flera sätt har mindre gemensamt med engelska än sanskrit, i det hela. Är det bara för att man inte har någon aning om hur finska ser ut och antar att det, på grund av geografisk närhet, skall likna de andra man nämner? Eller hade man, om det hade varit en finsk text, kunnat gissa sig till att det kunde ha varit det, men för säkerhets skull garderat sig med att den i och för sig kunde vara svensk eller norsk också? Det är nu inte så fantastiskt mycket språken har gemensamt, trots att de har levt sida vid sida ett bra tag nu.

Omslag

2008-04-12T18:35:00.002+02:00

Det här tyckte jag var ett kul exempel på kreativtet i att utforma böcker. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt snyggt – jag föredrar en mer minimalistisk approach – men det är alltid roligt med nya grepp.

(Via Making Light.)

Telefoniskt

2008-04-12T13:27:00.002+02:00

Dagens ord är telefoniskt, som i att kontaktas telefoniskt istället för kontaktas per telefon. En sökning på Google – detta fantastiska och opålitliga språkvetenskapliga verktyg – ger några enstaka träffar på svenska; själv hade jag aldrig stött på det eller i alla fall inte lagt märke till det förrän idag. Med tanke på antalet träffar i förhållande till antalet talare verkar det vara någorlunda etablerat i färöiskan.

En bokhandel värd ett besök

2008-04-10T03:29:00.004+02:00

Mrs. B skriver om vackra bokhandlar. Jag har tagit upp biblioteksporr förr på Månskensdans, men egentligen är jag alltid en smulare svagare för en bokhandel än för ett bibliotek. Bibliotek är fruktansvärt bra och en mycket sympatisk idé, men jag är alltid lyckligare omgiven av böcker jag, om jag skulle vilja, skulle kunna ta med mig hem och behålla. När man dessutom kombinerar det med en vacker gammal kyrka, som är en fantastisk byggnadstyp, då lär det inte finnas särskilt många vackrare platser man kan tänka sig.

Dagens lästips: Markusevangeliet 11:15-17 och Johannesevangeliet 2:14-16.

Abney Park

2008-04-10T03:21:00.001+02:00

Nattens musiktips är Abney Parks "Airship Pirate". Inte för att musiken egentligen är så fantastiskt bra, utan för att de sjunger om luftskeppspirater.

Böckernas makt

2008-04-08T21:11:00.004+02:00

Ett rum åt mig; ett rum åt mina böcker. Vi älskar varandra, tro ingenting annat, men jag känner att det kommer att tillföra vårt förhållande en helt ny harmoni när vi dagligen slipper slåss om utrymmet i mitt sovrum.

Men man skall för all del inte tro att det är ett jämlikt förhållande: själv får jag nöja mig med det mindre rummet.

Ur språkens tunnlar

2008-04-08T20:30:00.000+02:00

Kvällens länktips: Ola Wikander har startat en blogg, Ur språkens tunnlar. Gå dit.

Bokhyllor & bibliotek

2008-04-06T03:11:00.005+02:00

I augusti förra året funderade jag över bokhyllor och ordning och allt det där i vad som då skulle bli min nya lägenhet. När det nu står klart att jag flyttar härifrån om två månader kan jag konstatera att för många idéer gällande hur man skall sortera sin bokhylla är en dålig sak: jag har inte kunnat komma fram till hur jag egentligen vill ha det, och därför inte sorterat de flesta av mina bokhyllor. Med mindre än två månader kvar tills man måste börja plocka ned dem i flyttlådorna kommer det heller inte att ske.

I mitt apartheidsystem får antikvariskt inköpta böcker, som utgör en klar minoritet, inte får stå bland de övriga; de har ett par bokhyllor ute i hallen och har faktiskt någon form av ordning. Men de fem bokhyllorna i sovrummet, och tillhörande boktravar som inte får plats i dem, har helt enkelt stått fullständigt osorterade i den ordning de packades upp och sedan flyttats runt. Utan någon verklig övertygelse om exakt hur jag vill ha det har jag helt enkelt inte haft orken, energin, tiden att ge mig på det projekt det trots allt är att sortera sin boksamling – även när den tillhör en ung student – när det finns så mycket annat jag vill, eller borde, göra. Och visst har det funnits en viss frihet i att när jag skall sätta tillbaka några dussin böcker helt enkelt bara lägga dem där det finns plats, även om den mer än väl har vägts upp av frustrationen när man försöker böcker som inte vill bli funna.

Fördelen med min nya lägenhet, utöver om att det inte rör sig om ett andrahandskontrakt så att jag faktiskt kan känna att jag kommer att stanna där ett tag och ta mig tid att göra små saker som att sortera mina bokhyllor, är att den är en fyra. Vet ni, gott folk, vad man kan få plats med i en fyra, till och med om man för hyrans skull låter en inneboende ockupera ett av rummen? Ett bibliotek. Ett rum åt mig; ett rum åt mina böcker. Vi älskar varandra, tro ingenting annat, men jag känner att det kommer att tillföra vårt förhållande en helt ny harmoni när vi dagligen slipper slåss om utrymmet i mitt sovrum.

Mitt nya prov på viljekraft går ut på att undvika att falla för frestelsen att inreda mitt bibliotek med enbart röda bokhyllor. För det gick ju så bra förra gången, när jag skulle undvika att sortera min böcker efter ryggfärg.

Gissningsvis kommer jag att stå där med sju, åtta röda Billybokhyllor i sommar.

Det kommer att vara jätteroligt i säkert en hel vecka.

Ordförklaringar

2008-03-19T15:47:00.003+01:00

Jag tycker inte om ordlistor längst bak i romaner. Det blir så lätt att man efter att ha läst sexhundra sidor med insprängda indiska termer, huvudsakligen på hindi, upptäcker att det fanns en sju sidor ordförklaringar. Längst bak.

Glädje

2008-03-18T16:09:00.002+01:00

Det är för övrigt glädjande att en av mina favoritbloggar har skrivit ett nytt inlägg efter fyra månaders tystnad.

Referenser

2008-03-18T15:57:00.003+01:00

Det är för övrigt intressant att se hur uppgifter ur en blogg så lätt – jag har gjort det själv – blir någonting man har hittat i en blogg när det refereras någonstans som inte är en annan blogg. Inte bloggen Månskensdans, bloggen Bränt järn, bloggen Ampersand utan just en blogg – anonymiserande, avpersonifierande. Någonting som antyder att det inte spelar någon större roll vilken blogg det handlar om, som om de inte var enskilda publikationer utan bara ansiktslösa delar av en stor massa. Skulle man göra så med en artikel ur en tidskrift? Referera till någonting man har hittat i en tidskrift utan att nämna vilken tidskrift eller skribentens namn? Det lär knappast ske lika ofta. Någonting som är tillräckligt mycket värt för att bry sig om – hänvisa till, föra vidare, kritisera, gå i opposition mot – borde rimligtvis betraktas som någonting där man bör nämna vem eller vad som står för uppgiften, texten, åsikten.

Shakespeare

2008-02-25T18:46:00.005+01:00

Jag bläddrade kort igenom nummer 3/2007 av Shakespearesällskapets tidskrift Shakespeare som blivit liggande orörd, och den första rubrik som mötte mig var ett citat ur det här inlägget (som i sin tur var en reaktion på en artikel ur Shakespeare ...), som fungerar som utgångspunkt för numrets ledare. Och visst är det väl trevligt att kunna stå till tjänst med material att kommentera för tidskriften om den nu gör detsamma för mig, men det känns en smula absurt att hugga av

Shakespearesällskapet vill gärna hävda att Shakespeare är en man för alla tider. Må så vara, men hans pjäser kommer ändå att vara ovillkorligen knutna till den tid då de skrevs. I det ingår en föreställningsvärld som inte är modern – precis som synen på mycket idag säkerligen kommer att tyckas fördomsfull och otidsenlig om ytterligare fyrahundra år.

och halvt vända sig mot det, bara för att komma fram till att det minsann finns stora poängen med att spela Shakespeare ändå. Ja, det var ju det jag sade i min text också – att Shakespeare har ett värde som inte behöver anpassas efter moderna tider och att det fortfarande är aktuellt att spela hans pjäser som de är.

Starka verb

2008-02-14T08:52:00.002+01:00

Tycker du också att svenskan är ett sådant där mesigt, svagt språk? Gesellschaft zur Stärkung der Verben vet hur man skulle kunna göra saker bättre.

Science fiction och fantasy i Uppsala

2008-02-14T08:50:00.000+01:00

Upsalafandom har fått en ny hemsida, med blogg, presentation av vad och vilka vi är och vad vi gör och när och var vi gör det och annat matnyttigt.

Dagens länktips

2008-02-07T20:03:00.000+01:00

Nästan vilken musik som helst kan bli hur bra som helst så länge man sjunger om interpunktion.

Det eviga latinet

2008-01-31T17:35:00.000+01:00

Latinfestival i Uppsala 15/3. Se mer information här.

Kvällens länktips

2008-01-30T22:50:00.000+01:00

Jag tycker inte om förslag om reglerade bokpriser. Maria Nygård tycker inte om könsrollskramande romantiseringar av svartsjuka. Dessutom den där Borchert-texten jag utlovade häromdagen.

Otto lever!

2008-01-29T16:52:00.000+01:00

Se själva.

Wolfgang Borchert

2008-01-29T00:34:00.001+01:00

Översättningen av Wolfgang Borcherts Draußen vor der Tür och ett gäng noveller, som jag har tjatat om här ett bra antal gånger tidigare, finns nu i tryck. Det är roligt. Borchert är en författare som många, med tanke på dagens kunskaper i tyska bland svenska läsare, inte har kunnat läsa i större utsträckning. Nu finns åtminstone möjligheten. Särskilt prosastyckena är ofta riktigt, riktigt läsvärda: surrealistiska men välskrivna och meningsfyllda. Ett stycke tysk litteraturhistoria som är lika läsvärd idag som på fyrtiotalet. En varm rekommendation.

Skall ta mig i kragen och skriva någonting längre om Borchert på Bränt järn de närmaste dagarna hade jag tänkt mig. För det är där, som påpekat, det läsvärda sker.

Dagens länktips

2007-12-29T18:45:00.000+01:00

Arianrhod, Maria Nygårds nystartade bokblogg. Ta en titt, lägg in bland flöden et cetera.

Das ist die Symphonie von Menschen, die nicht länger Sklaven sind

2007-12-10T20:44:00.000+01:00

Det här är mitt favoritklipp på YouTube för tillfället. Särskilt mycket tycker jag om Reinhard Brussman, Jeff Leyton och Gyula Vikidáls bitar, men det är ju helheten som är poängen.

Så kan jag inte släppa att Jerzy Jeszke ser ganska mycket ut som en äldre Martin Rundkvist heller.

Dagens fråga

2007-11-11T18:41:00.000+01:00

Varför är så många böcker jag vill läsa hur enkla som helst att få tag på på danska, men kräver ett smärre detektivarbete om man vill läsa dem på svenska eller – om det är originalspråk – engelska?

Viktig text

2007-11-04T22:53:00.000+01:00

Johan Anglemarks "Fantasy – bara för barn?" om den kvalitativa vuxenfantasyns ställning och förutsättningar i Sverige förtjänar att läsas.

Dagens Nyheter, Doris Lessing och Wikipedia

2007-10-14T17:42:00.000+02:00

Jag skrev en något längre kommentar, med skärmdumpar, om hur DN kopierade sin första rapportering om Doris Lessing från Wikipedia här.

Hoho

2007-10-11T14:04:00.000+02:00

Nu har man plockat bort källhänvisningen till Wikipedia i Dagens Nyheters artikel. Utan att nämnvärt förändra innehållet, bortsett från att man har tagit bort listan över på svenska utgivna böcker.

Doris Lessing och Wikipedia

2007-10-11T13:19:00.000+02:00

Att årets Nobelpris går till Doris Lessing är rätt roligt. Ännu roligare är att Dagens Nyheters artikel är en omskrivning av och bitvis helt enkelt bara kapad från Wikipedia, med meningar som:

Det var emellertid med monumentalverket Den femte sanningen (1962), som hon etablerade sig som författare av internationell rang. Denna bok betraktas av många (dock inte av Lessing själv) som ett viktigt feministiskt verk.

Med rymdeposet Shikasta (1979) tar Lessings karriär steget fullt ut till ett allvarligt försök inom mjuk science fiction efter att ha undersökt "inre verkligheter" och blivit fascinerad av de nya möjligheterna med genren.

Jag förutsätter att det inte kommer förbli så många minuter, men just nu har jag väldigt roligt åt det.

Kanske borde skriva en längre analys på Bränt järn, om jag får tid.

Uppdaterat: yes, bortredigerat. Skall förmodligen ta och roa mig med mina skärmdumpar och skriva någonting mer om det senare.

Uppdaterat igen: längre kommentar skriven. Läs den här.

Om tal och skrift och slut

2007-09-29T02:13:00.001+02:00

En av de vanligast nämnda skillnaderna mellan tal och skrift brukar vara att deras sätt att förhålla sig till tiden skiljer sig åt: verba volant, scripta manent, som bekant. Det skrivna stannar. Likväl: det är en gräns som luckras upp. Ett hastigt sms – en sådan sak som så otroligt mycket av det vi idag skriver består av – är oftast flyktigt; ett tal kan spelas in och leva långt efter att den röst som yttrade det har tystnat. Var, i det här, befinner sig bloggen?

Det jag skriver här (så även nu) är ofta hastigt och ostrukturerat. Enstaka undantag finns, men mest är det vad man hinner få ned mellan texter som ägnas större eftertanke. Länktips, korta reflektioner – jag har hemskt svårt för stavningen reflexioner, förresten –, rentav längre texter som blir långa inte på grund av struktur och medveten disposition, utan för att fingrarna blivit så förtjusta i sin tangentbordsdans att de gärna fortsätter. Ändå vill jag gärna tro att det finns ett värde som inte försvinner efter en timme, en dag, en vecka.

Några få texter här har jag lagt ned mycket mer tid på än många jag skriver som i andra sammanhang trycks på papper. Även andra får då och då uppskattning i form av nya kommentarer och mail. Och om det skrivna – inte allt, för länktips på ett nät där adresser ändras och saker plockas ned och dyker upp annorstädes – har ett bestående värde, så har Månskensdans också ett värde när jag inte längre uppdaterar, om än kanske mest för mig och minst för er som redan har läst texterna.

Tillsammans med en vän – Fredric – som för ett tag sedan konstaterade att det inte var så mycket liv här som det en gång var kommer jag att flytta mina längre ansträngningar till Bränt järn, vilket inte minst har fördelen att jag där slipper arbeta med Blogger och med Wordpress på eget serverutrymme har mycket större kontroll. Om man tyckte att Månskensdans var värt att länka till kanske man kan tycka detsamma om Bränt järn. (Och om det som är skrivet på en blogg har ett bestående värde, är aktivitet då någonting som krävs för att det skall vara länkvärt? Kräver formatet nya uppdateringar oavsett vad som finns i arkivet för att det skall fortsätta att vara värt att peka till säg Månskensdans? Och om uppdateringarna krävs, har det redan skrivna då tappat sitt långsiktiga värde?)

Någon gång då och då kommer jag säkert att posta någonting nytt här: en kort kommentar som inte passar på Bränt järn; några kulturrelaterade länktips jag tyckte var roliga, intressanta, fascinerande eller av någon annan anledning värda att dela med mig av. Annan energi kommer dock gå till andra projekt.

Ungefär som det har varit de senaste månaderna ändå, alltså.

Nattens länktips

2007-09-28T01:39:00.000+02:00

Vetsaga lever igen efter sommardvalan, med nya texter. Särskilt rekommenderas Stefan Ekmans "Att utmana normer med suddiga gränser" med tillhörande kommentarer.

Sydsvenskan har tema omläsningar.

Slutligen ett par gamla inlägg från Hal Duncans penna om infernokrusher.

Imorgon hade jag tänkt ta tag i det här med att flytta min aktivitet annorstädes och vart och sådant.

Dagens kortfilmstips

2007-09-18T13:10:00.000+02:00

Opp med morrhårer, tiger! och Nästan inne från Vertigos insäljningsturnéer är fan det bästa jag har sett på YouTube på ett bra tag.

Metabloggande – FeedBlitz

2007-09-11T22:01:00.000+02:00

Suck.

Dear FeedBlitz Publisher:

As you probably know, last month we announced that we will be upgrading all FeedBlitz accounts to Newsletter Edition. This change brings you significant new features for all your newsletters, such as the ability to completely customize your emails, to change delivery schedules, and to capture subscriber demographic data. As part of this process, FeedBlitz made all these features available to you last week. Your fees, if any, are not changing.

[...]

If you are using our free services, we will be supporting this upgrade using small advertisements placed at the end of each email we send on your behalf, starting on September 14. Premium customers will not see ads added to their premium messages. There is an example ad at the end of this message.

Ni som läser Månskensdans genom mailen skulle förhoppningsvis stå ut med en liten bit reklam längst ned – att döma av exemplet är det inte särskilt påträngande – men jag tycker inte om att utsätta mina läsare för reklam om jag inte måste. Särskilt inte som jag permanent hade tänkt dra ned på uppdateringstakten här (och öka den annorstädes) och tänkt uppmana alla som hade tänkt fortsätta följa Månskensdans att se när nya inlägg kommer genom RSS, vilket är mycket enklare än många verkar tro, eller FeedBlitz, vilket alla som har en mailadress kan göra, snarare än att manuellt försöka kontrollera när nya saker kommer.

Någon som känner till några bra alternativ?

Som jag vill vara

2007-09-11T21:17:00.000+02:00

Det är inte ofta jag ser en recension som får mig att vilja läsa en ungdomsbok, eftersom jag så väl vet att jag inte tillhör målgruppen och i många fall har tragiskt svårt att riktigt ta till mig innehållet – vilket jag hade även när jag så att säga tillhörde rätt ålder. Lotta Olssons recension av Katarina von Bredows Som jag vill vara lyckas dock. För världen är inte alltid så svartvit som inte sjutton ska en tjej som går i nian skaffa barn, men förståelsen för det kan av och till vara hyggligt begränsad, och när aborten slutar vara den valmöjlighet den bör vara och istället blir någonting förväntat där det inte bara blir ett beslut utan fel beslut att behålla barnet har någonting gått snett. En ungdomsbok som behandlar det på ett bra sätt är någonting jag vill läsa.

Dagens "men hur tänkte du nu?"

2007-09-05T14:14:00.000+02:00

Om man i en lärobok, sannolikt mest läst av åttio- och möjligtvis sjuttiotalister, kort innan man konstaterar att språk är ett historiskt fenomen där utveckling och betydelseglidning kan orsaka missförstånd, använder ordet "patetiskt" i betydelsen "känslosamt, högstämt" utan att verka räkna med att det skall uppfattas som någonting negativt, hur tänker man då, egentligen?

Bokhylleordning

2007-08-20T17:43:00.001+02:00

Jag flyttpackar – för övrigt en bidragande orsak till sommarstiltjen på Månskensdans –, vilket i mitt fall huvudsakligen innebär att få ned så många böcker som möjligt i varje flyttlåda innan jag börjar oroa mig för att den inte riktigt skall klara av tyngden och desperat försöker hitta annat att fylla resten av flyttlådan med. Nu försvinner så slutligen min färgkodade ordning – kanske lika bra det; så i efterhand kan jag konstatera att den inte har varit särskilt praktisk alls. Frågan är bara om jag kommer kunna låta bli att sortera likadant i nya lägenheten.

Salongen

2007-08-20T17:42:00.000+02:00

Salongen lever igen efter sommaruppehållet. Ta en titt.

Pausmusik

2007-08-16T11:08:00.000+02:00

Om man råkar uppskatta våldsamt misantropisk elektronisk musik, så kan man alltid lyssna på Zyclon-E och deras första album Timewave Zero medan jag gör annat. Särskilt "Finally War", "Cannibal Rush", "Pigs of War", "Today I'll Take My Guns to Town" och "Ice" rekommenderas.

Dessutom är det här, som alltid, en av mina absoluta favoritfilmscener någonsin.

Dagens länktips

2007-07-29T16:22:00.000+02:00

Arabic Gems – "How the horse got his name".

Jane Austen och utgivning

2007-07-20T12:47:00.000+02:00

En besviken engelsman har skickat in Jane Austens Pride and Prejudice till arton förlag och agenter och fått manuset refuserat gång på gång, skriver svd.se. Man undrar ju hur många framtida klassiker förlagen missar, kommenterar han det med. Själv undrar jag mest hur många på förlagen som trött bara sett det tricket förut och refuserat romanen utan att kommentera att de kände igen den.

Berlin – Stad av sten

2007-07-19T15:24:00.000+02:00

Är det meningen att jag skall kunna skillnad på de olika pesonerna som befolkar Jason Lutes Berlin av sten? I så fall misslyckas jag till viss del. De glider ihop, går in i varandra, bildar en sammanhängande röra. Kanske är det meningen? Kanske är det inte det, och jag är sämre på att hantera serier än prosa eftersom jag är så mycket bättre på text, men spelar ingen större roll – det är ändå bara Berlin som lever här. Ett kallt stenliv, förvisso, men i alla fall ett liv. Till skillnad från huvudpersonerna som inte bara delar stenens avsaknad av värme utan dessutom saknar dess djup. Som en ytlig del i skildringen av staden. Men det fungerar inte: det blir utan engagemang, utan intresse. Utan att jag egentligen bryr mig.

Boktips

2007-07-19T15:09:00.000+02:00

Jag älskar att rekommendera böcker. Det finns inte många lika löjligt enkla sätt att få mig glad som att be mig att sätta samman en lista på fem eller tio intressanta böcker som jag tycker att personen skall läsa.

Delvis handlar det säkerligen om att helt enkelt få dra mig till minnes böcker jag har läst och tyckt om och få fundera på sådant som jag verkligen har uppskattat. Att få koncentrera sig på vad som har gjort en viss bok så bra är en njutning i sig. Delvis handlar det om att få hjälpa till att sprida böcker som förtjänar att hitta fler läsare. Mest handlar det nog dock om illusionen att jag gör världen en liten smula bättre. Det behöver inte alls stämma: personerna kanske glömmer mina rekommendationer tio minuter senare, eller läser böckerna utan att tycka att det var något särskilt med dem. Det spelar egentligen inte någon större roll. Det är själva idén om att kanske ha fått göra någon annan läsare gladare genom att hjälpa till att visa på guldkornen som finns i litteraturens djungel.

Böcker och samtal

2007-06-28T23:42:00.000+02:00

Åh. Visst måste man tycka synd om honom? Och om hennes barn.

Bonus: vardagsgrammatik.

Dagens plötsligt och egentligen uppenbara etymologiska insikt ...

2007-06-28T23:20:00.000+02:00

... slog mig när frågan hur engelskans conscience egentligen stavas ställdes, och jag medan jag besvarade den plötsligt insåg det självklara att ordet kunde delas upp i con och science – conscienta. Ett tydligt tecken på att man borde ägna mer tid åt att reflektera över vardagliga ords etymologi. Å andra sidan blir jag lika barnsligt lycklig varje gång jag apropå ingenting alls inser någonting sådant här.

Dagens sten i glashus

2007-06-26T15:43:00.000+02:00

Vad är det med latinister och gula sidor egentligen? Va?

Ten Sorry Tales

2007-06-19T21:28:00.000+02:00

En av de litteraturrelaterade saker jag ägnade mig åt i helgen var att läsa Ten Sorry Tales av Mick Jackson, som vännen jag övernattade hos hade lagt fram åt mig och sagt åt mig att läsa. Det visade sig vara det charmigaste jag har läst på länge. Jacksons noveller håller sig på båda sidorna om realismens stora staket, men oavsett vilken de står på så har de en underbart absurd ton med mörka stråk här och där. Det är tio berättelser som är skrivna med en vacker enkelhet, ofta men inte enbart – till de bättre hör om de ensamma gamla damerna som skaffar sig en samling män som de rökt i sitt rökeri och den om den pensionerade mannen som bygger en båt i sin källare och sedan till sin sorg inser att han inte kan få ut den – med barn i huvudrollerna. De är bra och fångande, rentav lysande. De påminde mig något om Tove Janssons Muminböcker och Patrick Süskinds Die Geschichte von Herrn Sommer, och om Jenn Reeses Tales of the Chinese Zodiac. Världen behöver fler sådana här böcker.

Metabloggande

2007-06-19T21:25:00.000+02:00

Någonting jag är än mer trött på än Blogger vad det gäller Månskensdans: att inte ta mig tiden (som förvisso effektivt verkar ätas upp av annat) att skriva annat än korta och oreflekterande inlägg. Det finns för många sådana som det är. Djup och analys är trevliga saker. Fy, Johan. Fy.

I Am Legend

2007-06-11T14:50:00.000+02:00

Enligt Hans är det Jag är legenden som kommer att bli den nya svenska titeln när Hungra (Hunger?) åter ger ut Richard Mathesons I Am Legend. Jag har svårt att tycka att den ens kommer i närheten av originaltitelns förföriska klang, men det kan väl åtminstone inte bli värre än förra gången.

Tonspråk och gener

2007-06-11T14:39:00.000+02:00

Ett par forskare vid Edinburghs universitet säger sig har hittat kopplingar mellan gener och tonspråk. Jag har inte läst den ursprungliga artikeln, så jag vet inte riktigt vad jag skall tro, men nog skulle det vara synnerligen intressant om det visade sig stämma.

Tvättdjur

2007-06-02T00:15:00.000+02:00

Nattens mest ansträngda liknelse står Fredrik Strage för i en recension i Dagens Nyheter.

När han och kompmusikerna headbangar slungas deras hårmanar runt som husdjur i en tvättmaskin.

Blatte betyder kompis

2007-05-15T18:29:00.000+02:00

Dåliga vanor och usel disciplin gjorde att jag fastnade i Rickard Jonssons Blatte betyder kompis, som är hans doktorsavhandling med undertiteln Om maskulinitet och språk i en högstadieskola, igår och sträckläste den istället för att göra vad jag borde ha gjort. Genom den följer han ett gäng invandrarkillar – definierat inte nödvändigtvis utifrån att de är invandrare, utan för att de har någon form av dylikt ursprung och därmed bryter mot normen för det svenska (eller kanske snarare västerländska) – och studerar hur de använder språket för att bygga bilden av vilka de är och vilka de inte är genom avståndstagande från det som i ett visst läge kan hota den maskulina självbilden. Fascinerande och medryckande läsning som går att applicera på väldigt många andra grupper och situationer.

Dagbok om mörker och ljus

2007-05-11T01:56:00.000+02:00

Händelsevis råkade jag läsa Jonas Thentes och Mohamed Omars kommentarer till Torbjörn Säfves Dagbok om mörker och ljus nästan direkt efter varandra. Ibland krävs det så lite för att gå från värld till värld.

Metabloggande

2007-05-11T01:38:00.000+02:00

Jag är trött på Blogger. Trött på designalternativen, trött på att det är så förbaskat osmidigt, trött på att inte kunna gå in och ändra i det som jag vill. Varje gång jag går från någon av de fantastikrelaterade saker som jag driver/administrerar i bloggformat annorstädes (Vetsaga, Ampersand och nu senast Koll) hit så tappar jag bara lusten, när jag känner hur mycket krångligare Blogger är och hur mycket mindre kontroll jag har. Jag tycker bättre om Wordpress och framför allt tycker jag bättre om Wordpress på eget serverutrymme där jag kan gå in och ändra på det jag vill, lägga till sådant jag inte tycker om och addera nya funktioner (som de smidiga RSS-flödena i högerkolumnen på Koll).

Samtidigt drar jag mig för att flytta på mig. Att driva någonting på en plats i nästan två år betyder att man samlar på sig länkar, samlar på sig läsare och att sökmotorerna lär sig att hitta dit. En del av det följer med när man byter adress, en del gör det inte. Visserligen borde jag, istället för att skjuta upp det, göra det så snart som möjligt. Men det tar emot – inte minst för att det är en hel del arbete inblandat, när jag tvångsmässigt skall sätta min egen prägel på sidan. Ändå är jag övertygad om att det måste göras förr eller senare. Bah.

Dagens länktips

2007-05-05T19:06:00.000+02:00

Dagens humor: Maureen Johnson konstaterar att det kan gå vilt till när författare möter sin publik.

(Från samma sida: det här och det här är ungefär lika surrealistiskt men inte särskilt roligt alls.)

Åcon om ett par veckor. Det skall bli roligt.

För övrigt kan man konstatera att det faktum att John Ajvide Lindqvist i offentliga sammanhang envisas med att se sig som ensam på Sveriges litterära skräckscen av förklarliga skäl väcker viss irritation. Inte minst hos andra som på olika sätt sysslar med svensk skräcklitteratur. Pål Eggert skall tydligen ha skrivit en notis som dykt upp idag i en tidning som jag inte läser.

Virginia Tech och den hotfulla litteraturen

2007-04-28T23:02:00.000+02:00

Jag har som policy att försöka avhålla mig från att skriva om politik på Månskensdans.

För många läsare är det – så länge man inte håller med om den, och så brukar inte vara fallet här – så tröttsamt att gå in på en sida för att läsa om böcker eller språk och möta någons grinande propaganda (för att inte tala om de där nedlåtande antydningarna om meningsmotståndarnas tankenivå, bakomliggande motiv et cetera som jag förhoppningsvis hade kunnat undvika ändå). Personligen tycker jag att det är ett betydligt värre brott att ha dålig smak när det gäller böcker än när det gäller politik, men jag har alldeles för många gånger stött på uppfattning hos förment vettiga personer att det måste vara någonting fel på sådana som har en klart avvikande politisk åsikt och att det kanske är bäst att hålla sig på avstånd från dem. Sådant får mig att sucka lite uppgivet då och då. Dessutom skulle det vara trist att låta kommentarer om det som är viktigt här i livet drunkna i propaganda jag lika gärna kan få ut annorstädes.

Just nu är jag smått upprörd över ett ämne som ligger sådär bekvämt lagomt långt bort. Ur mitt perspektiv (till skillnad från vad till exempel Neil Gaiman skrev) är Virginia Tech någonting som hände andra, trots att Jamie Bishop genom diverse mailinglistor förmodligen har varit den mest närvarande personen i min inbox sedan dess. Men konsekvenserna av en händelse som når så många är aldrig isolerade, vilket polisingripanden i USA den senaste tiden gjort smärtsamt tydligt.

Winchester police say William Poole, 18, was taken into custody Tuesday morning. Investigators say they discovered materials at Poole's home that outline possible acts of violence aimed at students, teachers, and police.

Poole told LEX 18 that the whole incident is a big misunderstanding. He claims that what his grandparents found in his journal and turned into police was a short story he wrote for English class.

"My story is based on fiction," said Poole, who faces a second-degree felony terrorist threatening charge. "It's a fake story. I made it up. I've been working on one of my short stories, (and) the short story they found was about zombies. Yes, it did say a high school. It was about a high school over ran by zombies."

Even so, police say the nature of the story makes it a felony. "Anytime you make any threat or possess matter involving a school or function it's a felony in the state of Kentucky," said Winchester Police detective Steven Caudill.

[---]

On Thursday, a judge raised Poole's bond from one to five thousand dollars after prosecutors requested it, citing the seriousness of the charge.

LEX18

Allen Lee, an 18-year-old straight-A student at Cary-Grove High School, was arrested Tuesday near his home and charged with disorderly conduct for an essay police described as violently disturbing but not directed toward any specific person or location.

The youth's father said his son was not suspended or expelled but was forced to attend classes elsewhere for now.

[---]

Cary Police Chief Ron Delelio said the charge was appropriate even though the essay was not published or posted for public viewing.

Disorderly conduct, which carries a penalty of 30 days in jail and a $1,500 fine, is filed for pranks such as pulling a fire alarm or dialing 911. But it can also apply when someone's writings can disturb an individual, Delelio said.

"The teacher was alarmed and disturbed by the content," he said.

Chicago Tribune

Ordet obehagligt täcker inte riktigt det där med att anhålla tonåringar på grund av deras skönlitterära alster.

Trema

2007-04-28T13:56:00.000+02:00

Apropå inlån och diakritiska tecken så kan den här listan vara underhållande. Bland de tuffa bandnamnen (i de flesta fall säkerligen valda med en stor dos självdistans) återfinns till exempel Infernäl Mäjesty, Deströyer 666 och Hypnös. Smaka på dem på ett språk där de där prickarna faktiskt råkar betyda någonting. Infernäl Mäjesty.

BloodHag/BlöödHag står annars för dagens upplevelse. Inte rent musikaliskt, men deras hemsida talar glatt om att BloodHag thinks you should read more och låtarna på deras MySpace-sida har titlarna "Thomas Pynchon", "Philip Jose Farmer", "William S. Burroughs" och "Douglas Adams". För att inte tala om den långa raden namn under "influences".

Smörgåsbord

2007-04-28T13:36:00.000+02:00

Jag är inte särskilt förtjust i det bildliga användandet av ordet smörgåsbord ens i svenskan. Än värre blir det som engelskt låneord: jag får helt ofrivilligt svårt att ta texter som innehåller fraser som a smorgasbord of ... på allvar. Därför blir jag en aning kluven när jag stöter på det mer ovanliga smörgåsbord (dessutom i ett så tilltalande sammanhang som the full smörgåsbord of scientific delight) i Jennifer Ouellettes text om allmänhetens fysikkunskaper när jag skummar det senaste numret av Symmetry. Å ena sidan är det fortfarande ett hemskt, hemskt låneord. Å andra sidan är det roligt med bibehållna udda bokstäver i språk där de inte hör hemma.

Kafka är humor

2007-04-20T05:50:00.000+02:00

Franz Kafka uppfattas ofta (huvudsakligen av personer som inte läst någonting han har skrivit) som en väldigt tung och svår författare. Sant är att det – naturligtvis – finns en svärta och ett motstånda i texten, men Kafka är inte svårläst. Framför allt är han en väldigt rolig författare. Det finns en humor i hans absurditet, någonting mycket underhållande i det orimliga han bygger upp. Jag har aldrig varit någon stor anhängare av Monty Python, men en av deras mest berömda sketcher – "Den döda papegojan" – är någonting som, väl en aning nedtonat, hade kunnat hittas hos Kafka utan att alltför många läsare höjt på ögonbrynen.

Science fiction-relaterat

2007-04-19T18:28:00.000+02:00

LRF:s science fiction-novelltävling, som Månskensdans tidigare skrivit om, fick in nästan trehundra bidrag, enligt förbundets hemsida. De flesta skall tydligen ha lagt sin berättelse fyrtio, femtio år framåt i tiden.

Råkar man vara en del av svensk sf-fandom så kan man skicka Ylva Spångberg till Danmark, och det vore ju trevligt. Som i att det är kul att gå på kongress, inte för att vi vill bli av med henne. Det vill vi inte.

Apropå kongresser så äger en sådan rum i Göteborg i sommar. Startsidan på kongressens hemsida skulle vara nog för att få mig att vända och inte undersöka saken mer om jag inte visste vad det handlade om, men jag har fullt förtroende för att det blir väldigt trevligt ändå. Jag rekommenderar ett besök. (Åland i maj fungerar också, men där finns färre Månskensdansläsare som händelsevis skulle kunna bli nyfikna nog att kika förbi.) Yngre intresserade kan söka resebidrag.

Funderingar och diskussioner kring kongresser och sf-fandom som jag tyckt varit intressant på sistone hittas här, här och här.

Dagens länktips

2007-04-13T15:57:00.000+02:00

Kiwi!

(Via Emilia.)

Boksidor

2007-04-12T23:48:00.000+02:00

Via Anders upptäcker jag No one belongs here more than you. Att bygga en hemsida enbart i bilder är fullständigt idiotiskt om man har någonting att säga som folk faktiskt letar efter. Om man inte har det utan bara vill dra uppmärksamheten till den är det väldigt smart gjort. Det är en sida som borde ha alla förutsättningar att spridas. Som nu.

Den författarhemsida jag tycker allra sämst om torde annars flashversionen av J.K. Rowlings hemsida. Gah.

Svitjods undergång och Sveriges födelse

2007-04-06T19:01:00.000+02:00

När Fredrik och Henrik Lindströms Svitjods undergång och Sveriges födelse kom var det väldigt mycket tal om hur den skulle använda sig av språkhistoria för att stärka sina teser. Så mycket att jag när jag nu läser den blir något besviken – var det inte mer än det här? Visst spelar dialekterna och hur de hänger samman en viktig roll i att bevisa vilka områden som hört ihop med vilka och hur stockholmskan inte hör hemma bland dialekterna i närområdet med allt vad det betyder, men inte har det den roll åtminstone jag fått intryck av. Ett alldeles rasande orättvist sätt att bedöma en bok, naturligtvis, när den inte ses som vad den är utan på vilket sätt den avviker från mina förväntningar. För visst är det en av de mest intressanta populärhistoriska böcker jag har läst på länge: Fredrik Lindströms stilistik känns igen, liksom hans närmast fantastiska pedagogiska förmåga att med humor och liknelser förklara både enkelt och medryckande. Något irriterar det att till och med jag som på intet sätt är historiker kan ibland tycka att man får sträcka sig väl långt för att passa ihop bevis med slutsatser, men på det stora hela ändå en klart läsvärd bok.

Thailändsk försäkringsreklam

2007-04-05T22:37:00.000+02:00

Apropå död – thailändsk försäkringsreklam i kortkortfilmsformat: ett, två, tre (av, mig veterligen, sex). Textningen är usel men fungerar ändå. Jag kan inte låta bli att vara lite nyfiken på hur folk egentligen reagerat när särskilt de två sista dykt upp i tv-rutan.

Maria Gripe

2007-04-05T17:52:00.000+02:00

Maria Gripe är död. Det händer alla förr eller senare och få saker är en lika självklar del av livet, särskilt när man är åttiotre år gammal, och det påverkar inte ett författarskap som sedan länge lämnat sin aktiva period bakom sig. Det känns ändå, som det brukar göra, lite trist: med böcker som Glasblåsarens barn, Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia – En sällsam historia och Skuggan över stenbänken var hon absolut en av förra århundradets främsta svenskspråkiga ungdomsboksförfattare. Min första upplevelse av hennes författarskap borde ha varit Tordyveln flyger i skymningen någon gång i elva-, tolvårsåldern, vilket naturligtvis gör min uppfattning om den idag rätt dimmig. Förmodligen har jag ännu mer uppskattat sådant jag läst på senare år, som Glasblåsarens barn eller Skuggan över stenbänken, för deras fantastiska stämning och personporträtt.

"Världens mest rättvisa språk"

2007-03-29T18:25:00.000+02:00

Via Lingvistbloggen ser jag att LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) i sitt nyhetsbrev påpekar att Stockholms universitet kommer att ge en kvällskurs i esperanto. Problemet? Rubriken Kurs i världens mest rättvisa språk för internationell kommunikation.

Rent bortsett från det besvärliga i uttrycket "rättvist språk" så är esperanto då rakt inte ett exempel på ett sådant, om poängen är att det skall vara lätt att lära sig och att alla skall börja på samma nivå. Den som ens överväger att hävda någonting lever med en uppfattning om världens språk som inte lämnar Europa och inte stämmer ens där. Ta en titt på kinesiskan, ta en titt på spanskan och jämför med esperanto.

Tidigare inlägg om esperanto.

Kvinnligt, manligt & det förgångna

2007-03-26T14:37:00.000+02:00

Senaste numret av Shakespearesällskapets tidskrift har temat "kvinnligt – manligt" och Pontus Plænge ställer sig i en artikel frågan om vi kan fortsätta spela klassiker som upprätthåller att den laga feminina principen (omvårdnad, underkastelse) leder till något gott. Nu besvarar han den själv med ett "obetingat ja", men tycker ändå inte att man kan fortsätta alldeles som vanligt och säger att ett sätt att tydligt belysa strukturella könsskillnader är att låta kvinnor spela män och vice versa. Gott så – jag har absolut ingenting emot att se en dylik Shakespeareföreställning i det syftet och det hör till teaterns natur att på något sätt göra sin egen tolkning av en pjäs vid varje ny uppsättning, eftersom man till skillnad från det som trycks på pappret ständigt är en del av att återskapa den. Likväl vill jag invända mot vilka förväntningar vi har på äldre kultur.

Dramatiken och litteraturen i stort är genomsyrad av kollektiviserande fördomar som placerar vissa grupper över andra, mycket för att det helt enkelt var en vedertagen sanning bland dem som skrev när det skrevs. Det kan gälla män över kvinnor, européer över asiater, borgare över bönder. Det är ingenting som den som har minsta lilla intresse av äldre kultur kan vara omedveten om. Shakespearesällskapet vill gärna hävda att Shakespeare är en man för alla tider. Må så vara, men hans pjäser kommer ändå att vara ovillkorligen knutna till den tid då de skrevs. I det ingår en föreställningsvärld som inte är modern – precis som synen på mycket idag säkerligen kommer att tyckas fördomsfull och otidsenlig om ytterligare fyrahundra år. Vi kan tycka illa om det och vi kan ha förväntningar på att slippa det i nyskrivna verk, men att inte kunna acceptera det och spela eller läsa äldre stycken för deras andra kvaliteter är att blunda för historien och att blunda för att många andra även idag ser världen på ett annat sätt. Den blindheten kan begränsa både våra upplevelser och vår förståelse för såväl historia som omgivning.

Wahlström & Widstrands klassikerserie

2007-03-25T16:03:00.000+02:00

Wahlström & Widstrand står med sin klassikerserie för en av de mest intressanta svenska utgivningarna just nu, med översättningar och nyöversättningar som tillgängliggör en rad intressanta och inflytelserika gamla texter för svenska läsare, tillsammans med vägledande kommentarer. Hit hör till exempel Suetonius Kejsarbiografier (översatt och presenterad av Ingemar Lagerström), som naturligtvis bör tas med en rejäl näve salt men som spelat stor roll för hur vi har kommit att se de tidiga romerska kejsarna; Quintilianus klassiska Den fulländade talaren om retoriken (översatt och presenterad av Bengt Ellenberger), dock bara i urval; Prokopios historiska verk Vandalkrigen men också den på sitt sätt betydligt mer intressanta Hemlig historia som han skrev om kejsar Justanianus (översatta och presenterade av den ständiga Sture Linnér) och den babyloniska skapelseeposet Enuma elish (översatt och presenterad av Ola Wikander). Med undantag för Wikanders översättningar (Enuma elish och Kanaaneiska myter och legender) domineras det helt och hållet av grekiska och romerska verk: slår man upp en utgåva från 2005 ser man Livius, Juvenalis, Tacitus och Historia Augusta; Arrianos och Xenofon. En välgärning för alla intresserade – dessutom är serien stiligt formgiven av Annika Lyth, och vackra böcker är aldrig fel.

Litteraturen och eskapismen

2007-03-25T05:47:00.001+02:00

Jerry Määttä skriver i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om John Carey och hans What Good Are the Arts?, som uppenbarligen tar upp frågan om vilket syfte konst har och om den verkligen – som ibland hävdas – gör oss till bättre människor. Kanske är det inte så konstigt att en litteraturprofessor kommer fram till skönlitteraturen (även om den fortfarande inte nödvändigtvis gör folk bättre – vilket i sig är ett begrepp värt en lång definitionsdebatt, egentligen) är den enda kritiskt granskande konstformen, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Vad man än kan ha för åsikter om det (och vilket med all respekt för Jerry Määttä nog i så fall bör diskuteras efter att ha läst Careys bok) så är det jag faktiskt fastnar för i texten att uttalat använda skönlitteratur som eskapism i syftet att ersätta berusningsmedel med böcker. Personligen tycker jag om världen jag lever i och livet jag har, och morrar ilsket så snart någon ens kommer i närheten av att försöka sätta en eskapistisk stämpel på min läsning, men alla som någon gång till exempel har diskuterat fantasy med ungdomar i yngre eller mellersta tonåren borde känna igen tankegången: läsning är någonting som effektivt kan användas som verklighetsflykt om det är vad man söker och det finns många som mycket medvetet använder sig av det i det syftet. Jag betvivlar ändå att man skulle lyckas särskilt väl med att lyfta fram det som drogersättning.

Språktidningen

2007-03-21T21:21:00.000+01:00

Ena halvan av dagens tidskriftsskörd i min brevlåda var det senaste numret av Språkvård, vilket fick mig att inse att Språktidningen, vars kommande existens jag påpekat tidigare, helt och hållet kommer att ersätta den och ge en mer populärvetenskaplig framtoning för att hitta fler prenumeranter. Jaha. Det var ju inte alls lika roligt som att få en till svensk tidskrift om språk.

Strange Fruit

2007-03-21T20:27:00.000+01:00

Jag tillhör dem som aldrig charmats av Billie Holidays röst, aldrig funnit den riktigt så imponerande. Det spelar mindre roll här: bara att sprida Lewis Allans (Abel Meeropol) "Strange Fruit" är en bra sak i sig.

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Det är en fantastisk dikt.

Jag föredrar att läsa den. Den som hellre vill lyssna kan göra det här.

För herr Bachmanns broschyr

2007-03-17T23:21:00.000+01:00

Rent bortsett från den hyggligt bisarra och morbida bilden, så är det lite roligt att huvudpersonen i Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr på sida fyrtiotre i Månpockets utgåva, mitt i en av sina hatiska monologer om den totala bristen på tankeverksamhet i sitt hemland, anger att de unga ligisterna har hjärnskodda fötter.

Nattens länktips

2007-03-17T01:54:00.000+01:00

Danska är svårt. Hur många skandinaver uppfattar danska, typ.

Via Martin Rebas.

Minoritetsspråk: arabiska i Qatar

2007-03-10T23:45:00.000+01:00

gulfnews.com hade för ett par veckor sedan en artikel om arabiskans hotade ställning i Qatar, och hur de många gästarbetarna och andra omständigheter gör att engelskan håller på att ta över som förstaspråk. Intressant – fast egentligen kan man hoppa över den ursprungliga artikeln och bara läsa Jabal al-Lughats kommentar.

Obegåvade recensioner

2007-03-10T23:34:00.000+01:00

Min lokaltidning igår innehöll en recension (från TT) av Mel Gibsons Apocalypto, skriven av Erik Helmerson.

"Apocalypto" handlar om en mayastam, som lever i harmoni med naturen och vars favorithobby är snoppskämt. Tills de plötsligt anfalls av en brutal samling krigare, en sorts regnskogens tyskar, som förslavar dem och för dem till sin stad som levande offer.

Länge leve – leva – de rasistiska små kommentarerna i recensioner. Suck.

Vassa eggen skriver om en annan obegåvad recension. Många som kommenterar tycker inte alls att recensionen är dum. Intressant läsning.

Nigirus sushus

2007-03-09T16:06:00.000+01:00

Osäker på hur ett låneord skall böjas? Vänd dig till latinet. Vilket språk ordet än lånats in från.

Traditionally, an order of nigiri sushi consists of two pieces. Each nigirus sushus is a ball of rice with fish or some other food laid on top.

Kommentarsdiskussionen som kommer fram till att flera volvor borde heta volvamus är också värd att läsa.

Dammråttornas bildningstörst

2007-03-09T15:33:00.000+01:00

Jag tror för övrigt aldrig att jag har sett så många dammiga böcker i en bokhandel som på Hedengrens när jag tittade in ett par timmar förra veckan. Det är en bra bokhandel. Folk borde titta på böckerna i tillräcklig grad för att de inte skall börja samla dammtussar.

xkcd igen

2007-03-07T11:09:00.000+01:00

Istället för att skriva det jag borde har jag blivit lurad att sitta och läsa igenom xkcd igen. Men det får det vara värt, när det finns påpekanden som det här eller det här.

Dies irae

2007-03-06T06:56:00.000+01:00

En period när jag ägnade ganska många timmar så gott som dagligen åt att åka till Göteborg och tillbaka brukade jag ha med mig en mp3-spelare jag hade lånat av någon som inte ville ha den. Inte något tekniskt eller designmässigt mästerverk, bara någonting med plats för ett dussin låtar och halvkasst ljud för att stänga ute medpassagerarna. Ganska snart kom jag fram till att det var ännu obehagligare att ha musiken i örat än att höra folk runt mig, men fram till dess släpade jag med mig mp3-spelaren och ett lager batterier som ständigt tog slut.

Det finns verkligen inte många musikstycken där jag brukar kunna börja sjunga med utan att tänka på det. Men Mozarts rekviem hör dit – förmodligen eftersom jag tycker så mycket om "Dies irae" (förmodligen skriven av Tomas av Celano). "Dies irae" hörde också till vad jag hade lagt in på mp3-spelaren. En kanske inte helt lysande kombination.

Dii-es irae, dii-es illa
solvet saeclum in favilla
teeste David cum Sibylla!

Inte särskilt högt, naturligtvis, men personer som sjunger med i musiken i sina hörlurar låter sällan särskilt bra. Särskilt inte om de inte är vidare duktiga på att sjunga från första början.

Quantus tremor est futurus,
quando judex est venturus,
cuncta stricte discussurus!

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om det faktum att något av det mest medryckande jag vet i musikväg är en bit ur en dödsmässa.

Småförlag

2007-03-01T11:00:00.000+01:00

Dagens Nyheter har idag en artikel om småförlag och småförlagens förbättrade villkor. Jag vet inte riktigt vilken storlek Carl Cato menar med "små", men jag tycker ändå att det är konstigt att han inte nämner någonting om de tekniska framsteg som gjort det möjligt att trycka böcker i upplagor på bara några hundra exemplar utan att styckpriset blir löjligt högt. Det är en viktig anledning till att riktigt små och nischade förlag kan frodas utan att ruinera sina ägare, även om det naturligtvis fortfarande kostar betydligt mer per tryckt bok än en upplaga på tiotusentals exemplar. De små förlagens förbättrade villkor är hur som helst lovande – det ger så mycket större utrymme för intressanta titlar utan någon större läsarkrets, för även om det är tråkigt att de går så många förbi är det klart bättre än att de inte kommer ut alls. Att hitta dem kräver dock att man vet vad man letar efter: små förlag som inte syns i de stora bokhandelskedjornas hyllor får hitta nya stigar för att nå sina läsare. Här är naturligtvis internet ett revolutionerande verktyg, men det leder också till att medvetandet om förlagets och dess böckers existens bara når en mindre och mer nischad grupp och missar den som kanske bara går och kikar på vad Bokia råkar ha inne en gång varannan månad. Vilket i sig bidrar till att göra de små förlagens utgivning mer intressant.

Mer Gerard Manley Hopkins

2007-03-01T03:03:00.000+01:00

Thou Art Indeed Just, Lord

Thou art indeed just, Lord, if I contend
   With thee; but, sir, so what I plead is just.
   Why do sinners' ways prosper? and why must
Disappointment all I endeavour end?
Wert thou my enemy, O thou my friend,
   How wouldst thou worse, I wonder, than thou dost
   Defeat, thwart me? Oh, the sots and thralls of lust
Do in spare hours more thrive than I that spend,

Sir, life upon thy cause. See, banks and brakes
   Now, leavèd how thick! lacèd they are again
With fretty chervil, look, and fresh wind shakes
   Them; birds build -- but not I build; no, but strain,
Time's eunuch, and not breed one work that wakes.
   Mine, O thou lord of life, send my roots rain.

LIX-värde & Robin Schlotz

2007-03-01T02:02:00.000+01:00

På ett par ställen har det diskuterats LIX-värden i bloggar. LIX är nu ett oerhört trubbigt verktyg, men skall man leta efter exempel på sådant som får mätaren att visa rött torde Ett alldeles fantastiskt virrvarr ligga nära till hands: de fyra senaste texterna (undantaget länktipset som till stor del består av ett citat och därför blir missvisande) når upp till 67, 70, 72 respektive 79. Gränsen för "mycket svår, byråkratsvenska" går vid 60. Ett normalt Månskensdansinlägg borde ligga någonstans runt eller strax under 50 – det senaste ("Chaucer och Boccaccio") ligger visserligen på 67, men är för kort för att vara ett bra exempel. Vilken stor påverkan meningslängd har på LIX-värdet kan man se genom att använda Matthew Cheneys "The Length of a Sentence", som trots att den räknas som tre meningar istället för en kommer upp i ett LIX-värde på 390.

Via Johan Ahlin snubblade jag för ett par dagar sedan över en YouTube-video där Robin Schlotz sjunger die Arie der Königin der Nacht. En hyggligt imponerande operainsats för att vara en kille som inte kan vara äldre än som allra mest tretton år och gör det under vad som lite googlande anger är en föreställning för föräldrarna till barnen i kören. Mina stämband får sympationt bara av att lyssna. Fast det skulle förstås kunna vara att jag är sjuk med en halsinfektion som gör att jag får ont bara av att tugga också, om man skall leta tråkiga förklaringar. Roas man inte av opera kan man kika på ett odödligt stycke musikalisk filmhistoria istället.

Chaucer och Boccaccio

2007-02-24T17:54:00.000+01:00

I en diskussion jag skummade annorstädes nyligen gavs Geoffrey Chaucer och Giovanni Boccaccio som exempel på författare som bara skulle ha åstadkommit ett enda större verk under sin levnad, litterära enhitsunder, vilket bör betraktas som en grov överdrift: Chaucers Troilus and Criseyde är kanske inte lika berömd som The Canterbury Tales, men läses och uppskattas – vilket den förtjänar – likväl fortfarande, även om dess största avtryck i litteraturhistorien kanske är som en del av det material Shakespeare använde till Troilus and Cressida. Geoffrey Chaucers främsta källa till Troilus and Criseyde lär i sin tur ha varit Il Filostrato – av Boccaccio. Bara för att ta ett exempel – både lämnade efter sig större och uppskattade litterära arv även bortsett från deras idag mest ihågkomna alster – som knyter dem samman.

Gerard Manley Hopkins (1844 - 1889)

2007-02-24T16:43:00.000+01:00

As Kingsfishers Catch Fire

As king fishers catch fire, dragonflies draw flame;
    As tumbled over rim in roundy wells
    Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's
Bow swung finds tongue to fling out broad its name;
Each mortal thing does one thing and the same:
    Deals out that being indoors each one dwells;
    Selves — goes itself; myself it speaks and spells,
Crying What I do is me: for that I came.

    I say more: the just man justices;
    Keeps grace: that keeps all his goings graces;
Acts in God's eye what in God's eye he is —
    Christ. For Christ plays in ten thousand places,
Lovely in limbs, and lovely in eyes not his
    To the Father through the features of men's faces.

Humorreflektioner

2007-02-24T03:48:00.000+01:00

Trots en oförmåga att kunna koncentrera mig på skönlitteratur i stökiga miljöer har jag på sistone gjort tappra försök att läsa under tågresor – för att inte göra det under omständigheterna mer avancerat än nödvändigt huvudsakligen i form av humor som jag läst tidigare. I och för sig upptäckte jag att det var så länge sedan jag läste Jaroslav Hašek och P.G. Wodehouse att det på många sätt var att att läsa dem på nytt, men även om jag förmår att bättre uppskatta kritiken i Den tappre soldaten Švejk än jag gjorde när jag läste den första gången så tycker jag fortfarande inte att den är alls tillräckligt rolig för att leva upp till sitt rykte som humorklassiker. Vad det gäller ren underhållning är P.G. Wodehouses berättelser i så fall överlägsna, särskilt vad det gäller Bertie Wooster och Jeeves. Förordet till Ett upp för Cuthbert (The Clicking of Cuthbert), där författaren beskriver det svårmod och den svärta som drabbat honom sedan han börjat spela golf, är också en höjdpunkt.

Ändå är det inte helt och hållet min typ av humor, och det slog mig för ett tag sedan att den roligaste bok jag vet – som kan få mig att skratta högt, trots att jag bortsett från formuleringarna mer eller mindre kan den utantill – förmodligen är Neil Gaimans Neverwhere (som inte ens jag ser som en bok som huvudsakligen lever på sin humor), i sin tur överträffad endast av Jan Berglins skapelser, om seriemediet får vara med och leka.

För övrigt måste reflexion tillhöra svenskans fulaste stavningar.

The Librarian

2007-02-21T18:29:00.000+01:00

Kvalitetsfilm via MSB-bloggen, som även länkar till ett av få riktigt vackra linnen jag någonsin sett och dagens musiktips i form av Helsingfors klagokör.

Uppdatering: Vilket fick mig att tänka på Latinbloggens fantastiska filmplaner:

fixerade vid begreppet Wackernagel's law och funderade över vilken otroligt bra titel på en film det skulle vara (skulle kunna vara ett comeback vehicle för Segal, a rouge linguist sets out to avenge the brutal murder of his dissertation committee...)

För övrigt meddelar MSB-bloggen även att biblioteket – Malmö stadsbibliotek – åter har en essähylla. Det är en bra sak.

Dagens Lenngren

2007-02-20T17:11:00.000+01:00

Här hvilar fänrik Spink, en hjelte, som tyvärr
För tidigt samlad blef till sina fäders grifter.
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
Han sköt en gång en sparf och red ihjäl en märr.

Fler bokreaböcker

2007-02-19T21:48:00.000+01:00

Nu har jag tvångsmässigt gått igenom även Bokias bokreakatalog (på papper), ringat in intressanta titlar åt andra och skrivit små anteckningar om vad jag tycker att de borde köpa. Den som gillar thrillers och spänningslitteratur bör ta en titt på Lee Child som att döma av vad jag har läst av honom gör det han gör väldigt bra. Ett annat tips är Philip Pullmans trilogi Den mörka materian (Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren), som lär ha varit en bidragande orsak till att han belönades med litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne för ett par år sedan. Bra är den i alla fall, särskilt den första boken.

Så gjorde jag ett stort kryss över hela astrologidelen så att den knappt går att läsa också. Det var för svårt att låta bli.

Science fiction & språkkunskaper

2007-02-19T17:54:00.000+01:00

Apropå Åka och böcker, så kan man vilja följa vad hon skriver om science fiction och nybörjarläsare på nättidskriften Vetsaga: "En inåvänd genre" (del ett) och "Vad som lockar" (del två). När vi ändå pratar om science fiction kan det vara värt att notera att A.R. Yngve har startat Fantastisk litteratur i Sverige, med ambitionen att länka till artiklar, recensioner och annat som rör författare till svensk fantastik. Om det är ett intressant ämne kan man även ta en titt här hos Hans Persson.

Det är roligt att språkkunskaper, det faktum att man faktiskt kan lära sig fler språk än sitt modersmål, engelska och möjligtvis lite skoltyska, -franska eller -spanska som de flesta svenskar, och den nytta man kan ha av det uppmärksammas i Dagens Nyheters intervju med Korhan Abay, men är det verkligen nödvändigt att falla tillbaka på så slarvigt språk som lärde sig svenska på rekordtid – har ingressförfattaren undersökt saken?

The Pinocchio Theory visar att en en blogg minsann inte behöver bestå av korta inlägg som det här. Och skriver dessutom om film.

Bibliotek

2007-02-19T17:48:00.000+01:00

För snart två veckor sedan postade Maria bibliotekskortsporr på Vildvittra (jag har blott två) samma dag som Åka skrev om biblioteksnostalgi på läst och tänkt i landet Annien. Personligen har jag aldrig riktigt haft den sortens förhållande till bibliotek. Visst har jag lånat några böcker då och då, men till skillnad från många andra i ungdomsåren maniska läsare så gjorde jag det aldrig till ett andra hem eller lärde känna bibliotekarierna. Jag hade turen att växa upp i ett hem där det fanns om än inte den enorma mängd böcker man kan hitta hos personer som låter sitt liv kretsa kring litteraturen så i alla fall många hundra romaner och dessutom flera kvarlämnade lådor med gamla ungdomsböcker som jag aldrig var särskilt intresserad av. Det var mycket mer bekvämt att gå och plocka där eller hos mina morföräldrar när man ändå var på besök, än att behöva ta sig in till stan och sedan oroa sig för lånetider och annat besvärligt. För att inte tala om vad en person som inte ens tycker om att köpa böcker antikvariskt tycker om biblioteksböcker med några år på nacken. Bibliotek var någonting som det i och för sig var trevligt att det fanns, men som jag inte direkt hade några känslomässiga band till. Om jag verkligen ville ha en bok var det oftast inga problem att köpa den: från någon gång i tioårsåldern, när jag på egen hand började samla egna böcker, och upp genom hela gymnasiet lade jag förmodligen inte bara betydligt mer pengar på böcker än på någonting annat, utan mycket mer pengar på böcker än alla andra utgifter – som därmed inte direkt blev särskilt stora – kom upp i sammanlagt.

Jag har nog större nytta av bibliotek idag, mest för att universitetsbiblioteket tillåter mig att leta reda böcker som hade krävt både tid och pengar att ta rätt på och läsa annars, men det är fortfarande inte en institution som rent känslomässigt ligger mig särskilt nära hjärtat. Visserligen kan jag på rak arm komma på åtminstone sju stycken (en J.G. Ballard-novellsamling, tre Schopenhauer – Die Welt als Wille und Vorstellung på tyska i två band och en svensk översättning –, två böcker med pjäser av Marlowe och en bok om fantasyfilm) biblioteksböcker jag har liggande just nu som är ren underhållning, men det är mest resultatet av uttråkad tid mellan det att föreläsningar tar slut och nästa tåg går.

Fördelen är att jag slipper lämna tillbaka böcker. Jag avskyr att behöva lämna tillbaka en bra bok och sedan inte kunna slå upp någonting i den närhelst jag vill.