Böcker och tycke
Att ha respekt för andras litterära smak är svårt. Det kräver en hel del ansträngning och självbehärskning. Visst är det så att det är så gott som omöjligt att sätta upp kriterier för vad en bra bok egentligen är, oavsett vad man är ute efter i sin läsning. Skall den ha en spännande intrig? (Vilket jag personligen inte är så intresserad av.) Vad är då en spännande intrig? Skall den ha ett bra språk? (Mycket viktigare.) Men vad är ett bra språk? Skall den ha realistiska personteckningar? Vem avgör vad som är realistiskt, egentligen? Et cetera et cetera och så konstaterar man att smak är någonting subjektivt, punkt.
Tills nästa gång man stöter på en person som lyfter Brown, Marklund, Brooks eller liknande författare till skyarna och man står där med tårna som gnäller under tyngden från hakan och man verkligen inte kan förstå varför, varför, varför det här sker och funderar på vad det egentligen kan ha varit som gick snett i personens liv.
Alldeles för ofta när jag försöker diskutera litteratur får man något vagt "jo, men den är ju spännande i alla fall ... till skillnad från den där!" (syftande på slumpat mästerverk man tidigare försökt få personen att läsa) slängt i ansiktet, och varje gång det händer känner jag mig som en vinfantast som försökt ge bort ett fantastiskt årgångsvin men fått svaret att nej tack, det finns en fortfarande ett par dunkar (halvtaskiga, förvissa, men det rensar bara magen!) stående i källaren och man blir fortare full så. Att bita sig i tungan och avhålla sig från att nedvärdera litteratursynen hos en sådan person är en sak. Att övertala sig själv att faktiskt respektera den en helt annan och mycket, mycket svårare.
Tills nästa gång man stöter på en person som lyfter Brown, Marklund, Brooks eller liknande författare till skyarna och man står där med tårna som gnäller under tyngden från hakan och man verkligen inte kan förstå varför, varför, varför det här sker och funderar på vad det egentligen kan ha varit som gick snett i personens liv.
Alldeles för ofta när jag försöker diskutera litteratur får man något vagt "jo, men den är ju spännande i alla fall ... till skillnad från den där!" (syftande på slumpat mästerverk man tidigare försökt få personen att läsa) slängt i ansiktet, och varje gång det händer känner jag mig som en vinfantast som försökt ge bort ett fantastiskt årgångsvin men fått svaret att nej tack, det finns en fortfarande ett par dunkar (halvtaskiga, förvissa, men det rensar bara magen!) stående i källaren och man blir fortare full så. Att bita sig i tungan och avhålla sig från att nedvärdera litteratursynen hos en sådan person är en sak. Att övertala sig själv att faktiskt respektera den en helt annan och mycket, mycket svårare.
posted by Johan | 19:18
9 Kommentarer:
Jo, det här är ett intressant dilemma. Det finns många situationer när man måste vara på sin vakt för att inte avfärda folk och deras smak rakt av — de kan ju ha vettiga sidor, och man vill inte framstå som en total buffel. Fast jag undrar: hur långt måste man dra det? Jag vill gärna tro att det går att respektera en person utan att behöva respektera hennes smak.
Jag brukar gärna tänka på det faktum att det finns dåliga böcker som jag gillar ändå, och bra böcker som jag inte tycker om. Bra-dålig är inte samma skala som gillar-ogillar, och jag tror att man ofta blandar ihop dem. Om jag internt översätter uttalandet "Brown skriver bra" till "Brown skriver saker jag gillar" har jag inga problem med att acceptera det utan att bråka.
Visst finns det en skillnad mellan bra och dålig och gillar och ogillar. Till exempel inser jag att Gene Wolfe är en bra författare, men jag läser fortfarande inte frivilligt hans böcker efter att ha tagit mig igenom _Book of the New Sun_ och tyckt att den var, tja, inte direkt njutbar. Anne Bishop hör kanske egentligen inte hemma i den litterära himlens högsta sfär, men hennes _The Dark Jewels Trilogy_ tillhör ändå mina absoluta favoritböcker helt enkelt för att jag *tycker om dem* så mycket. Poängen är att om man tänker så som du säger så nedvärderar man ju ändå personen man diskuterar med på sitt sätt. Säger någon "Brown skriver bra" och faktiskt menar att Brown *skriver bra* och jag översätter det till "Brown skriver saker jag gillar" så har jag ju smått omyndigförklarat uttalandet. Om personen nu menade att Brown, så objektivt det nu går att uttala sig om sådana saker, skriver *god litteratur* och inte bara det som råkar tilltala henne, och jag genast kopplar bort det eftersom det är två begrepp som i min värld är lika oförenliga som olja och vatten så kan man knappast påstå att jag fullt respekterat uttalandet på samma sätt som jag skulle ha gjort ifall någon sade "Arne Sand skriver bra".
Självklart går det att respektera en person utan att respektera hennes smak. Det finns personer som jag har allra högsta respekt för som om de skulle rekommendera mig en bok effektivt skulle ha sett till att ha minskat chanserna att jag läste den. Men det skulle vara trevligt att ha självbehärskningen att ta folk på allvar när de vill placera det som jag ser som skräplitteratur i samma fack som Dick och Dostojevskij, istället för att innerst inne tänka någonting i stil med "illitterära dårar".
Det där med respekt är ett lurigt kapitel, och jag är inte säker på att jag själv vet vad jag menar med det alla gånger. Jag är i alla fall säker på att man inte måste vara överens med alla, och det där dilemmat med att man ibland hamnar i en sits där man mer eller mindre ser ner på andras smak och åsikter får man försöka tackla bäst det går när man hamnar där. Det är ju faktiskt så att man ibland tycker att någon har fel, och det kommer man inte undan. Inte helt i alla fall.
Vad menar man med att ta folk på allvar?
Också en klurig fråga. En definition som slår mig så direkt är att lägga lika stor vikt vid deras åsikt och argument som om man själv hade varit den som uttalat dem.
Om någon som knappt har läst en bok i hela sitt liv försöker ge sig in i en diskussion om litteratur kan jag knappast påstå att jag lägger lika stor vikt vid personens uttalanden som vid mina egna, alltså tar jag henne inte på allvar.
Själva tanken att man inte skulle kunna respektera personer med dålig litteratursmak (alternativt, beroende på hur man väljer att se det, personer som saknar verktygen för att bedöma böcker) är smått skrämmande - särskilt med tanke på hur många personer som skulle omfattas av en sådan etikett.
Grejen är ju den att många ofta *kan* nämna åtminstone ett par av de skrivandets ingredienser som gör att de gillar boken - må det så vara spänning, igenkänningsfaktor eller någonting liknande. Jag har hört ganska långa och inte alls ogenomtänkta argument för den litterära kvaliteten hos alla de exempel jag nämner på vad jag tycker är dålig litteratur.
Jag tycker att det finns många olika sätt att vara "en bra författare" på. De är inte nödvändigtvis kompatibla med varandra. Jag skulle kunna få för mig att säga att, säg, Italo Calvino, Mervyn Peake och Liza Marklund alla är bra. Dock inte på samma sätt.
Italo Calvino kan konstruera en fantastiskt komplicerad historia som Om en vinternatt en resande och få det att hänga ihop.
Mervyn Peake har ett språk som är otroligt målande.
Liza Marklund skriver på ett medryckande sätt, så att man kan visa sig ha läst 100 sidor trots att man trodde att man bara läste en kvart.
Italo Calvino är en arkitekt, Peake en målare och Marklund en underhållare. Jag vill inte säga att det ena är bättre än det andra, bara att de är bra på olika saker. Olika personer är ute efter olika saker när de läser böcker. Det är inte ens säkert att samma person är ute efter samma sak varje gång. Jag har själv läst alla de ovanstående författarna med behållning, fast vid olika tillfällen. Jag skulle inte få för mig att läsa Mervyn Peake om jag ska ut och flyga, men Liza Marklund fungerar utmärkt.
Jag säger inte att det är logiskt eller bra att döma som jag gör; jag säger att jag gör det och att det skulle vara trevligt att *inte* göra det, men att det inte alltid är så lätt att ha åsikter på kommando.
En stor del av mitt problem är att jag inte tycker att den sorts litteratur, om jag får ta mig friheten att lägga Liza Marklund i ett fack och slänga dit massa annat, som du kallar underhållande *är* särskilt underhållande. För mig rinner inte sidorna iväg; jag sitter snarare och irriterar mig över vad *jag* anser vara brister i skrivandet. För mig finns det aldrig något behov av någonting "lättare" - en bra bok är en bra bok och kan aldrig vara fel att läsa om man har chansen. Ens om det handlar om att ge sig in i Gormenghasts korridorer på ett flygplan. Mervyn Peake är typiskt en sådan författare som kan rycka tag i mig och få den effekten att jag läser och läser utan att märka att tiden går.
Ska man döma folk efter vad dom tycker om att läsa? Tja...
Om någon kommer fram till dig och säger "Den här boken måste du läsa, den har förändrat mitt liv, den är dödsbra..." -- och så visar han fram ett tummat exemplar av MEIN KAMPF -- ja, då är det helt OK att kalla honom en idiot, dåre och livsfarlig kretin. (Men backa undan från honom efteråt.)
Men. Någon kommer fram till dig och säger att DA VINCI-KODEN är en "dödsbra" bok... det är en roman, inte ett politiskt manifest. Somliga läsare tar dess idèer på allvar, andra inte.
Så du kan inte fälla ett enkelt omdöme om läsarens omdöme baserat bara på att han "gillade" boken -- du måste närmast intervjua honom, och analysera hans intryck av den.
Men det är just problemet: många blir illa till mods om man försöker diskutera deras favoritlitteratur på djupet... de vill *uppleva* den, inte förstå den.
Det ursprungliga inlägget säger ingenting om att döma folk efter vad de tycker om för böcker, den talar endast om att döma deras litteratursmak. Det är förmodligen en betydligt mer logisk koppling som jag hoppas att folk kan ha förståelse för att jag gör, oavsett om jag vill eller inte. Inte heller säger någon av de efterföljande kommentarerna, där alla tvärtom tycks vara mycket överrens om att det är två helt olika saker, någonting om det. Likväl är det vad, tredje gången det tas upp här?
("Att ha respekt för andras litterära smak är svårt" och "Att bita sig i tungan och avhålla sig från att nedvärdera litteratursynen hos en sådan person" - ingenting annat.)
Naturligtvis frågar jag vad som är bra med en bok när jag diskuterar litteratur. Någonting annat skulle ju vara totalt meningslöst. Över till din poäng, så har du rätt i att de flesta inte nödvändigtvis vill ha någon djupare förståelse för ("analysera sönder", som det brukar uttryckas) böckerna de läser. Det är ju det som är en stor del av problemet som ges uttryck för i ursprungsposten - att själva infallsvinkeln är så annorlunda.
Skicka en kommentar
<< Home