Sten Thaning: Svenskkurs i tre delar

I maj 2002 skrev Sten Thaning ett mail till Sverifandomlistan med en underhållande svenskkurs i tre delar, som jag är säker skulle upplevas som mycket hjälpsam av personer som önskade lära sig behärska språket. Eftersom listans arkiv numera endast är öppet för listmedlemmar går det inte längre att länka till det utan att tvinga läsaren att gå med i listan, vilket även om det är enkelt och går snabbt ter sig onödigt grymt. Jag har irriterat mig på det då och då ett bra tag nu, och tog därför tag i saken och lägger (med Stens tillstånd) upp mailet här.

Mycket nöje.



Nu har jag haft en liten stunds dödtid medan min dator satt och tänkte, så jag började på en liten svenskkurs i tre delar, för att underlätta för dessa urfinnar. Du kan ju översätta den till finska så att de kan känna sig överlägsna. Eller något.

***

Lektion 1: Uttal.

Svenska är egentligen ett enormt enkelt språk att lära sig.

Man behöver bara tänka på att våra nio vokaler kan vara obetonade, ha grav accent eller ha akut accent. Samtidigt måste man förstås komma ihåg att vokalerna antingen är långa eller korta och att betoningen i sammansatta ord skiljer sig från betoningen i icke sammansatta ord (men ibland gör den inte det, förstås). När du stöter på ett ord som innehåller, till exempel, bokstaven "i", behöver du alltså raskt avgöra om det ska vara obetonat, som i "idol", kort och betonat som i "vitt", kort och betonat med grav accent som i "vicka", långt och betonat som i "vik", långt och betonat med grav accent som i "viking" - eller om det kanske ska vara kort och betonat med starkt bitryck som det första i:et i "idioti", kort och betonat med starkt bitryck, fast med grav accent, som det sista i:et i "ickekristen", långt med starkt bitryck som det avslutande i:et i "idérik", eller långt, med starkt bitryck och grav accent som det första i:et i "vika in". Ibland går det att avgöra vilken av dessa betoningar som ska användas genom att analysera ordet, med oftast är det sådant som Man Bara Vet. Om du trots allt bestämmer dig för att göra ett försök att använda dig av uttalsregler måste du bara komma ihåg att det är olika regler som gäller beroende på hur många stavelser det finns i ordet; u:et är exempelvis långt i "fru" medan det är kort i "jungfru".

Tja, "ä" och "ö" låter ju förstås annorlunda framför bokstaven "r", det måste man givetvis tänka på. Och "o" uttalas som "å" när det inte uttalas som "o". "E" uttalas som "om" i "de" och "i" uttalas som "e" i "mig", "dig" och "sig". Ü är ingen svensk vokal, även om bokstaven i fråga har kidnappat ordet "müsli" och envist vägrar ge sig av. Just detta problem undviker man förslagsvis genom att sova länge på morgonen.

Om ett ord börjar på "o" är det långt och betonat ifall det betecknar "inte", som i "olika". (Utom när det inte är det, som i "oändlig".) Därefter är det bara att uttala resten av ordet som om det hade stått "lika", fast eftersom o:et har grav accent förflyttas hela betoningsmönstret ett steg till vänster, så att o-i i "olika" har samma tonmelodi som i-a har i "lika". Men sådant märker man så småningom, så det är inget att oroa sig för så här i början.

Om vokalerna verkar vara för många och jobbiga kan det vara uppmuntrande att tänka på att det ibland är långt mellan dem. Konsonanter tenderar nämligen att förekomma i grupper. När du stöter på en sådan grupp finns det ingenting annat att göra än att dra ett djupt andetag och dödsföraktande kasta dig över den. Förmågan att uttala många vardagliga ord som "torskstrid", "borststrå", "färsksprit", "falsktskrikande", "västkustskt" eller "skälmsktskrattande" avtar lyckligtvis ju mer alkohol man dricker. En fungerande strategi om du skulle ha problem med dessa ord är sålunda att konstant låtsas vara berusad, även om detta kan leda till vissa andra kommunikationsproblem. På sf-kongresser fungerar strategin dock utmärkt.

Lektion 2: Stavning.

När du ska stava ett ord som du vet hur det uttalas gör du likadant som när du bestämmer dig för hur du ska uttala ett ord som du vet hur det stavas, bara tvärtom.

Sje-ljudet, ett normalt dorso-palatalt/velart frikativt ljud, (blanda inte ihop det med det alveolo-palatalt frikativa tje-ljudet, eftersom infödda svenskar tenderar att titta konstigt på dig om du refererar till "en schyst alvarpristagare" som "en kysst alvarpristagare", åtminstone om du inte råkar vara gift med henne) kan till exempel stavas "ch" som i chef, "che" som i apache, "g" som i geni, "ge" som i bagage, "gi" som i religiös, "ige" som i beige, "j" som i jour, "je" som i damejeanne, "sc" som i crescendo, "sch" som i schack, "sh" som i shunt, "shi" som i fashionabel, "si" som i division, "sj" som i sju, "sk" som i skön, "skj" som i skjorta, "ssi" som i mission, "ssj" som i ryssja, "stg" som i västgöte, "sti" som i suggestion, "stj" som i stjärna eller "ti" som i station.

Lektion 3: Grammatik.

Svenskans grammatik blir hela tiden mindre komplicerad, vilket ger studenter av språket stort hopp inför framtiden. Om man bara skjuter upp att lära sig en grammatikregel tillräckligt länge kan man plötsligt en dag inse att den inte längre finns. (Följaktligen är det oerhört viktigt i vilken ordning du lär dig grammatikregler. Slösa inte bort tid på att lära dig sådant som du kanske aldrig hinner använda!) En glädjande nyhet för den som vill lära sig svenska är till exempel att våra substantiv inte längre är indelade i maskulinum eller femininum. (Det kan dock vara bra att minnas vilket genus ett ord skulle ha haft *om* det hade haft ett av dessa, dock. På så sätt kan man skaffa sig praktiska minnesregler som "'vara' skulle ha varit feminint om feminina ord fortfarande hade existerat, och då hade det avslutande a:et blivit till ett u varje gång ordet böjs i genitiv, så man säger "varuhus") Dock finns det fortfarande två grupper som vi ännu inte har rationaliserat bort: neutrum och utrum. Vad som är vad är lätt att minnas: alla ord som inte är neutrum är utrum. Och tvärtom.

Prepositioner är sympatiska ord. De är nämligen oftast korta och lätta att uttala (utom de som är långa och svåruttalade, förstås), vilket gör dem idealiska för icke-infödingar. Problemet är att du först måste avgöra vilken preposition som du ska använda - man är i skolan, men på jobbet och hos doktorn, och man läser vid universitetet. (Minnesregeln om vilket genus ett ord skulle kunna ha haft är praktisk även här, när man försöker komma ihåg att man går man ur huse, till skogs, eller att något är av ondo, eftersom olika prepositioner styr olika kasus. De flesta kasus finns egentligen inte de heller, men om de hade funnits hade olika genus haft olika böjningar i exempelvis genitiv.) Eftersom du ändå förmodligen kommer att välja fel är det dock ingen idé att lägga någon större energi på valet av preposition, så det är lika bra att vara kreativ här.
Prepositioner kommer förresten alltid före sitt huvudord, utom när de kommer efter det, som i "det är dig jag tänker på". När du har hittat en bra preposition är det mycket viktigt att du mumlar fram den. Du ska absolut inte uttala den tydligt, och du får under inga omständigheter betona den, eftersom risken då är överhängande att den tas för en verbpartikel, vilket är något helt annat. Att slå på datorn är ju en helt annan sak än att slå på den, och om du råkar betona "på" lite för mycket när du rapporterar om att du gick på Swecon finns risken att folk tror att hela kongressen var en hoax.

Verbpartiklar är för övrigt också bra att snabbt lära sig behärska. Det är inte alltid så lyckat att lättat meddela att du äntligen har kommit ut på universitetet, när du egentligen menade att du har kommit in på detsamma.

I övrigt är verb så oerhört lättanvända att jag inte ens behöver gå in på dem här. Lägg bara på minnet att "leve" är optativ, medan "vore" är konjunktiv.
Blandar du ihop dessa former finns det säkert dussintals svenskar som kommer att skratta åt dig.

Lycka till!

Hem.