Salongen, den anglosaxiska dominansen & metabloggande

Ibland händer det att man snubblar över sidor som gör att man bara blir glad. Som Salongen.

Vi beslöt oss alltså för att försöka göra något åt det och samtidigt ägna oss åt något vi älskar: litteratur från Europa. Salongen har alltså ett medvetet uppdrag: Vi vill vara ett forum för samtal om böcker som sällan eller aldrig uppmärksammas i Sverige. Vi koncentrerar oss därför på böcker vi verkligen tycker är värda att läsas och, om det inte redan hänt, översättas till svenska.

Jag tycker om anglosaxisk litteratur. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om anglosaxisk litteratur och skall jag nämna författare jag gärna läser blir det en lista som ofta domineras av britter och amerikaner. Det hindrar inte att jag tycker att det är ett sorgligt och kanske till och med lite skrämmande faktum att så mycket undermålig engelsk litteratur översätts samtidigt som så mycket bra från andra språk, till och med sådana som är med svenskan nära besläktade och som kan läsas av en relativt stor andel svenskar redan på originalspråk, går de flesta fullständigt förbi. Jag har sedan jag kom hem från Tyskland sist (det vill säga, i ungefär den storslagna tidsrymden av ett dygn) funderat på en mer europeisk vinkling på Månskensdans; mer mot att lyfta fram litteratur på andra språk. Lyckligtvis finns det de som kan göra det bättre, och så länge jag låter bloggen spegla min läsning så kommer det finnas mer litteratur från andra språk här.

Ändå: det är den anglosaxiska litteraturen som ligger överst i medvetandet. Se läsimperativet jag skrev för ett par månader sedan, till exempel. Det skall inte ses som en representativ lista över alla författare jag tycker är synnerligen läsvärda -- jag missade betydligt fler än jag fick med -- men är ändå ett tydligt exempel på hur förrädiskt författare på andra språk smiter undan.

En hel del svenskspråkiga författare. Ännu fler engelska. Ett inte helt föraktligt antal ryska (dock inga moderna). Ett litet antal som skrivit på de klassiska språken latin och grekiska. Två tyska. Två finska. En italiensk. En norsk. En dansk. Och detta från en person med ett uttalat intresse för litteratur från olika kultursfärer. Var har de egentligen sprungit och gömt sig? Jag vet ju att de finns. Jag vet ju att jag gör mitt bästa för att läsa dem.

Det är därför jag tycker så mycket om initiativ som Salongen. För att de behövs, och för att världen skulle vara en smula fattigare utan dem.