Att gräva en grav

Dimman dansade på den stilla vattenytan. Lyktornas sken föll på den där den virvlade än hit än dit i ultrarapid; långsamma, lockande rörelser. Jag kunde slå vad om att fiskarna där nere förtrollade stirrade upp mot den och dyrkade den som en gud för dess flyende, oåtkomliga skönhet. Det hade jag gjort, i alla fall. Jag var nära att göra det där jag stod, landlevande och med all nattens fuktighet i mina sönderslitna skor.
   Lastfartyget kom mot mig så tyst och så mörkt att jag först inte lade märke till det. Brons varningsklockor borde ha förberett mig, men jag hade hört dem så många gånger att jag oftast inte längre tänkte på dem. Bara något fåtal lanternor som verkade alldeles för få och små för att kunna kungöra att någonting så stort var ankommande blinkade svagt och styrhytten verkade inte vara upplyst över huvud taget. Relingen höjde sig högt över marken, som om båten inte hade någon last alls. Den skar genom dimman, jagade undan den och lämnade bakom sig ett spår av blottat, oroligt vatten. Ett hundratal meter längre bort började fåren bräka, skrämda av någonting.
   Jag hade fortfarande inte sett någon röra sig på däcket, men plötsligt hördes ett tydligt plask. Jag stirrade efter fartyget, för att försöka få en skymt av vad det kunde ha varit, men ingenting ville visa sig och jag bestämde mig för att det antingen måste ha sjunkit till botten av egen kraft eller också sugits ned av de små malströmmar propellrarna skapade. Jag hade just bestämt mig för att ge upp och vända hemåt - älvorna hade flytt kanalen och nattens magi och skönhet var helt borta - när jag skymtade någonting ljust där vattnet slutade och stenarna tog vid. Kanske var det bara en trädgren, omsorgsfullt avplockad sin bark och sedan polerad av Vänerns vatten för att slutligen ha blivit förd hit, men min fantasi fick det att i månens och de svaga lampornas ljus se ut precis som en arm tillhörande ett skelett. Jag ryckte till och böjde mig ned för att studera det närmare, men då hade ytterligare en svallvåg redan fört bort det, vad det än var.
   Jag tog min promenad tidigare än vanligt nästa natt, innan kylan och dimman hade hunnit komma krypande. Långt borta vid horisonten blixtrade ett åskoväder till då och då, men ovanför mig var himlen molnlös och täckt av tusentals glittrande stjärnor. Jag såg en av dem falla och smålog vid tanken på att jag borde önska mig någonting.
   "Jag skulle vilja veta vad det egentligen var jag såg förra natten", viskade jag mot skyn, i brist på bättre saker att fråga om. Men inga visioner uppenbarade sig för mig, och jag somnade i min säng framåt morgonen utan att ha tänkt mer på saken.

Det dröjde en hel vecka innan jag tog mig ned mot kanalen igen. Jag hade passerat den, naturligtvis, varje gång jag tog mig över bron och in till centrum i något ärende, men att passera högt ovanför i fullt dagsljus och att om natten gå längs den halvt övervuxna stigen som följer vattnet är två helt olika saker. Jag snubblade fram med blicken lyft mot den nästan orangefärgade månen som hängde där uppe i allt det mörka, och inte heller den här gången fick jag syn på fartyget förrän det var alldeles inpå mig - eller jag alldeles inpå det, snarare. Det låg stilla vid kanten, helt nedsläckt, så nära land att det knappt hade gått att klämma ned ett pappersark emellan. Jag var övertygad om att kölen måste ha skrapat mot kanalens botten. Det skulle dock fortfarande effektivt ha täckt vägen för varje liten eka som försökt ta sig förbi på andra sidan.
   Jag höll på att faktiskt tappa balansen och trilla i av ren förvåning när jag såg någon faktiskt röra sig mot mig. Jag brukade som mest stöta på något enstaka tidningsbud, men aldrig här, vid vattnet, där ingen vettig människa befann sig så tidigt på dygnet. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt göra, förmodligen mumla ett "hej" och tränga mig förbi, men en stark arm sträcktes ut och stoppade mig.
   "Så det är du som hindrar oss från att åka vidare", sade han.
   Det dåliga ljuset hindrade mig från att se honom ordentligt, men hans kläder tycktes udda - jag tror aldrig att jag hade sett deras like tidigare. Hans uttal var omsorgsfullt och precist, som om han inte var van vid språket och ansträngde sig för att få det rätt.
  "Jag? Hur skulle jag någonsin kunna hindra någonting så stort?"
  Jag nickade mot skeppet, som inte ens med minsta lilla darrning skulle ha lagt märke till om det hade kolliderat med mig.
  En stor hatt dolde hans ansikte från mig, men jag fick ändå ett intryck av att han stirrade på mig.
  "Du bad själva himlen om hjälp." Hans ton antydde att han talade om någonting som var självklart för honom. "Hur hade du inte kunnat hindra oss, med sådana allierade?" Han tog ett grepp om mitt arm och släpade med mig mot skeppet. "Jag heter Elias. Kom med mig. Du måste få dina svar."
  Hans ord kändes inövade och tillgjorda, som en del i en teater, och förstärkte mötets redan surrealistiska känsla. Jag försökte dra åt mig min arm så att jag antingen kunde följa honom av egen fri vilja, eller också vända om och fly från galningen om det skulle behövas, men jag kunde inte så mycket som rubba den. Han stannade och pekade mot en knappt skönjbar repstege som försvann någonstans uppåt - mot däcket, antar jag.
  "Klättra", sade Elias, "så skall du få dina svar."
   Jag hade inte den ringaste lust att över huvud taget ta mig ombord på ett mörkt, tyst lastfartyg mitt i natten, än mindre på det sättet och i det sällskapet. Jag tog ett tvekande steg bakåt, men han drog mig till sig och knuffade mig sedan mot skeppet.
   "Klättra", sade han. "Det är vad du bad om."
   "Du kan inte göra såhär mot mig", sade jag till honom samtidigt som jag började klättra. Repet kändes vått och halt och mycket, mycket opålitligt. "Du har ingen rätt."
   "Det skulle du ha tänkt på innan du hindrade oss", svarade han. "Vi har inte mer val än du."
   Jag kände hur repstegen gungade nedanför mig när Elias började klättra under mig, och var nära att ramla ned och ta honom med mig i fallet. För en sekund var jag lockad att sparka honom i huvudet och sedan fly, men någonting sade mig att det inte skulle leda någonstans.Istället lyckades jag ovigt ta mig över relingen.
   Det första som mötte min blick var tre skelett som omsorgsfullt hade lagts ut på däck. Jag skrek till och kastade mig bakåt, så att jag nästan landade på min tillfångatagare.
   "De kommer inte göra dig illa", sade han. "De har inte kunnat göra någon illa på flera århundraden."
   "Vad ... vilka är det?"
   "De var soldater och fångvaktare, en gång i tiden. Sadistiska djävlar. Kriget tog två av dem, den tredje" - Elias viftade vagt med handen mot kvarlevorna närmast mig - "dog i lungsot." Han spottade på skelettet. "Han förtjänade värre."
   Han vände sig mot mig, och för första gången kunde jag se en skymt av hans ansikte. Det var smutsigt och ärrat, och såg sjukligt blekt ut.
   "Du vet vad den här delen av kanalen kallas, va?"
   Orden var fortfarande uttalade med största försiktighet, men de liknade allt mindre ett förberett tal. Det var känsla i dem nu.
   Jag nickade.
   "Karls grav. Men inte var det Karl de begravde. Bara oss. Vi som maldes ned mot all sten vi bar undan för att den skulle kunna grävas." Han gjorde en gest mot de tre forna soldaterna. "Vi letar upp dem och släpar hit dem. Slänger dem i kanalen där de hör hemma, i graven vi grävde åt dem. Någon gång skall det faktiskt bli Karls grav." Han log. "Någon gång."
   "Vi?" frågade jag. Det var allt jag kunde få fram, trots min övertygelse om att det här inte kunde hända, bara inte kunde vara verkligt.
   "Vi som faktiskt dog."
   Någonstans under mig surrade motorerna långsamt igång och fartyget började röra sig nedströms.
   "Varför just ett sådant här skepp?" fick jag ur mig, men det var försent.
   "Det var inte en av dina frågor", svarade Elias. Han skrattade elakt. "Farväl, nyfikne. Må du ruttna för allt besvär du har orsakat oss."
   Jag kunde inte ha varit mer hjälplös om jag så hade varit ett spädbarn när han tog tag i mig och i en snabb rörelse slängde mig överbord. Jag slog i vattnet med magen och tappade all luft hade jag haft i lungorna. Strömvirvlarna propellrarna hade skapat famlade efter mig för att dra ned mig till botten, och tyngd av mina kläder fick jag kämpa för varje liten bit mot luften. Jag måste ha hostat upp flera liter vatten när jag slutligen kravlade mig upp och påbörjade min stapplande hemfärd. Efter en ångande varm dusch kastade jag mig i säng och när morgonen förde solen och dess ljus med sig hade jag hunnit övertyga mig själv om att jag inbillat mig alltihopa; att jag hade snubblat, slagit huvudet i en sten och rullat ned i kanalen.
   Kanske hade jag helt lyckats glömma bort det om det inte hade varit för notisen i tidningen flera månader senare, den som berättade om ett inbrott i Strängnäs domkyrka och skändning av kungagraven som ägt rum där. Jag antar att Karls grav fick ytterligare skäl för sitt namn. Sedan dess har jag inte vågat närma mig kanalen nattetid, men det händer fortfarande att jag tycker mig skymta ett mörkt, tyst lastfartyg där det glider förbi på avstånd om nätterna.

"Att gräva en grav" skrevs någon gång under våren 2004, under en vacker natt då jag varit så upptagen med att titta på kanalen att jag inte lade märke till ett lastfartyg förrän det nästan passerat mig. Novellen fick ett hedersomämnande i Fantastiska E-novelltävlingen 2004 och publicerades senare i Mitrania 2/05.