Kunskapstörst

Natten ligger tung över det medeltida Unheldstadt, någonstans i norra Österrike på en förlorad plats i en förlorad tid. Liksom så många andra städer har Unheldstadt sedan länge gått under. Hungersnöden stal köttet från invånarnas ben, branden förvandlade deras hem till aska och främmande härar marscherade över deras gravar för att gömma dem för eftervärlden. Men inatt lever den ännu. Inatt stirrar en enstaka lykta ut i mörkret, skäller en hund mot den molntäckta himlen, sticker en svältande yngling kniven i en förbipasserandes rygg för tre kopparmynts skull.
  I en källare brinner ett vaxljus. Lågan flämtar oroligt och kastar skuggor över pojken som sitter och läser i dess sken.
  Karl Brichtmann studerar all världens hemligheter och han gör det på det allra bästa sättet: genom att läsa sig till vad andra redan har upptäckt. På bordet framför honom ligger en tjock bok uppslagen. Dess små, sirliga bokstäver verkar undfly Karls uppmäksamhet hur mycket han än stirrar på dem för att nagla fast dem vid det gulnade pappret.
  Bredvid boken ligger en fjäder. Den är ett mycket oansenligt föremål, som gjort för att man skall låta blicken vandra vidare och fästa sig vid någonting annat av större intresse. Även den uppmärksamme iakttagaren skulle kunna missta fjädern för en helt vanlig sådan, kanske plockad från en död korp eller kråka. Just den missuppfattningen har Karl dock överkommit och hans hand söker sig omedvetet mot den när orden han försöker förstå så retsamt försvinner in i varandra och hånar hans strävanden. De smala fingrarna med de smutsiga, sönderbitna naglarna griper fjädern utan att han märker det, så att Karl när han tittar upp förvånat ser att han håller i den. Han skakar på huvudet åt sig själv och lägger ned fjädern igen, ty den är inte hans att använda för ett sådant syfte.
  På husets andra och översta våning sitter Unheldstadts trollkarl. Han bär en svart klädnad av sammet och en elegant hatt efter det senaste modet, med en blodröd tofs som bryter mot den annars så mörka figuren. Han har redan påbörjat sin andra flaska vin för kvällen; den första ligger krossad på det bara trägolvet och de få droppar vin som fanns kvar har blandats ut med trollkarlens tårar över förlusten. På hans bord ligger en halvt uppäten höna och flottet pryder såväl honom som hans omgivning. Hans ointresse för allt annat än den pågående måltiden är totalt.
  I natten utanför trummar höstregnet mot taken. I sin källare trummar Karl Brichtmann med fingrarna mot bordet. Han har gett sig in i en brottningskamp med boken – denna kunskapens källa – och kan nu dystert konstatera att han har mött sin överman. Trots hans ansträgningar har den överlistat honom och nederlaget släpar hans stolthet i smutsen.
  Men nej! Det får inte ske! Karl griper fjädern och stryker den över sidan – denna enda sida! – han så länge har kämpat mot.
  "Lär mig!" befaller han.
  Som av en osynlig hjälpares hand rivs sidan ut ur boken. Den knycklas ihop till en liten boll och tvingar sig in i Karls mun. Innan han har hunnit förstå vad som sker och än mindre göra någonting åt saken har han svalt den. Lärdomen fyller honom likt en vetandets berusning.

Två våningar högre upp är det en annan berusning som härskar; trollkarlen är inne på sin tredje flaska och hans vårdslöshet riskerar att välta även denna. Den förra kastade han ifrån sig när den vägrade ge honom mer vin och hotande skär av glas pryder nu den ocean som trollkarlens golv utgör. Men än har han inga planer på att navigera dessa farvatten och likt en skeppsbruten i ett smutsigt paradis sätter han istället tänderna i fågeln framför honom. Sin lärljunges studier har han helt glömt bort.
  Karl har stärkt av sin slutliga seger gett sig i kast med nästa sida, men trots hans nyvunna självförtroende tvingas han omedelbart till reträtt. Dessa nya bokstäver och okända ord är än mer omöjliga att förstå än de han nyss tagit till sig. Han attackerar dem återigen, ger upp och vänder i avsky sin blick mot fjädern som så lockande ligger där på bordet. Nej. Han skall inte. Likväl ... Karl plockar snabbt, nästan skyldigt, upp fjädern och upprepar proceduren.

Trollkarlens snarkningar fyller hans rum. Han ligger med ansiktet i vad som återstår av hans måltid och hans ena hand har ett fast grepp om den halvfulla vinflaskan som på något mirakulöst sätt ännu inte har vält. Hans fina dräkt är nedsmutsad av mat och vin och till och med den röda tofsen verkar ha tappat sin spänst.
  En tredje gång har Karl Brichtmann insett att han inte är man nog att bemästra sin uppgift. Boken skrattar åt honom och hans försök att ta till sig den kunskap som den har låst in bakom invecklade formuleringar och glömda uttryck. Men nu är hans tålamod slut! Ilsket rycker han till sig fjädern och befaller sidan, nej hela boken! att lära honom allt den vet.
  Utanför dränker skyfallet de synder spriten inte redan förtärt.

* * *

Det är dag. Solen skiner på Unheldstadt. Dess strålar sveper över hustaken, reflekteras i en rik köpmans putsade silverknappar, sväljs av en lerig vattenpöl på en övergiven bakgård. Den lyser in genom ett fönster och når så Unheldstadts trollkarl. Irriterat slår han upp ögonen. Gårdagens demoner plågar hans huvud och i hans mun härskar den mest vedervärdiga smak. Han reser sig från stolen och tar ett stapplande steg mot sin säng.
  Glaset skär rakt genom stövlarna, in i trollkarlens fot. Han svär till och drar snabbt tillbaka foten, bara för att trampa på ännu en vass skärva. Trollkarlens beslutar sig för att han inte är rätt person att ta sig fram genom detta förrädiska landskap.
  "Karl!" kallar han så högt hans bultande huvud tillåter honom. "Karl!"
  Men lärljugen kommer inte, hur högt han än skriker och svär. Dagen är långt liden när trollkarlen driven av sin törst slutligen tar sig ned för trappan, mer snubblande än han går. Karl ligger inte i sin säng, inte heller står han att finna i köket. Ingen har hämtat in nytt vatten, så trollkarlen får nöja sig med det som finns kvar sedan gårdagen. När han har druckit upp letar han reda på en lykta och ger sig ned i källaren.
  Lyktans sken faller på bordet som har vält, liksom pallen. I oordningens centrum ligger Karl Brichtmann med en bok halvvägs nedtryckt i halsen. Hans ansikte är fullt av klösmärken från hans egna naglar och den vänstra handen har slutit sig i ett grepp kring den deformerade strupen.
  I den högra vilar en svart, blänkande fjäder.



Novell skriven någon gång under våren eller sommaren 2004, som en hyllning (eller semiplagiat om man så föredrar) till Arne Sand och Trollkarlens lärling – jämför till exempel med romanens inledning här. "Kunskapstörst" publicerades i Komma 4/05.