Arne Sand
Det skulle vara att ta i att säga att Arne Sand är okänd. Det är han inte; ser man till författarna som var aktiva kring hans tid så är det nog absolut så att de allra flesta har fallit djupare ned i glömskan än han har. Flera av hans titlar - i alla fall Trollkarlens lärling (1959), Enhörningarna (1965) och Väderkvarnarna (1962) finns i nytryck och är inte - eller var i alla fall inte så sent som för något år sedan - särskilt svåra alls att få tag på. Ändå händer det ganska ofta att man stöter på litteraturintresserade, belästa människor som aldrig har hört talas om honom eller några av hans böcker. Det känns väldigt tråkigt, för Arne Sand är en av de mer intressanta svenska nittonhundratalsförfattare jag har stött på, och en duktig stilist. Inledningen till Trollkalrens lärling är och förblir ett av mina absoluta favoritstycken ur den svenska litteraturen:
Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.
Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.
Men nej. Det blev nödår. Det första - flödet krympte. Det tionde - bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.
Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.
Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.
Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.
En kortare presentation av boken finns på Catahya i recensionsform. Jag tror att nästa nummer av Komma skall innehålla "Kunskapstörst", en novell som i stort är en hyllning till Arne Sands nämnda roman.
Arne Sands författarskap spänner över teman som existensialism, samhällskritik ("den moderne européns förhållande till marxismen", som jag vill minnas att det hette när det begav sig), förljugenhet, sanning och lögn. Det blev ett kort sådant: Genombrottet kom med debutromanen Förföljaren (som fortfarande ligger bredvid sängen och väntar på att jag skall samla mig nog för att ta tag i den), en roman som belönades med Strindbergpriset (instiftat till minne av Strindbergs födelse hundra år tidigare), 1949. 1963 dog Sand av en hjärntumör.
Böcker:
Förföljaren 1949
Erövraren 1951
Ljugarstriden 1956
Drömboken 1958
Trollkarlens lärling 1959
Väderkvarnarna 1962
Enhörningarna 1965 (postumt)
Världen där ingen behöver simma. Noveller i urval av Gunnar Ståhl och med förord av Ulla Berglindh 1991
Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.
Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.
Men nej. Det blev nödår. Det första - flödet krympte. Det tionde - bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.
Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.
Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.
Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.
En kortare presentation av boken finns på Catahya i recensionsform. Jag tror att nästa nummer av Komma skall innehålla "Kunskapstörst", en novell som i stort är en hyllning till Arne Sands nämnda roman.
Arne Sands författarskap spänner över teman som existensialism, samhällskritik ("den moderne européns förhållande till marxismen", som jag vill minnas att det hette när det begav sig), förljugenhet, sanning och lögn. Det blev ett kort sådant: Genombrottet kom med debutromanen Förföljaren (som fortfarande ligger bredvid sängen och väntar på att jag skall samla mig nog för att ta tag i den), en roman som belönades med Strindbergpriset (instiftat till minne av Strindbergs födelse hundra år tidigare), 1949. 1963 dog Sand av en hjärntumör.
Böcker:
Förföljaren 1949
Erövraren 1951
Ljugarstriden 1956
Drömboken 1958
Trollkarlens lärling 1959
Väderkvarnarna 1962
Enhörningarna 1965 (postumt)
Världen där ingen behöver simma. Noveller i urval av Gunnar Ståhl och med förord av Ulla Berglindh 1991
posted by Johan | 17:30
6 Kommentarer:
Det där såg intressant ut! Är språket i samma stil genom hela boken eller är det där en tillfällig utsvävning?
Jag får erkänna att jag inte kände till Arne Sand förut (jag tror mig ha hört namnet, men inte mer), och då har jag ändå försökt att hålla koll på svenskskriven fantasy och sf. Jag har uppenbarligen misslyckats.
Jag vet inte om jag nödvändigtvis skulle kalla Sand för fantasy. Trollkarlens lärling handlar visserligen om en trollkarlslärling och en trollkarlsstav men är nog ändå att tolka som en allegori över valen vi gör - men visst kan man göra det om man vill. Inte för att det spelar någon större roll, det är en väldigt bra bok.
Språket håller en liknande stil, men är inte riktigt på samma nivå som inledning i fortsättningen.
Enhörningarna har däremot väldigt lite med sagovarelserna att göra. :)
//JJ
Jag får en stor lust att läsa Arne Sand igen, jag ångrar verkligen inte att jag plockade ner Enhörningarna från bibliotekshyllan i tron om att någon hade rekommenderat den för mig. Det var ingen som hade rekommenderat den, men jag har å min sida rekommenderat den till så många jag har kunnat. :)
Och ja, den som lyckas få enhörningarna till en bok om sagovarelser är duktig :)
Intressant och bra blogg - och ett bra tips. En svensk författare som verkligen är värd att lyftas fram!
Läste för länge sen i en bokupplaga en text om att han var mindre väl betald korrekturläsare (på DN vill jag minnas) och vid Bonniers litteraturpris för debutromanen fick en prisutdelare irra sig ner i nåt källarårång där den okände författarens mindre glamorösa jobb utfördes. Kom väl upp sig och umgicks med andra konstnärer men drabbades, vill jag minnas, av cancer i hjärnan vilket kanske påverkade den sista surrealistiska romanen Väderkvarnarna. Han lär ha drömt visst om att skriva den fulländade (eller nåt liknande)romanen.
Trollkarlens lärling läste jag tidigt. En av de första jag läste med magi. Men... om det är fantasy eller inte är ju verkligen frågan. Just då (jag var mycket ung), tyckte jag inte boken var tillräckligt fantastisk, även om den var bra.
En annan bok som jag uppfattat som lite bortglömd är möjligtvis "Kallocain" av Karin Boye. Men... det kan man väl ha delade meningar om.
Mjao. Personligen skulle jag nog inte se Kallocain som bortglömd; den är trots allt känd av alla som har någorlunda koll på Boye och är väl trots allt den mest bekanta svenska dystopin?
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home