Fysik för poeter

Fysik för poeter. Så heter en fempoängskurs vid Göteborgs universitet. Skall man vara snäll kanske man kan säga att det låter som ett exempel på kreativ tvärvetenskap. Jag kan ändå inte låta bli att undra: Hur kommer man egentligen på en sådan idé? Är det poeten som känner att naturvetenskapskunskaperna ligger efter, eller är det en lyrikintresserad fysiker som kläckt projektet? Jag kan verkligen se det framför mig: Vetenskapsmannen (i mitt huvud löst inspirerad av Victor Frankenstein) som efter att ha läst dikten med den misslyckade tyngdlagsliknelsen, denna droppe av ord som fick bägaren att rinna över, som sliter sitt hår, klöser sina ögon och skriker ordlöst mot himlen i sin frustration över att dessa litterära klåpare tillåts sprida sin obildning till de smala massorna. När han slutligen hämtar sig från sin avgrundsdjupa förtvivlan bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Universitetet, denna kunskapens högborg, skall bli grunden för hans korståg. Poeterna skall lära sig om han så skall behöva fylla platserna genom att släpa dit dem i håret.

Om jag verkligen ville veta skulle jag förmodligen kunna fråga, men jag är rädd för att verkligheten kanske är en smula tråkigare än jag föreställer mig det.