Boken som fysisk varelse

Det är någonting speciellt med boken som fysiskt objekt. Det brukar de flesta storläsare vara överrens om - frågan är egentligen varför. Är det ren vana? Bokens form och böcker som sådana är kopplade till många minnen och upplevelser, men om jag hade lärt mig att läsa böcker på en skärm - hade jag då tyckt att bokens fysiska form var lika lockande som jag gör nu, eller hade jag istället ansett den vara någonting stort och klumpigt som tog upp massa plats som bättre kunde användas till annat när man ändå hade kunnat spara bokstäverna på datorn? Är det för att det är skonsammare att läsa på papper än på skärmen? Det spelar säkerligen också roll, samtidigt som även det förmodligen till stor del är en vanesak. Bokens framtida existens är nog säkrad så länge som vi fortsätter att lura nya generationer läsare att ta till sig texterna på slaktade träd mellan två pärmar. Med snabbt internet, små hårddiskar med stort utrymme och skärmteknikens utveckling i åtanke är nostalgin och vanan vapen som inte skall underskattas för att säkerställa att vi även i fortsättningen får läsa på vårt miljöslösande, skrymmande, handledsplågande sätt.

Jag tycker om böcker, för att ta till en underdrift. Jag gillar att omge mig av dem och mina bokhyllor är absolut bland det jag saknar allra mest när jag befinner mig hemifrån under längre perioder. Det finns någonting oerhört rogivande i att gå längs rader efter böcker och veta att man har möjlighet att plocka fram vilken som helst av dem, slå upp den och läsa precis så långt eller kort som man önskar. Bibliofili har tyvärr sina baksidor också - till exempel den att det kan vara svårt att få plats med saker när det står boktravar längs väggarna, eller det att böcker (särskilt när man har fått för sig att sådana helst skall vara jungfruligt orörda och inte begagnade) i längden inte är världens billigaste sak. Men det är en smäll man får ta för möjligheten att sitta och smeka sin böcker med den ägandeglädjen rusande genom kroppen och veta att "ni är mina".