Receptet som litterär form

Jag har fastnat för receptet som litterär form. Det låter hyggligt abstrakt och ännu mer pretentiöst men är egentligen inte riktigt så illa som det låter som. Ett recept har många bra egenskaper - alla vet hur det ser ut, bara för att nämna en sak. Det är viktigt eftersom man får en resonans hos läsaren genom att använda sig av någonting så välbekant. När man parafraserar någonting måste man väga hur välbekant det man använder sig av är mot hur uttjatat uttnyttjandet av det råkar vara, någonting som inte sällan står i direkt proportion till varandra. Likväl är recept någonting som visserligen har använts förr men inte till den utsträckning att alla bara suckar och konstaterar att det där gjorde min farmor som sjuåring i Hamburg i trettio minusgrader och med sönderbombade skor, din uppkomling. Ett recept är kort och sakligt - det skall få fram informationen korrekt, punkt slut. Det gör att det är idealiskt att leka med i de fall där man vill kunna hålla sig kort och inte brodera ut det mer än nödvändigt. Jag gick nyligen igenom saker jag skrivit på senare tid och hittade recept utspridda lite här och var: i en kortrecension för Catahya, i en dikt jag skrev för Star*Line (trots att jag normalt har vett nog att hålla mina långa fingrar från lyriken) och i ett par projekt som inte lämnat min dator än. Utan att jag egentligen ens lagt märke till saken. Hepp.