Om yttranderättsfriheten och Sveriges riksdag

Dagens Media gjorde nyligen en undersökning för att se hur svenska riksdagsledamöter ställde sig till begränsning av reklam - och yttranderättsfriheten. Resultatet var deprimerande.

"På frågan om det finns fog för att begränsa yttrandefriheten på något område är polariseringen något större mellan de politiska blocken. Här svarar 93 procent av moderaterna, 85 procent av folkpartisterna och 83 procent av centerpartisterna nej eller absolut inte. Det borgerliga parti som avviker är kristdemokraterna, där endast 30 procent säger nej. Resten av de kristdemokratiska politikerna är tveksamma eller öppna för ytterligare begränsningar.

Inom socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet svarar 37, 20, respektive 13 procent tydligt nej på frågan om det finns fog för fler inskränkningar i yttrandefriheten."

Majoriteten av de större svenska partierna uppvisar ett ganska svagt stöd för yttranderättsfriheten - och visst kan det vara politiskt välmotiverat, för hur många väljare är egentligen intresserade av att skydda yttranderättsfriheten till varje pris när man väer det mot att slippa få höra sådant de inte vill höra? Likväl blir det lätt så att när man väl har börjat göra undantag så kommer det lätt ett till, sedan ett till och så ytterligare ett. Lagen om hets mot folkgrupp och dess utvidgande är naturligtvis stiftad med goda intentioner och det är en väldigt bekväm lag att ha eftersom man kan kriminalisera obehagliga uttalanden, men det hindrar den inte från att vara en del av den belägring som sker vad det gäller vår tryck- och yttrandefrihet, den som blev så tydlig när statsministern för inte så länge sedan muttrade om lagstiftning för att förhindra sexualisering av det offentliga rummet.

Det finns många personer som hyser åsikter som majoriteten ser som föraktliga och avskyvärda, men rätten att ha och yttra dessa åsikter en av grundpelarna i ett fritt samhälle. Vad skall vi med demokrati till om vi ändå inte förmår ta del av dess fördelar? Vem är det egentligen som har rätt att bestämma vad som skall och inte skall tyckas högt, och tänk om det är dina åsikter som står näst på tur? Jag ger visserligen inte heller mycket för tanken att vi kommer vakna upp i ett storebrorsamhälle imorgon, men förändring sker oftast med små, små steg så att sammanhanget står klart först när man kan betrakta det i backspegeln. På lång sikt är det en oroande utveckling. Friheten har alltid fått kämpa för att slita tanken och ordet från dess bojor. Det är någonting som, tyvärr, fortfarande gäller.

Vad det gäller själva undersökningen, så skall den nog tas med en näve salt.

"Undersökningen genomfördes under maj och juni 2005. 100 riksdagsmän intervjuades via telefon. Fördelningen mellan respondenterna är representativt i förhållande till partierna."

Det innebär att den presenterade statistiken bygger på intervjuer med fem miljöpartister, sex centerpartister, nio kristdemokrater och vänsterpartister et cetera et cetera. Personligen skulle jag känna mig väldigt tveksam innan jag slog upp rubriker och skrev en artikel baserat på så vaga uppgifter, men skillnaden mellan att som med moderaterna och centerpartisterna ha en person som som inte svarar nej eller absolut inte och som med vänster- och miljöpartisterna ha en som gör det säger förmodligen ändå någonting. Och det är inte uppmuntrande.

Länk.