Omläsningar
Varför återvänder man egentligen till böcker som man redan har läst när det finns så mycket annat att läsa? Jag läste igenom de tre första böckerna i Foresters Hornblower-serie inatt - och har egentligen ingen aning om varför, för jag kan knappast påstå att det är särskilt bra böcker. Nog för att jag älskar segelskepp och -båtar, men det håller inte genom sexhundra sidor taskigt tell-berättande, en moraliskt oförvitlig hjälte som är ungefär lika spännande som mina strumpor och en omgivning som hade kunnat vara klippt ur papp för allt det liv författaren lyckas ge den. Samtidigt finns det så mycket jag vill läsa som jag inte har hunnit ta tag i. Jag har inte läst alla Arne Sands böcker än - jag har till och med en oläst roman liggande på rummet och har haft det ett bra tag, men har inte kommit mig för att plocka upp den. Vill jag läsa igenom det jag inte har läst av Harry Martinson står biblioteket till tjänst. China Miévilles Iron Council. Mer Jan Kjærstad. Fortsätta på Steven Eriksons "Tale of the Malazan Book of the Fallen". Mer rysk och engelsk arthundratals- och tidig nitthundratalslitteratur. Et cetera et cetera. Så varför, varför, varför lägger jag tiden på usla böcker som jag redan har läst? Finns det någon slags avkopplande funktion i läsningen som blir ännu starkare om jag läser saker jag har läst förr? Jag brukar inbilla mig själv att jag inte läser för avkoppling; jag brukar då inte lägga märke till någon sådan effekt på mig. Vill jag kontrollera detaljer? Vad nytt jag än kan lägga märke till vid en andra omläsning bleknar vid sidan av det som kan upptäckas när man läser en bok som är en helt ny upplevelse. Visst kan det finnas poänger i att läsa böcker igen - men om böckerna inte är något vidare, som i fallet Hornblower? Då är det bara slöseri med tid, särskilt som jag har oläsa böcker liggande hemma som jag förmodligen skulle tycka var mycket, mycket bättre.
Så vad kommer läsas inatt? Jag skulle kunna inbilla mig att jag kommer sätta tänderna i Förföljaren, Det vita gardet eller Klara Johansons Kritik - alla tre böcker som jag verkligen ser fram emot att läsa. Men sneglar man mot nattduksbordet så ligger där överst de första böckerna i Patrick O'Brians serie om Aubrey och Maturin. Förvisso oändligt mycket bättre böcker än Foresters tidigare nämnda i samma genre - men nog har jag läst dessa också. Så varför?
Så vad kommer läsas inatt? Jag skulle kunna inbilla mig att jag kommer sätta tänderna i Förföljaren, Det vita gardet eller Klara Johansons Kritik - alla tre böcker som jag verkligen ser fram emot att läsa. Men sneglar man mot nattduksbordet så ligger där överst de första böckerna i Patrick O'Brians serie om Aubrey och Maturin. Förvisso oändligt mycket bättre böcker än Foresters tidigare nämnda i samma genre - men nog har jag läst dessa också. Så varför?
posted by Johan | 15:10
5 Kommentarer:
En fråga som jag absolut inte kan svara på, inte minst för att jag själv nästan aldrig läser om något. Visserligen avslutade jag en omläsning av Richard Bachs Jonathan Livingstone Seagull igår, men det var ett undantag. Jag tror inte att jag ens läser om en bok per år.
Jag har för mig att det finns ganska mycket skrivet om det där. Jag tror att det brukar anses vara någon form av egenterapi, man återknyter till bekanta, positiva upplevelser som något slags hälsobot.
Själv läser jag för långsamt för att unna mig det.
Ovanstående alltså skrivet av Johan Anglemark. Varför måste vi ha samma namn?
Egentligen tror jag inte att det går att läsa tillräckligt snabbt för att unna sig det och få ut mer av det. Än så länge har jag ju energin (och tiden, i och med mina sömnvanor) att läsa så mycket böcker som jag gör, men jag hinner ändå inte med alla de nyutkomna böcker som jag vill läsa. Till det kan man lägga alla de otroliga mängder bra böcker som publicerats *innan* jag började läsa ordentligt för kanske tio år sedan - då spelar det ingen roll att jag tar mig tiden och läser snabbt, jag förlorar på det ändå.
Det jag tycker är intressant är ändå att jag, och många andra, läser om böcker de egentligen inte tycker om. Hade det varit någon egentligen dålig bok som jag läste och tyckte om i tioårsåldern hade det kunnat vara av nostalgiska skäl (återknyter till positiva upplevelser), men ... Aja.
//JJ (som en halvsmidig lösning på det problemet)
Tja, det är väl som med musik... man vill höra sina favoritlåtar om och om igen.
Att det kan leda till att man blir lite insnöat nostalgisk är en annan sak. ;-)
Skicka en kommentar
<< Home