Ljudväggen

... är visserligen varken språk (bespara mig "musiken är ett universiellt språk!", alla som har försökt spela melodisk, vacker dödsmetall för besökande vet att det är en stor, fet lögn) eller litteratur men i många fall någonting som i alla fall kommer i närheten av tonsatt lyrik, så jag tänker låtsas att det inte ligger långt ifrån.

Jag tycker om musik. I alla fall brukade jag göra det. Jag brukade ha hört mycket och lyssna inom bredare spektrum än de flesta jag kände, trots att jag umgåtts en hel del med musiker och personer med musikerdrömmar. Jag är visserligen inte särskilt musikalisk och har egentligen aldrig haft något större intresse för att spela själv, men det krävs lyckligtvis inte för att kunna uppskatta den. Likväl minns jag knappt senaste gången jag kände "ah, nu skall jag sätta på lite bra musik och bara lyssna på", vilket nog betyder att det antingen var väldigt länge sedan eller att jag har ett uselt minne. Jag lutar mot alternativ a). Istället använder jag den i princip uteslutande för att med hjälp av musik som jag så bra att jag inte behöver aktivt lyssna på den stänga ute andra, mer irriterande ljud som annars skulle ha pockat på min uppmärksamhet. Nöjet har reducerats till ett par högljudda öronproppar.

Det blir helt enkelt för mycket. Vart man än kommer är det alltid någon som spelar eller lyssnar på musik. För högt i hörlurarna på tåget, i affärer man går igenom eller passerar, utanför universitet et cetera. Vänner som så gott som aldrig har tyst utan alltid spelar musik och alltid bär musik med sig. Det går inte att bara stänga av öronen när man vill så när musiken finns där så tränger den sig på oavsett. Hade mitt synfält varit klätt i text, text, text (och då menar jag inte enstaka ord och reklamskyltar) som jag inte hade kunnat koppla bort utan hade varit tvungen att ofrivlligt gå omkring och läsa stora delar av dagarna hade jag nog till slut blivit ganska trött på att läsa också.

Jag brukade tycka om att lyssna på musik. Det har aldrig varit så att den har varit ett behov för mig som så många andra i min generation säger att den är, eller som mina böcker är för mig, men den har varit viktig likväl. Nu väljer jag, när jag är ensam och har möjligheten, alltid tystnaden framför musiken. Jag orkar ingenting annat. Det känns rätt trist.