Essäkonsten lever!

Essäkonsten lever! är resultatet av den första Hans Ruin-tävling, 2004, en finlandssvensk essätävling till Hans Ruins minne. Den inleds med fyra essäer — som inte deltog i tävlingen — om Hans Ruin, skrivna av Olof Ruin som tecknar ett porträtt av sin far, Merete Mazzarella som behandlar Hans Ruins essä "Ett positiv och två sländor" och hur den visar på Ruins estetik och självbiografiska skrivande, Thomas Ek som skriver om Ruin som essäist i allmänhet och Roger Holmström som ger en bild av Ruin som kritiker. Det är habila hanverk och en ganska bra inledning på samlingen genom att ur olika perspektiv ge en bild av Hans Ruin och hans skrivande. För mig som inte har läst någonting av Ruin väcker det en viss nyfikenhet, men förmodligen inte tillräckligt för att jag skall lägga tiden och energin på att faktiskt leta upp några essäsamlingar av denne.

Därefter följer de vinnande bidragen och hedersomnämnanden: Rabbe Forsmans "Måste man ha löss för att spela Bach?", Göran Torrkullas "Medaljens olika sidor. Ett och annat om medaljer, mynt och konst", Gösta Ågrens "von Bödelns nattvard", Bodil Lindfors "Om skrift, minne och glömsa: Att fortsätta berättelsen", Ulrika Nielsens "På bordets yta, på hyllans kant, vid börjors brant", Peter Stadius "Nordens ljus och Nordens dimma", Trygve Söderlings "Därför Daniel. Tankar om en genre utan gudar", Björn Walléns "Filantropen, flanören och etnografen. Om den sibiriska resan i finlandssvensk litteratur" och Anders Westerlunds "Visionären som brann. Hans Ruin, 1931".

Det är en rad essäer med en rad olika ämnen. Tyvärr tycker jag inte alltid att de är lika intressanta som titlarna ger sken av. "På bordets yta, på hyllans kant, vid börjors brant" håller mig riktigt intresserad i några sidor innan jag börjar tappa tålamodet och mer eller mindre medvetet fråga om det inte är dags att ta slut så att man kan gå vidare till nästa ämne snart. "Måste man ha löss för att spela Bach?" inleds underhållande med citatet Musiker som vill åstadkomma en autentisk rekonstruktion av barockmusik behöver en fyrfaldig utrustning: sensträngar, löss, peruk och syfilis (Esa-Pekka Salonen) och behandlar frågan om rekonstruktion och tolkning på ett alldeles utmärkt kompetent sätt, men förstapristagaren lyckas inte hålla riktigt samma underhållande kvalitet.

Men. Det är mitt mest bestående intryck av Essäkonsten lever!. Men. Kompetent, ofta bra, men alltid någon invändning. Ibland för att jag inte lyckats hålla intresset uppe genom hela essän och gärna skyller det på den senare, ibland för att det känns som om man har tummat på Svenska kulturfondens Och framför allt: stilistiskt njutbar som det står i reglerna till den andra Hans Ruin-tävlingen, som nyligen såg sista inlämningsdatum passera förbi. Ändå: det är invändningarna till trots inte en dålig samling essäer, särskilt inte om man tycker att ämnena är intressanta. Den som är nyfiken kan kostnadsfritt beställa hem boken från Svenska kulturfonden.