Ett ideologiskt manifest

Det individuella språket

De enda språk som är någorlunda statiska är döda. Svenskan tillhör lyckligtvis inte den samlingen och lär inte göra det än på ett tag, vad vissa än må muttra om anglifiering och övergivandet av modersmålet. Idén med språket som en absolut enhet bottnar i myten att det skulle finnas ett sätt att uttrycka ett språk på, sinnebilden att det finns svenska, norska, engelska och så vidare med knivskarpa gränser och sedan skall allt inom det uppräknade språket vara enhetligt och likformat. Det är en uppfattning som glatt ignorerar att vad som är ett språk bestämts på ytterst godtyckliga grunder och inte sällan av politiska skäl snarare än lingvistiska -- det är inte många som protesterar när man hävdar att svenska och norska är två olika språk, men majoriteten av alla svenskar har betydligt lättare för att första norskan som talas i Oslo än svenskan i Älvdalen. Vi är präglade av nationalismens ideal: ett land, ett folk, ett språk. Alla som talade samma språk ansågs tillhöra samma kultursfär och borde därför samlas under samma fana vilket i förlängningen innebar att de som samlades under samma fana skulle tala samma språk. För visst är det så vi tänker: om någon är svensk, så talar personen svenska. Är hon tysk är det tyska som gäller och är hon holländsk talar hon nederländska. Undantag görs bara i de fall där personen talar ett språk som klart kan identifieras som någonting annat än det förväntade och det som hamnar på vår sida om den imaginära språkgränsen läggs helt enkelt till det större språkområdet och helt plötsligt kan en människa anklagas för att ha fel och uttrycka sig inkorrekt eftersom hon adopterats av ett språk som vill tvinga på henne regler för hur hennes tal och skrift skall användas.

Poängen är att språk inte är någonting (relativt) absolut i stil med matematik ens inom sina egna dialekter och inte heller behöver kärnfysikens exakthet i den praktiska utövningen för att ingenting skall gå fel. Lika lite som det i realiteten går att säga var ett språk börjar och ett annat slutar i vissa gränsområden går det att peka ut exakt vad som definierar en dialekt till skillnad från den närmaste och egentligen så är språkbruk inte någonting som skiljer endast mellan nationer och språk i stil med japanska och katalanska utan från person till person. Språk är någonting personligt och det är upp till var och en att besluta sig för hur det skall utnyttjas. Jag tycker personligen att särskrivningar är oerhört fula, men det är ingenting som säger att det är fel mer än att det är fel att bära en skrikigt gul kavaj: det bryter mot majoritetens sinne för estetik. Man kan beundra purister på samma sätt som man kan beundra Leonidas -- de för en dömd kamp mot övermakten och måste innerst inne vara medvetna om att allt de kan erbjuda är en liten, liten tidsfrist innan det som inte kan hejdas sker. Olikt Leonidas fall kommer det här dock inte att finnas någon undkommen större här som kan vända utvecklingen och när det kommer till kritan är en språkpurism på sitt sätt inte mycket hälsosammare än spartanernas livsideal. Båda eftersträvar uppsatta mål och en elitism som faktiskt inte är av intresse för de allra flesta.

"Svenska" måste ses som ett samlingsnamn för några miljoner förhållningssätt till språket som mer eller mindre liknar varandra. Allt annat är att lura sig själv. En viss normering finns naturligtvis, men det handlar inte om någonting annat än en lös överenskommelse människor emellan för att faktiskt kunna utnyttja tal och skrift på ett effektivt sätt. Dessa kompromisser sker genom kommunikativt utbyte snarare än genom påbud från ovan: Kalle, 43, illitterär lastbilschaufför, kan i det här fallet varken ha mer rätt eller fel än någon annan eftersom det inte finns några bestämda regler att spela efter annat än högst självutnämnda profeter. Men språket väntar inte på någon Messias och vi har det i ett enda syfte: Att kunna förstå varandra. Alltså vill vi bli förstådda. Det är det som ligger bakom vår strävan efter en norm och det är också det som gör att språket inte behöver några absoluta regler eftersom den som för långt frångår från det som är normalt inte straffar ut någon annan än sig själv när hon misslyckas med sitt syfte: Att bli förstådd. Det ligger i kommunikationens natur att göra sig lättförståelig. Det är det som ligger bakom tusentals år av utveckling till vad vi har idag. Språket har varit omdebatterat förr -- vår nuvarande stavning (där hv, f och v genom reformer helt enkelt har blivit det sistnämnda) och grammatik (idag skriva vi icke - vi skriver) har inte accepterats utan protester men är idag likväl förenklingar de flesta är glada har skett. När Sten för tusen år sedan reste en namne med runor över sin fallne broder var det säkerligen en och annan förbipasserande som skakade på huvudet åt ynglingens överkreativa syn på kasus (även om fornsvenskan ännu inte berikats med dylika begrepp vid det laget). Ändå bär många omkring på den rent absurda idén att språket nådde sin höjdpunkt någon gång i mitten av nittonhundratalet, det vill säga, vid tiden för deras skolgång, och bör, med tvehågsna eftergifter för att nya företeelser kan behöva nya ord, konserveras i det skicket för all framtid.

Människan vill ha det som hon är van vid och vänder sig ofta mot utveckling. Det är ingenting som är unikt för språket, men eftersom språket är någonting som alla använder och är beroende av och som är så centralt i våra liv så är det också någonting som skapar starka känslor. Att språket inte skall utvecklas och förenklas mer än vad som redan skett måste ändå ses som en syn negativ nog att utmana de mest glädjelösa filosofer eftersom det skulle betyda att vad som än sker så kan språket bara bli sämre, inte bättre. Ändå talar all historisk utveckling för motsatsen och sannolikt kommer många idag rådande idéer att betraktas med stor skepsis om ett århundrade eller två. Jag tror på utveckling. Jag tror på förnyelse och på att vår vilja att bli förstådda kommer att skapa ett ännu mer lättillgängligt språk. För när man börjar muttra om kulturskymning och språkutarmning är det en sak som är lätt att glömma:

Språket vill bli förstått.