Det jävla språket
Svärord fyller viktiga funktioner. De är markörer som effektivt kan visa på förvåning, irritation, ilska, ogillande och liknande känslor. De kan användas som förstärkningsord. De kan agera på egen hand (fan!), i som attribut till andra ord (den förbannade bussen), som suffix (snöhelvetet) eller helt byta ut ordet (den jäveln vikte hundöron i mina böcker!). De är flexibla och möjliggör en rad nyanser. Det känns egentligen rätt trist att ett så effektivt språkligt verktyg skall behöva dras med ett så dåligt rykte -- vår kommunikationsförmåga vore fattigare utan det.
Visst kan man missbruka svordomar: ord som har fått sitt användningsområde på grund av att det rör mer eller mindre tabubelagda ämnen, eller är eufemismer för sådana, är kanske inte någonting som hör hemma överallt. Den som använder fler svärord än satser lär lida av minskat kommunikativ förmåga snarare än någonting annat på grund av svärdorden och det finns tillfällen där de som regel lämpar sig uselt även i sparsamma mängder, till exempel på begravningar.
Ibland -- men inte alltid -- går det att få fram ungefär samma mening som man skulle fått med ett svärord med hjälp av omvägar och fler ord. Men det bryter mot själva grundkärnan i språkets natur: att föra fram så mycket information som möjligt på ett så smidigt sätt som möjligt. Personer som konsekvent vägrar att svära kommer därför i de allra flesta fall att ha gjort sitt språk torftigare.
Det är synd, tycker jag.
Boktips: Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk av Magnus Ljung, min läsning natten till idag.
Visst kan man missbruka svordomar: ord som har fått sitt användningsområde på grund av att det rör mer eller mindre tabubelagda ämnen, eller är eufemismer för sådana, är kanske inte någonting som hör hemma överallt. Den som använder fler svärord än satser lär lida av minskat kommunikativ förmåga snarare än någonting annat på grund av svärdorden och det finns tillfällen där de som regel lämpar sig uselt även i sparsamma mängder, till exempel på begravningar.
Ibland -- men inte alltid -- går det att få fram ungefär samma mening som man skulle fått med ett svärord med hjälp av omvägar och fler ord. Men det bryter mot själva grundkärnan i språkets natur: att föra fram så mycket information som möjligt på ett så smidigt sätt som möjligt. Personer som konsekvent vägrar att svära kommer därför i de allra flesta fall att ha gjort sitt språk torftigare.
Det är synd, tycker jag.
Boktips: Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk av Magnus Ljung, min läsning natten till idag.
posted by Johan | 16:13
4 Kommentarer:
Det är knepigt att hitta på nya svärord. Vi använder fortfarande uttryck som egentligen borde ha blivit helt föråldrade -- "Dra åt helvete", liksom?
Poul Ströyer föreslog en gång att man skulle hitta på modernare svordomar:
"Nu ska jag säja nåt hemskt. Skattefuskande villaägare med bilavdrag."
Jag brukar hitta på egna svordomar, som t.ex. "***sjuka ****apor!" Men folk tycker ju mest det låter fånigt när man avviker från svordoms-ortodoxin...
Länge leve svordomarna :) Fast ibland blir det lite mycket. Ibland kommer jag på mig själv med att ha skrivit ett "jävla" eller "fan" i varannan mening i dagboken på hemsidan. Då brukar jag ta bort ganska många :P
Eller som senast jag var hemma hos min pojkvän och råkade välta ut en burk tabletter på golvet. "Men faaan jävla bajshelvetes skit!" kläckte jag ur mig då. Det är jag inte sådär jättestolt över ;) Fast det var ganska komiskt.
Jag tycker det finns en viss poäng i att svordomarna är så bekanta som de är. Det gör att man kan använda dem för att signalera vissa saker utan att den som lyssnar måste stanna upp och tänka på vad man egentligen menar.
För att citera Magnus Ljung:
Ett annat område där språken liknar varandra är svärordens ålder: i den mån detta går att fastställa, visar sig de flesta ha en ansenlig ålder och det är relativt sällsynt att de nya folkliga termer för tabubelagda fenomen som ibland dyker upp, används som svärord. (Ett undantag är dock skällsorden, där en relativt omfattande nyproduktion äger rum i många språk, en produktion vars resultat inte sällan räknas som svärdord.) En naturlig tanke i detta sammanhang -- och en som man ofta hör -- är att svärorden så småningom måste bli "utslitna" genom alltför flitig användning. Detta är för övrigt en gammal tanke: redan på 1700-talet utropade den irländske författaren Sheridan melankoliskt "Damns have had their day!". Många har också spekulerat i vilka nya "fräscha" tabuområden som skulle kunna inmutas; döden och döendet anses av många som en naturlig kandidat, sjukdom och handikapp har också föreslagits. Mot detta talar den så gott som fullkomligt konventionella karaktär som svärorden nu har och som vi tidigare har diskuterat; den ursprungliga bindningen mellan svärordet och det tabubelagda fenomenet har nu i stort sett försvunnit. Kvar finns en uppsättning ord som språket tillhandahåller för den som vill lägga sig på en viss stilistisk nivå. Med vissa undantag, som vi skall återvända till i presentation av de enskilda språkens svordomar, finns det därför mycket små möjligheter till kreativitet i själva ordvalet i svordomarna. Det nyskapande som kan äga rum finner man istället i uppfinnandet av nya svärordskombinationer och i användningen av svordomar i situationer där de enligt konvetionen inte bör användas. Det troligaste är därför att de svärord vi för närvarande använder kommer att hänga med länge än.
Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk, sidorna 31-32.
Hej Johan!
Vilken fantastisk blogg! Jag håller just u på att skriva ett kortare föredrag om svordomar (på gymnasienivå) och undrar om jag får citera dig?
Hälsningar Camilla
Skicka en kommentar
<< Home