Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

tisdag, december 27, 2005

Min tid snöade bort

Mörker, ha förbarmande. Natt, vaka över mig.
  Ljuset har sedan länge övergivit den fallfärdiga fabriken. De sönderrostade metallskeletten — liken efter forna tiders maskiner — tornar upp sig mot det avlägsna taket någonstans högt där uppe, där de drunknar i svärtan och ovissheten. En lätt vind letar sig in genom sprickorna och de förruttnade såren i väggarna där dörrar en gång satt, smeker gångjärn och kugghjul. De gnisslar klagande över den störda vilan.
  Eller är det någonting annat som störts i sin slummer?
  De små, svaga månskensstrimmorna som silar in i byggnaden stretar envist emot, kämpar för att ta sig ut ur detta fängelse och tillbaka till den himmel varifrån de kom och där de hör hemma. Väl fast i den kvicksand som utgörs av golvets damm och smuts dör de snart och bleknar bort, för månsken kan inte leva i fångenskap.
  Men det räcker. Jag smyger mig fram i en bubbla av tystnad. Natten som omger mig är mer högljudd än jag. Den viskar lösa rykten i mina öron, tisslar och tasslar med sig själv och fnissar vanvettigt åt just ingen alls. Den kysser mina torra läppar varje gång jag tar ett försiktigt andetag.
  Just nu är jag klädd i osynlighet, inte trasiga jeans och en sliten t-shirt, och på mina fötter sitter Hermes vingar, inte leriga gymnastikskor. Jag går inte i oljan som glittrar under en hinna av döda månstrålar, jag svävar över den.
  Någonstans vaknar någonting till liv.
  Här tillverkades en gång det mest värdefulla av allt. I de stora maskinernas järnklor fångades själva tiden att tjäna arroganta människors syften.
  Jag är här för att stjäla den.
  Råttorna, som inte längre minns den tid då deras förfäder erövrade fabriksgolvet, väser åt mig när jag invaderar deras Kanaan, sönderfallets heliga land. De röda ögonen följer mig, cirklar runt mig och trycker sig mot min kropp. Men jag är bara en pilgrim på väg mot den plats där ett alternativt Jerusalems ruiner har smulats sönder under tidens förtryck och jag har ingen uppmärksamhet över att lägga på pälsklädd ilska.
  I ögonvrån ser jag skuggan av en skugga lösgöra sig från de andra skuggorna och röra sig mot mig.
  Rädslan slår hål i min pallisad av kontroll och sprider oförsiktighetens gift i mina rörelser, och jag snubblar till när världen plötsligt slungar marken upp mot mig. När jag hämtat mig efter golvets brutala omfamning möter ett par tomma ögonhålor min blick. Kraniet stirrar anklagande på mig, men när jag börjar be om ursäkt övergår stirrandet i ett elakt flin och jag flyr.
  Jag glider fram genom förfallet. Min tystnad har flytt till säkrare platser och mitt hjärtas slag ekar i det gigantiska rummet, trumslag i en vansinnig, ojämn takt. Bakom mig flämtar den rostklädda metallen till, som en låga när ett luftdrag passerar. Omgivningen blir suddig när rummet sträcks ut och försvinner bakom mig.
  Dimman har smugit in när allt vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll, och nu sträcker sig en kall, våt arm fram och knackar på min axel. Jag vänder mig om och världen krymper då jag plötsligt är fångad i en grå labyrint.
  Jag börjar gå, följer ekot av råttornas skratt. Runt, runt, runt i en yster dans. Bakom de flyktiga väggarna kan jag ana de mörka konturerna av de jagande, alltid på fel sida. När de försöker pressa sig genom diset vrider det sig och leder bort dem åt ett annat håll. Maskinernas långa klor trevar blint efter mig. Jag duckar, svänger runt och är inne.
  I dimmans mitt, som den kretsar kring likt stormen snurrar runt sitt öga, står ett ensamt altare av aluminium. Inget damm har samlats här, ingenting har förändrats ty tiden är alldeles för upptagen med andra saker för att gå. Den cirklar kring mig, undersöker mig och sjunger för mig, en genomträngande, glädjestrålande sång.
  Jag sträcker mig efter den ...
  ... men någonting går fel, och innan jag hinner dra mig bakåt har tiden stulit mig. Världen som jag känner den bleknar och försvinner in i sin egen framtid medan dess förgågna kastar sig mot mig.

Stenen som omger mig är kal och livlös. Vassa klippor pekar upp mot den mörka himlen, river den i bitar. Molnen blöder och när världens första snöflinga sinlgar ned mot marken sträcker jag ut min hand och fångar den.
  Den bär med sig en evighet.
  Och den är kall. Så kall.



Jag har drabbats av lätt nostalgi och slänger upp diverse gamla noveller här och där. "Gamla" är i och för sig relativt; "Min tid snöade bort" — "ordkonst i novellkläder" — skrevs till en SKRIVA-tävling i januari 2004.

"Min tid snöade bort" är en av novellerna i Schakts första antologi,
Mytiska maskiner och andra mardrömmar.

2 Kommentarer:

Blogger Elda sade:

Ooh. Precis vad jag behövde idag. Någonting lagom kallt som ger en rysningar. Underbart. :)

27/12/05 18:42  
Anonymous Robert sade:

Hej Johan.

I den här texten tycker jag att du förstärker den inre miljön med den yttre. Eller om det rentav är så, att den yttre miljön är den inre.

Däremot kan jag önska att det fanns en tydligare rörelse eller komplikation i berättelsen. Ett möte, en vändning eller liknande.

Å andra sidan fungerar texten utmärkt som ett prosalyriskt alster med kanske den främsta uppgiften: att förmedla en känsla.

Du har talang - vårda den väl.

29/12/05 09:57  

Skicka en kommentar

<< Home