Sula & litterär sugförmåga
Jag läste nyligen Toni Morrisons Sula och fastnade fullkomligt i hennes beskrivning av ett samhälles problem och ett antal människoöden. Morrison tillhör de där författarna som har legat på den smått gigantiska "skall jag läsa någon gång i en avlägsen framtid"-listan alldeles för länge -- å andra sidan är det trevligt att ha en sådan lista, för att ha någonting att kunna återkomma till och veta att man har många timmars god läsning framför sig.
Sula är gripande på flera plan: Sulas och Nels relation och utvecklingen av den, de olika färgstarka personligheterna, Morrisons beskrivningar och den underbara underliggande ironin, som kan illustreras genom två meningar som liknar varandra:
The purpose of evil was to survive it and they determined (without ever knowing they had made up their minds to do it) to survive floods, white people, tuberculosis, famine and ignorance.
Others came to see that nothing went awry, that the shallow-minded and small-hearted kept their meanness at bay, and that the entire event be characterized by that abiding gentleness of spirit to which they themselves had arrived by simple determination not to let anything -- anything at all: not failed crops, not rednecks, lost jobs, sick children, rotten potatoes, broken pipes, bug-ridden flour, third-class coal, educated social workers, theiving insurance men, garlic-ridden hunkies, corrupt Catholics, racist Protestants, cowardly Jews, slaveholding Moslems, jack-leg nigger preachers, squeamish Chinamen, cholera, dropsy or the Black Plague, let alone a strange woman -- keep them away from their God.
Framför allt är det ändå den där förmågan att få en text att bli fångande på det sätt att det inte riktigt spelar någon roll vad den handlar om eller om den har en poetisk skönhet som gör att jag tycker om Sula, en kvalitet som gör det avslappnande och helt enkelt trevligt att läsa boken. Det är svårdefinierbart och förmodligen väldigt subjektivt, och egentligen inte alls nödvändigt för att göra en bok underhållande. Några av mina absoluta favoritböcker har den inte alls; andra har den och är på så sätt absolut läsvärda men ingenting som dröjer sig kvar i minnet. Ett exempel på det senare är Patrick Süskinds Die Geschichte von Herrn Sommer, en bok som även den är väldigt trevlig och som har förmågan att dra iväg på långa stickspår (jag vill minnas att de första femton sidorna är ett sådant) utan att det egentligen gör någonting alls och som -- trots att det absolut inte är en bok där allt finns på ytan -- inte erbjuder mycket mostånd alls när man läser.
För det mesta är det dock mer spännande om läsningen går i alla fall något mindre friktionsfritt. Vad vore väl litteraturen utan gnistor?
Sula är gripande på flera plan: Sulas och Nels relation och utvecklingen av den, de olika färgstarka personligheterna, Morrisons beskrivningar och den underbara underliggande ironin, som kan illustreras genom två meningar som liknar varandra:
The purpose of evil was to survive it and they determined (without ever knowing they had made up their minds to do it) to survive floods, white people, tuberculosis, famine and ignorance.
Others came to see that nothing went awry, that the shallow-minded and small-hearted kept their meanness at bay, and that the entire event be characterized by that abiding gentleness of spirit to which they themselves had arrived by simple determination not to let anything -- anything at all: not failed crops, not rednecks, lost jobs, sick children, rotten potatoes, broken pipes, bug-ridden flour, third-class coal, educated social workers, theiving insurance men, garlic-ridden hunkies, corrupt Catholics, racist Protestants, cowardly Jews, slaveholding Moslems, jack-leg nigger preachers, squeamish Chinamen, cholera, dropsy or the Black Plague, let alone a strange woman -- keep them away from their God.
Framför allt är det ändå den där förmågan att få en text att bli fångande på det sätt att det inte riktigt spelar någon roll vad den handlar om eller om den har en poetisk skönhet som gör att jag tycker om Sula, en kvalitet som gör det avslappnande och helt enkelt trevligt att läsa boken. Det är svårdefinierbart och förmodligen väldigt subjektivt, och egentligen inte alls nödvändigt för att göra en bok underhållande. Några av mina absoluta favoritböcker har den inte alls; andra har den och är på så sätt absolut läsvärda men ingenting som dröjer sig kvar i minnet. Ett exempel på det senare är Patrick Süskinds Die Geschichte von Herrn Sommer, en bok som även den är väldigt trevlig och som har förmågan att dra iväg på långa stickspår (jag vill minnas att de första femton sidorna är ett sådant) utan att det egentligen gör någonting alls och som -- trots att det absolut inte är en bok där allt finns på ytan -- inte erbjuder mycket mostånd alls när man läser.
För det mesta är det dock mer spännande om läsningen går i alla fall något mindre friktionsfritt. Vad vore väl litteraturen utan gnistor?
posted by Johan | 06:12
3 Kommentarer:
Morrison låg länge på min läslista också. För ett litet tag sedan läste jag till slut Beloved. Tyvärr kan jag inte säga att jag tyckte att den var något annat än tråkig...
Jag läste ut den till slut, men det tog ett tag. Jag är väldigt dålig på att inte läsa ut böcker som jag inte gillar av en eller annan anledning. Det borde jag kanske egentligen träna mer på, med tanke på förhållandet mellan lästid och mängden olästa böcker.
Vad var det med Beloved som gjorde den tråkig? Om det finns någotning särskilt du kan sätta fingret på.
//JJ
Litterär sugförmåga? Det är väl en egenskap som tyvärr är vanligare än den litterära regeringsmakt vi alla jagar i bokskogen? Eller talar du om Jenna Jamesons självbiografi?
Skicka en kommentar
<< Home