Johans guide för tågresenärer med eremittendenser

Att åka tåg är egentligen inte en särskilt hemsk upplevelse. Om du skall till Kiruna, Rom, Vladiviostok eller andra platser dit civilisationen ännu inte nått och där folk mest äter varandra kan resan till slut bli ganska långtråkig, men för pendlaren eller den mer moderate resenären är det oftast övriga personer som fräckt fått för sig att besudla tåget med sin närvaro som ställer till problem. Beklagligt nog finns det det inga smidiga sätt att göra sig av med dem, så målet blir att hålla dem på så långt avstånd som möjligt. Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt för detta: betraktarens respektive krigarens väg. Att vänta till i sista minuten och söka upp den tommaste platsen kräver ingen längre förklaring, så jag kommer att inrikta mig på att ta sig ett territorium och hålla det. Det är ett tillvägagångssätt som i allmänhet fungerar bäst på tågets avgångsstation eller där det gör längre uppehåll; men även någonting du kan ha nytta av på senare stationer efter att ha valt det första alternativet.

Välj ditt slagfält med omsorg. Ta en vagn dit man måste gå (långt bak eller långt fram i tåget, beroende på hur stationen och perrongen ser ut); men inte i den allra sista vagnen. I den brukar diverse högljudda element lätt samlas. Dessutom vill du ha hoppet som bundsförvant: så länge det finns ytterligare en vagn att undersöka kommer folk att göra det i hopp om att kunna hitta bättre platser. Man vänder inte heller gärna om, av rädsla för att se dum ut eller erkänna misskyckande, utan sätter sig där så länge det finns någorlunda acceptabla platser.

I många moderna tågvagnar finns sektioner som möts med sätena åt olika håll för att kunna köras åt båda hållen. Om vagnen är av den typen, sätt dig gärna gärna med ryggen mot tågets färdriktning. De flesta föredrar att inte åka baklänges. Detta får dock inte hindra nästa punkt.

Det finns diverse olika attribut som kan vara till hjälp om du råkar ha dem. Dit hör rakat huvud (alternativt långt hår för män), svart klädsel, piercingar, synliga tatueringar et cetera. Det avgörande är dock -- och här gäller det att det gäller att sitta med ansiktet vänt åt det håll där från vilket passagerarna stiger på -- att sitta surt på andra. Ögonkontakt kan hjälpa. Blanda helst in en smula hat i ditt ansiktsuttryck. Om du är osäker på hur du skall gå tillväga, pröva att studera dig i spegeln.

Vet vilka strider du bör ta och du inte bör ta. Att artigt be någon som lyssnar på för hög musik fungerar nästan alltid, mycket för att folk blir så förbluffade över att någon vågar anmärka på saken. Att prata högt och ljudligt i mobiltelefon -- eller med medhavda bekanta -- ses dock som en absolut rättighet, och ett försök kan nästan bara sluta i nederlag. Om problemet verkar långvarigt kan det vara värt att leta upp en ny plats.

Skulle tåget se ut att bli nästan fullt är det bra om du har en jacka att lägga över huvudet. Du kommer se ut att eventuellt sova, och man vill inte väcka den som sover. "Är den här platsen ledig?" är en ritual som de flesta vill upprepa även om de skulle ha suttit och stirrat på sätet i fråga de senaste fem timmarna, men den spärren håller inte om platserna börjar ta slut. Då kan det hjälpa att dölja ditt ansikte: man vill inte sätta sig ned bredvid en total främling som kan vara vem som helst.