Ordet & bilden
Ordet kommer alltid först. Så är det bara. Såvida det inte råkar vara en konstbok eller en samling bilder på Vänern med omnejd så är det texten som är det primära i en bok; eventuella bilder är sekundära. När man talar om skönlitteratur är de ofta inte nödvändiga eller ens önskvärda: om en bild tvingar sig på läsaren och på något sätt hindrar honom eller henne från att skapa sig en personlig uppfattning om texten så kan illustrationer rentav ha en destruktiv funktion -- jag har varit med om att mina texter illustrerats på sätt som gjort att jag blivit halvt förtvivlad när jag sett det färdiga resultatet, eftersom det i bästa fall haft en ganska svag koppling till texten och inte ens med den bästa vilja i världen kunnat anses vara någonting som faktiskt passat in. Jag diskuterade frågan med Niklas Krog en gång i tiden, angående de teckningar som finns på hans hemsida. Jag undrar fortfarande -- vilket kanske är en smula elakt att säga om en författare, så jag kan tillägga att det finns böcker från hans penna som även jag uppskattar -- om han egentligen inte hade större talang på det området, men visst, som han konstaterade: en stark fantasi är alltid mycket starkare än en färdig bild.
Likväl finns det ibland tillfällen då det kan vara trevligt med en lyckad illustration och bild och text kan absolut samspela på ett alldeles utmärkt sätt när allt fungerar, särskilt om illustrationen är placerad så att den inte stör läsningen eller den egna fantasin: illustrationer som kommer efter det de illustrerar är nästan alltid att föredra om så bara för den detaljens skull. Här tycker jag att den personliga stilen är att föredra framför den säkra realismen; det som avviker från verkligheten har större chans att skapa förnöjelse utan att för den sakens skull bygga upp en bild som är svår att slå ifrån sig vid läsningen. En favoritillustratör är Nicolas Krizan, som har en kantig, väldigt geometrisk och ytterst personlig stil i det han gör. Ett galleri -- här illustrationer till fantastiktidskriften Minotauren hittas här.
Likväl finns det ibland tillfällen då det kan vara trevligt med en lyckad illustration och bild och text kan absolut samspela på ett alldeles utmärkt sätt när allt fungerar, särskilt om illustrationen är placerad så att den inte stör läsningen eller den egna fantasin: illustrationer som kommer efter det de illustrerar är nästan alltid att föredra om så bara för den detaljens skull. Här tycker jag att den personliga stilen är att föredra framför den säkra realismen; det som avviker från verkligheten har större chans att skapa förnöjelse utan att för den sakens skull bygga upp en bild som är svår att slå ifrån sig vid läsningen. En favoritillustratör är Nicolas Krizan, som har en kantig, väldigt geometrisk och ytterst personlig stil i det han gör. Ett galleri -- här illustrationer till fantastiktidskriften Minotauren hittas här.
posted by Johan | 20:25
3 Kommentarer:
När man läser får man intrycket av att ord och bild konkurrerar med varandra. D v s att en illustration stjäl uppmärkssamheten från texten och förstör fantasibilden. Du tror inte att det kan vara så att illustrationen får läsaren att uppmärkssamma texten och locka till läsning?
Jag menar inte så mycket att den konkurrerar om uppmärksamheten som att den ofta kan göra det svårt att skapa en egen bild. Det är klart att en illustration kan hjäpla också, men jag tycker att den i så fall behöver vara någorlunda diffus och inte för realistisk: en inledande illustration som föreställer en huvudperson blir till exempel väldigt svår att slå ur huvudet. Det blir lite som att läsa en bok efter att ha sett en filmatisering, då det kan vara svårt att koppla bort utseende och miljöer som man fått inpräntat.
//JJ
Peter Chung hade en intressant vinkling på "en stark fantasi är alltid mycket starkare än en färdig bild":
'People often repeat the fallacy that "film is a passive medium". The statement is usually elaborated like this: "When I read a story in a book, I have to use my imagination to conjure up what the characters look like, the sound of their voices, the appearance of their surroundings, the house, the landscape. When I see a movie, those things are all nailed down for me, so I don't feel as involved." What the person is describing are the most obvious aspects of a given story, that is, its physical properties. They are, in fact, the least interesting and least important components of a story. I do not read books in order to imagine the physical appearance of things.
Conversely, there are things which are typically spelled out in a book, but which must be imagined in a film. These are the intangibles, the important stuff; what are the characters thinking and feeling? Novelists have the advantage of being very explicit about the internal experience, and they indulge it, often to the detriment of the reader's power to infer. Good writers are the ones who maneuver around this pitfall. A book's ability to describe thoughts and feelings is a liability, not an advantage, if used to declaim its themes rather than evoke the desired consciousness in the reader.'
Skicka en kommentar
<< Home