Mikael Niemi — Populärmusik från Vittula, Carl-Johan Vallgren — Den vidunderliga kärlekens historia och Augustpriset
Jag har inget stöd från statistik eller försäljningssiffror, men de två svenska böcker som jag skulle gissa nått mest hyllningar och läsarframgångar hittills under tvåtusentalet är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia.
Det finns vissa beröringspunkter. Båda författarna var publicerade tidigare (Niemi hade skrivit två diktsamlingar, två rapportböcker och två ungdomsromaner: Näsblod under högmässan, Mitt i skallen!, Änglar med mausergevär, Med rötterna här uppe, Kyrkdjävulen och Blodsugarna och Carl-Johan Vallgren hunnit med att publicera Nomaderna, Längta bort, Fågelkvinnan, Berättelser om sömn och vaka, Dokument rörande spelaren Rubashov, För herr Bachmanns broschyr och Berlin på 8 kapitel). Ingendera var direkt oläst — jag läste i alla fall Blodsugarna av Niemi innan Populärmusik från Vittula kom ut och Vallgrens För herr Bachmanns broschyr var och är relativt populär — men ingendera författaren var ändå i närheten av de försäljningsframgångar man nådde med sina för stunden mest lästa och kända verk. Dessutom vann båda böckerna Augustpriset 2000 respektive 2002.
Det är vanskligt att försöka reda ut hur stor påverkan ett pris har på en boks framgång. Det finns självklart siffror — sålde så mycket innan nominering, så mycket innan vinst, så mycket efteråt — och uppskattningar, men förhoppningsvis (dock inte nödvändigtvis) håller en bok som vinner ett sådant pris en ganska hög kvalitet. Möjligheten finns alltid att ryktet om den hade fått försäljningssiffrorna att rusa iväg ändå. Med största sannolikhet hade Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia inte nått i närheten av samma spridning utan priset, någonting som gäller även Bengt Ohlssons Gregorius (som vann 2004, för övrigt också det en författare med en halvdussin böcker bakom sig som i sin roll som skönlitterär författare var okänd för den stora allmänheten innan Augustpriset). Dessa tre böcker är förmodligen det främsta exemplet på vilken potentiell vikt priset har.
Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Å ena sidan tycker jag att det är väldigt trist att en jury bestående av några få personer och ett pris som kontrolleras av de stora förlagen kan styra — vilket visserligen inte alltid händer; Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Kerstin Ekmans Skraplotter har inte alls nått lika stora mängder läsare — så mycket. Å andra sidan är det generellt betydligt bättre böcker som sprids på det sättet än de inhemska produktioner som annars brukar toppa listorna, vanligtvis i form av en (nå, vem är inskränkt och fördomsfull nu?) deckare eller någonting av Jan Guillou eller Ulf Lundell.
Populärmusik från Vittula lever lika mycket på bilden och myten om Norrland som någonting annat. Det är ett slags inhemsk exotism och jag har mycket svårt att tänka mig att en litterärt lika bra skildring av livet på säg Öland eller Västgötaslätten hade blivit i närheten av lika framgångsrik. Det är en välskriven och medryckande bok, en underhållande skröna och även om jag inte har någon som helst aning om hur träffande beskrivningen av Tornedalen på sextio- och sjuttiotalet faktiskt är så är det ett mycket levande landskap som träder fram. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Nej.
Den vidunderliga kärlekens historia är en bok som är mer välskriven än den är originell. Carl-Johan Vallgren är utmärkt, intelligent författare och Den vidunderliga kärlekens historia är en bra bok. Jag älskade den när jag läste den för några år sedan, när den var som mest aktuell. Den är vacker; ett skickligt skrivet och gripande porträtt av Hercule Barfuss, bokens huvudperson. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Möjligt. Men jag hoppas att det istället finns sådana som undgått mig, och jag tvivlar på att det är en bok som man kommer läsa om hundra år.
Det finns vissa beröringspunkter. Båda författarna var publicerade tidigare (Niemi hade skrivit två diktsamlingar, två rapportböcker och två ungdomsromaner: Näsblod under högmässan, Mitt i skallen!, Änglar med mausergevär, Med rötterna här uppe, Kyrkdjävulen och Blodsugarna och Carl-Johan Vallgren hunnit med att publicera Nomaderna, Längta bort, Fågelkvinnan, Berättelser om sömn och vaka, Dokument rörande spelaren Rubashov, För herr Bachmanns broschyr och Berlin på 8 kapitel). Ingendera var direkt oläst — jag läste i alla fall Blodsugarna av Niemi innan Populärmusik från Vittula kom ut och Vallgrens För herr Bachmanns broschyr var och är relativt populär — men ingendera författaren var ändå i närheten av de försäljningsframgångar man nådde med sina för stunden mest lästa och kända verk. Dessutom vann båda böckerna Augustpriset 2000 respektive 2002.
Det är vanskligt att försöka reda ut hur stor påverkan ett pris har på en boks framgång. Det finns självklart siffror — sålde så mycket innan nominering, så mycket innan vinst, så mycket efteråt — och uppskattningar, men förhoppningsvis (dock inte nödvändigtvis) håller en bok som vinner ett sådant pris en ganska hög kvalitet. Möjligheten finns alltid att ryktet om den hade fått försäljningssiffrorna att rusa iväg ändå. Med största sannolikhet hade Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia inte nått i närheten av samma spridning utan priset, någonting som gäller även Bengt Ohlssons Gregorius (som vann 2004, för övrigt också det en författare med en halvdussin böcker bakom sig som i sin roll som skönlitterär författare var okänd för den stora allmänheten innan Augustpriset). Dessa tre böcker är förmodligen det främsta exemplet på vilken potentiell vikt priset har.
Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Å ena sidan tycker jag att det är väldigt trist att en jury bestående av några få personer och ett pris som kontrolleras av de stora förlagen kan styra — vilket visserligen inte alltid händer; Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Kerstin Ekmans Skraplotter har inte alls nått lika stora mängder läsare — så mycket. Å andra sidan är det generellt betydligt bättre böcker som sprids på det sättet än de inhemska produktioner som annars brukar toppa listorna, vanligtvis i form av en (nå, vem är inskränkt och fördomsfull nu?) deckare eller någonting av Jan Guillou eller Ulf Lundell.
Populärmusik från Vittula lever lika mycket på bilden och myten om Norrland som någonting annat. Det är ett slags inhemsk exotism och jag har mycket svårt att tänka mig att en litterärt lika bra skildring av livet på säg Öland eller Västgötaslätten hade blivit i närheten av lika framgångsrik. Det är en välskriven och medryckande bok, en underhållande skröna och även om jag inte har någon som helst aning om hur träffande beskrivningen av Tornedalen på sextio- och sjuttiotalet faktiskt är så är det ett mycket levande landskap som träder fram. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Nej.
Den vidunderliga kärlekens historia är en bok som är mer välskriven än den är originell. Carl-Johan Vallgren är utmärkt, intelligent författare och Den vidunderliga kärlekens historia är en bra bok. Jag älskade den när jag läste den för några år sedan, när den var som mest aktuell. Den är vacker; ett skickligt skrivet och gripande porträtt av Hercule Barfuss, bokens huvudperson. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Möjligt. Men jag hoppas att det istället finns sådana som undgått mig, och jag tvivlar på att det är en bok som man kommer läsa om hundra år.
posted by Johan | 17:59
3 Kommentarer:
Instämmer.
Kärlekens historia är handverkligt sett mycket skickligt komponerad. Men den är en fasad, en roman som använder historia som narrativ fasad. Jag störde mig också på språket som jag tyckte var stilistiskt ojämnt och inte riktigt passade just denna fasad. Herr Bachmanns broschyrer var mindre perfekt men vibrerade mer av lidelse.
Jelena
Hej!
Populärmusik från Vittula är ett mästervek som man nog tyvärr måste ha en personlig koppling till för att kunna njuta av.
Beskrivningarna av Pajala, eller tornedalen överhuvudtaget under den här tiden är så klockrena, Niemi sätter ord på alla känslor man upplevde som barn och det är på många sätt som att se livet i repris.. som sagt tyvärr, tror jag det är omöjligt för människor uppvuxna i städer eller södra sverige att förstå romanen till fullo, men för oss tornedalingar är den synonym med oerhörd nostalgi.. Ett besök till Pajala en vecka kanske vore på sin plats? :)
Jag har periodviss halvt bott i Tornedalen (dock inte Pajala) under några år under mina senare tonår, Mika. De personer jag har stött på som verkligen tyckt riktigt, riktigt illa om Populärmusik från Vittula har också kommit därifrån.
Eftersom bokens målgrupp uppenbarligen är större än tornedalingarna, så kan jag inte se det som annat än en litterär brist om du tycker att det finns för romanen viktiga bitar som inte går att uppfatta om man inte är uppväxt där. Men det är naturligtvis bra att det finns de som tycker sig kunna njuta mer av den.
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home