Thomas Brussig: Am kürzeren Ende der Sonnenallee

I fredags stod jag och tummade på Thomas Brussigs Helden wie wir inne i bokhandeln på Rostock Hauptbahnhof och funderade på att köpa med mig den hem. Nu blev det inte så, dels beroende på ekonomin och dels beroende på det skick det enda exemplar jag fick syn på befann sig i, vilket är ganska synd — bokens premiss verkar underhållande och jag är rätt nyfiken på den.

Am kürzeren Ende der Sonnenallee handlar om Michael Kuppisch, som bor på den korta bit Sonnenallee som hamnat på den östtyska sidan muren, om hans förälskelse i Miriam och kanske mest om att leva och vara lycklig i de absurda situationer som Östtyskland och muren erbjöd. Den skall knappast ses som ett autentiskt tidsdokument; den huvudsakliga anledningen till att läsa boken är snarare dess humoristiska poänger. Det är en lätt bok, som tar det svåra i situationer med ett leende och vrider på dem tills det är svårt att inte underhållas. Thomas Brussig skapar tillfällen för leenden både i personer, som morbrodern som ständigt på omständiga sätt smugglar saker som egentligen inte alls är förbjudna att ta med över gränsen, och tillfällen, som när mannen som fastnat i tullen med maffians bil och vapen bönar och ber för att få bli östtysk medborgare för att slippa konfronteras med dem, trots att det egentligen är ganska tragiskt.

Am kürzeren Ende der Sonnenallee tillhör inte den där skaran riktigt bra böcker, men kort som den är tar den inte lång tid att läsa och underhållningsvärdet står absolut i proportion till tiden man får lägga ned på den.

Romanen finns översatt till svenska som På den kortare sidan av Sonnenallé.