Shakespeare

Jag bläddrade kort igenom nummer 3/2007 av Shakespearesällskapets tidskrift Shakespeare som blivit liggande orörd, och den första rubrik som mötte mig var ett citat ur det här inlägget (som i sin tur var en reaktion på en artikel ur Shakespeare ...), som fungerar som utgångspunkt för numrets ledare. Och visst är det väl trevligt att kunna stå till tjänst med material att kommentera för tidskriften om den nu gör detsamma för mig, men det känns en smula absurt att hugga av

Shakespearesällskapet vill gärna hävda att Shakespeare är en man för alla tider. Må så vara, men hans pjäser kommer ändå att vara ovillkorligen knutna till den tid då de skrevs. I det ingår en föreställningsvärld som inte är modern – precis som synen på mycket idag säkerligen kommer att tyckas fördomsfull och otidsenlig om ytterligare fyrahundra år.

och halvt vända sig mot det, bara för att komma fram till att det minsann finns stora poängen med att spela Shakespeare ändå. Ja, det var ju det jag sade i min text också – att Shakespeare har ett värde som inte behöver anpassas efter moderna tider och att det fortfarande är aktuellt att spela hans pjäser som de är.