Kvinnligt, manligt & det förgångna

Senaste numret av Shakespearesällskapets tidskrift har temat "kvinnligt – manligt" och Pontus Plænge ställer sig i en artikel frågan om vi kan fortsätta spela klassiker som upprätthåller att den laga feminina principen (omvårdnad, underkastelse) leder till något gott. Nu besvarar han den själv med ett "obetingat ja", men tycker ändå inte att man kan fortsätta alldeles som vanligt och säger att ett sätt att tydligt belysa strukturella könsskillnader är att låta kvinnor spela män och vice versa. Gott så – jag har absolut ingenting emot att se en dylik Shakespeareföreställning i det syftet och det hör till teaterns natur att på något sätt göra sin egen tolkning av en pjäs vid varje ny uppsättning, eftersom man till skillnad från det som trycks på pappret ständigt är en del av att återskapa den. Likväl vill jag invända mot vilka förväntningar vi har på äldre kultur.

Dramatiken och litteraturen i stort är genomsyrad av kollektiviserande fördomar som placerar vissa grupper över andra, mycket för att det helt enkelt var en vedertagen sanning bland dem som skrev när det skrevs. Det kan gälla män över kvinnor, européer över asiater, borgare över bönder. Det är ingenting som den som har minsta lilla intresse av äldre kultur kan vara omedveten om. Shakespearesällskapet vill gärna hävda att Shakespeare är en man för alla tider. Må så vara, men hans pjäser kommer ändå att vara ovillkorligen knutna till den tid då de skrevs. I det ingår en föreställningsvärld som inte är modern – precis som synen på mycket idag säkerligen kommer att tyckas fördomsfull och otidsenlig om ytterligare fyrahundra år. Vi kan tycka illa om det och vi kan ha förväntningar på att slippa det i nyskrivna verk, men att inte kunna acceptera det och spela eller läsa äldre stycken för deras andra kvaliteter är att blunda för historien och att blunda för att många andra även idag ser världen på ett annat sätt. Den blindheten kan begränsa både våra upplevelser och vår förståelse för såväl historia som omgivning.