Litteraturen och eskapismen

Jerry Määttä skriver i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om John Carey och hans What Good Are the Arts?, som uppenbarligen tar upp frågan om vilket syfte konst har och om den verkligen – som ibland hävdas – gör oss till bättre människor. Kanske är det inte så konstigt att en litteraturprofessor kommer fram till skönlitteraturen (även om den fortfarande inte nödvändigtvis gör folk bättre – vilket i sig är ett begrepp värt en lång definitionsdebatt, egentligen) är den enda kritiskt granskande konstformen, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Vad man än kan ha för åsikter om det (och vilket med all respekt för Jerry Määttä nog i så fall bör diskuteras efter att ha läst Careys bok) så är det jag faktiskt fastnar för i texten att uttalat använda skönlitteratur som eskapism i syftet att ersätta berusningsmedel med böcker. Personligen tycker jag om världen jag lever i och livet jag har, och morrar ilsket så snart någon ens kommer i närheten av att försöka sätta en eskapistisk stämpel på min läsning, men alla som någon gång till exempel har diskuterat fantasy med ungdomar i yngre eller mellersta tonåren borde känna igen tankegången: läsning är någonting som effektivt kan användas som verklighetsflykt om det är vad man söker och det finns många som mycket medvetet använder sig av det i det syftet. Jag betvivlar ändå att man skulle lyckas särskilt väl med att lyfta fram det som drogersättning.