Dies irae

En period när jag ägnade ganska många timmar så gott som dagligen åt att åka till Göteborg och tillbaka brukade jag ha med mig en mp3-spelare jag hade lånat av någon som inte ville ha den. Inte något tekniskt eller designmässigt mästerverk, bara någonting med plats för ett dussin låtar och halvkasst ljud för att stänga ute medpassagerarna. Ganska snart kom jag fram till att det var ännu obehagligare att ha musiken i örat än att höra folk runt mig, men fram till dess släpade jag med mig mp3-spelaren och ett lager batterier som ständigt tog slut.

Det finns verkligen inte många musikstycken där jag brukar kunna börja sjunga med utan att tänka på det. Men Mozarts rekviem hör dit – förmodligen eftersom jag tycker så mycket om "Dies irae" (förmodligen skriven av Tomas av Celano). "Dies irae" hörde också till vad jag hade lagt in på mp3-spelaren. En kanske inte helt lysande kombination.

Dii-es irae, dii-es illa
solvet saeclum in favilla
teeste David cum Sibylla!

Inte särskilt högt, naturligtvis, men personer som sjunger med i musiken i sina hörlurar låter sällan särskilt bra. Särskilt inte om de inte är vidare duktiga på att sjunga från första början.

Quantus tremor est futurus,
quando judex est venturus,
cuncta stricte discussurus!

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om det faktum att något av det mest medryckande jag vet i musikväg är en bit ur en dödsmässa.