Humorreflektioner

Trots en oförmåga att kunna koncentrera mig på skönlitteratur i stökiga miljöer har jag på sistone gjort tappra försök att läsa under tågresor – för att inte göra det under omständigheterna mer avancerat än nödvändigt huvudsakligen i form av humor som jag läst tidigare. I och för sig upptäckte jag att det var så länge sedan jag läste Jaroslav Hašek och P.G. Wodehouse att det på många sätt var att att läsa dem på nytt, men även om jag förmår att bättre uppskatta kritiken i Den tappre soldaten Švejk än jag gjorde när jag läste den första gången så tycker jag fortfarande inte att den är alls tillräckligt rolig för att leva upp till sitt rykte som humorklassiker. Vad det gäller ren underhållning är P.G. Wodehouses berättelser i så fall överlägsna, särskilt vad det gäller Bertie Wooster och Jeeves. Förordet till Ett upp för Cuthbert (The Clicking of Cuthbert), där författaren beskriver det svårmod och den svärta som drabbat honom sedan han börjat spela golf, är också en höjdpunkt.

Ändå är det inte helt och hållet min typ av humor, och det slog mig för ett tag sedan att den roligaste bok jag vet – som kan få mig att skratta högt, trots att jag bortsett från formuleringarna mer eller mindre kan den utantill – förmodligen är Neil Gaimans Neverwhere (som inte ens jag ser som en bok som huvudsakligen lever på sin humor), i sin tur överträffad endast av Jan Berglins skapelser, om seriemediet får vara med och leka.

För övrigt måste reflexion tillhöra svenskans fulaste stavningar.