Bränt barn
Den enskilda författare som haft störst inflytande på hur jag ser på litteratur är Stig Dagerman. Att sätta fingret på vad han gjorde är enkelt: det var han som fick mig att inse novellens möjligheter. Förstå hur fantastiskt bra det är möjligt att skriva också i kortform. Det hade säkerligen skett förr eller senare ändå, nu var det Dagerman som blev personen att göra det.
Han är dock inte bara en duktig novellförfattare; även hans dagsverser och framför allt hans romaner är synnerligen läsvärda. Nyligen fick jag för mig att bläddra igenom Bränt barn igen: en nätt liten bok som inte stjäl särskilt mycket tid. Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckte spegeln över vasken lyder den inledande meningen som ganska mycket sätter tonen för hela romanen: liksom Dagermans författarskap i stort är det ett svart verk. Personer som inte når fram, som inte kan älska som de vill, som medvetet och omedvetet sårar varandra. Ångest. Futtighet. Meningslöshet.
Jag har haft mitt exemplar i några år men aldrig egentligen tittat på det. Det är tryckt 1968 (tjugo år efter att Bränt barn först gavs ut och fjorton år efter Dagermans självmord) som en månadsbok för Bokklubben Vår bok. När jag nu läste baksidetexten fick den mig att undra vilka stackars läsare man egentligen försökte lura: Realistisk roman från ett arbetarhem uppe på Söder – om ynglingens kärlek till den mogna kvinnan. På fliken på skyddsomslagets insida finns ytterligare en text om boken, som inleds med: En bok om den farliga leken med kärleken, om bedrägeriets olika former och inte minst om generationsmotsättningarna. Den tjugoårige Bengts kärlek till en fyrtioårig kvinna återges med artistisk finess, och människoskildringen i övrigt är intensiv och rikt fasetterad.
Uppfattningen – och uppskattningen – av en bok formas alltid delvis utifrån de förväntningar man hade när man började läsa den. Jag tycker synd om alla som plockade upp Bränt barn i tron att någonting riktigt romantiskt (eller kanske vad som brukar benämnas som tantsnuskliknande) skulle finnas mellan pärmarna.
Han är dock inte bara en duktig novellförfattare; även hans dagsverser och framför allt hans romaner är synnerligen läsvärda. Nyligen fick jag för mig att bläddra igenom Bränt barn igen: en nätt liten bok som inte stjäl särskilt mycket tid. Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckte spegeln över vasken lyder den inledande meningen som ganska mycket sätter tonen för hela romanen: liksom Dagermans författarskap i stort är det ett svart verk. Personer som inte når fram, som inte kan älska som de vill, som medvetet och omedvetet sårar varandra. Ångest. Futtighet. Meningslöshet.
Jag har haft mitt exemplar i några år men aldrig egentligen tittat på det. Det är tryckt 1968 (tjugo år efter att Bränt barn först gavs ut och fjorton år efter Dagermans självmord) som en månadsbok för Bokklubben Vår bok. När jag nu läste baksidetexten fick den mig att undra vilka stackars läsare man egentligen försökte lura: Realistisk roman från ett arbetarhem uppe på Söder – om ynglingens kärlek till den mogna kvinnan. På fliken på skyddsomslagets insida finns ytterligare en text om boken, som inleds med: En bok om den farliga leken med kärleken, om bedrägeriets olika former och inte minst om generationsmotsättningarna. Den tjugoårige Bengts kärlek till en fyrtioårig kvinna återges med artistisk finess, och människoskildringen i övrigt är intensiv och rikt fasetterad.
Uppfattningen – och uppskattningen – av en bok formas alltid delvis utifrån de förväntningar man hade när man började läsa den. Jag tycker synd om alla som plockade upp Bränt barn i tron att någonting riktigt romantiskt (eller kanske vad som brukar benämnas som tantsnuskliknande) skulle finnas mellan pärmarna.
posted by Johan | 02:21
10 Kommentarer:
Lustigt (eller ja vaddå lustigt?) nog så köpte jag helt nyligen Stig Dagermans "Tysk höst" på ett visst utmärkt antikvariat (Styrbjörn nånting) i Göteborg. Jag har inte börjat läsa ännu, men jag kommer att börja läsa den idag. Din text tvingar mig till det. Jag börjar här på måfå (nej, egentligen inte alls på måfå) med texten "Förlorad generation". Här är de första raderna:
Tyskland har inte bara EN förlorad generation utan flera. Man kan tvista om vilken som är den mest förlorade, men aldrig om vilken som är mest
beklagansvärd.
Annars har "Att döda ett barn" för alltid ristats in i mitt minne. Jag tror jag kan den nästan utantill. Det finns liksom ingen väg ut.
"Att döda ett barn" är en av mina främsta läsupplevelser någonsin (den som fick mig att börja älska novellen).
Apropå Tysk höst så vill jag i allmänhet rekommendera jag Hans Magnus Enzensbergers Schwedischer Herbst (ingår i Ach Europa!, som finns översatt som Ack Europa! för dem som föredrar att inte behöva läsa på tyska). Den har kanske inte så mycket mer gemensamt med Dagermans text än att den spelar på hans titel, men den är synnerligen läsvärd.
//JJ
Dagerman är den störste svensken, det är helt enkelt så. Tysk höst är en av de som jag ännu tyvärr itne äger, annars börjar snart Dagermanhyllan bli komplett (även De dömdas ö återstår) och varje gång jag bläddrar igenom något av hans böcker blir jag lika imponerad och charmad.
Ångest, kallsvett pch falskhet är hans tecken, och han behärskar dem väl. "De röda vagnarna" är i samma kalss som "Att döda ett barn" och romanera är inte långt därifrån. Den dödsdömde är lika fantastisk och att göteborgs stadsteater sätter upp hans "Bröllopsbesvär" till våren är underbart. Som sagt, det finns ingen väg ut, hans ord trollbinder.
bodil z: Antikvariatet hette Styrbjörn Öhman och har nu tyvärr slagit igen :(
(Själv har jag aldrig upptäckt Dagerman. Era kommentarer bekräftar mina fördomar om varför: Alldeles för deprimerande för min smak.)
Andrea,
vad tråkigt att Styrbjörn Öhman slagit igen. Jag har genom åren köpt mängder av fantastiska böcker där. Vart ska man nu gå?
Åååh, det är SÅ irriterande när förlagen själva skriver ihop en textg som de lägger in på baksidan av boken - förståeligt, jo. Det ska ju sälja. Men man tycker att det i bokbranschen, litteraturbranschen (fy vilket ord), skulle finnas lika höga kriterier på att marknadsförningstexterna skulle stå för precis de litterära kvalitéer som själva romanen, novellsamlingen, diktsamlingen innehåller. Man vinner nog inget på att förvänliga en bok i marknadsföringssyfte.
Tack förresten för länken till min blogg! =)
Att döda ett barn är minsann ett tekniskt litet mästerverk. Vad gäller baksidetexter blir de oftast intressanta först när man själv läst boken, i alla fall om den som har skrivit den bemödat sig med en liten tolkning.
Styrbjörn skulle enligt egen utsago inte stänga utan bara flytta till billigare lokaler. Vet inte var, dock.
En fascinerande sak med Att döda ett barn är ju att den ursprungligen skrevs på beställning av Trafiksäkerhetsverket, för någon kampanj för att få folk att sänka farten eller så. Tydligen kan det bli stor litteratur även av sådant.
Den var väl redan när beställningen kom tänkt att filmatiseras för att visas i biograferna, om jag inte helt missminner mig?
//JJ
Antikvariat Styrbjörn Öhman har inte slagit igen utan ligger kvar på Södra Larmgatan 7 i något mindre lokal.
Skicka en kommentar
<< Home