Lyckliga slut

Som tonåring tyckte jag hemskt illa om tillrättalagda lyckliga slut. Inte så att en bok inte fick sluta lyckligt, men jag kände mig trött på vad jag såg som brott mot berättelsens logik, på vad som kändes som tillgjorda försök som inte riktigt hängde ihop med resten av berättelsen. För någon månad sedan läste jag Dan Simmons Song of Kali, och kom på mig själv med att tycka att slutet inte riktigt höll i förhållande till resten av boken, men att jag ändå kunde förlåta det, eftersom det positiva, det uppmuntrande, ofta har ett egenvärde. I eftermiddags läste jag Jón Kalman Stefánssons fina Sommarljus och sen kommer natten (Sumarljós, og svo kemur nóttin), och irriterade mig lika mycket på ett, tyckte jag, onödigt bittert slut, som jag en gång hade gjort på dess motsats.

Aldrig får man vara nöjd.