Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

tisdag, maj 30, 2006

Christoph Hein, Drachenblut & Benjamin Lebert

Apropå det tidigare inlägget om boktitlar, så är Christoph Heins västtyska Drachenblut ("Drakblod", titeln är en allusion till Siegfried, boken är mig veterligen inte översatt) en av de bästa omdöpningarna någonsin: när boken ett år tidigare (1982 jämfört med 1983) kom ut i Östtyskland hette den Der fremde Freund, vilket inte alls är lika suggestivt. Drachenblut/Der fremde Freund är en mycket välskriven, och i Tyskland även försäljningsmässigt framgångsrik, berättelse om en kvinna som sedan sin ungdom (som delvis parallellt berättas om) inte klarar av att släppa någon människa nära. Lite får det, avståndstagandet, mig att tänka på Zoë Jennys Das Blütenstaubzimmer, som dock även om det är en fångande kortroman inte alls sätter sig huvudet på samma sätt som Heins bok, som är en av de böcker som egentligen borde översättas om det bara hade funnits någon svensk utgivning av tysk litteratur att tala om. Ironiskt nog, om man ser till språkens storlek och kulturella betydelse, lär den tyska utgivningen av svenska böcker vara betydligt större på grund av alla svenska deckarförfattare. Den tyska kärleken till allt svenskt är i allmänhet totalt obesvarad.

Jag skummade igenom Martin Lagerholms ett par år gamla artikel om svenska förlags förhållande till tysk litteratur och upptäckte (jag har läst artikeln tidigare men måste totalt ha missat att registrera det) att Benjamin Leberts Crazy faktiskt översatts, av någon suspekt anledning, men totalt misslyckats med att sälja i några upplagor att tala om i Sverige, trots att den var en enorm försäljningssuccé i Tyskland. Lagerholms "i själva verket knappt skrivkunniga" om den när debutromanen skrevs mycket unge Lebert är onödigt hårt och elakt från en skribent som vet att författaren sannolikt aldrig kommer läsa det och att han förmodligen också slipper stå till svars för det, men det ligger någonting i det. Visst skrapade Lebert ihop en ungdomsbok när han var sjutton, men ärligt talat så har jag läst ett antal texter skrivna av personer i den åldern eller yngre än så med betydligt bättre förmåga att hantera skrift. Jag läste den för ett par år sedan, när jag var lika gammal som Lebert var när han skrev den, och kan inte påstå att jag hittade någonting alls som tilltalade mig på något sätt.

Dagens länk är Laibachs cover på "Life Is Life". Texten får onekligen en annan klang.

Östtyska skolförföljelser & Oscar Borg – Och ensam går du vägen

Ibland förundras jag över vilka böcker jag med så mycket som jag vill läsa och så förhållandevis lite tid ändå väljer att plocka upp. Nyligen har jag läst ett par böcker som jag aldrig någonsin skulle ha hört talas om om det inte vore för släktbandens skull. Den ena är ... sie wollen sich nicht verbiegen lassen — Repressalien – Widerstand – Verfolgung an den Oberschulen in Bad Doberan, Bützow, Grevesmühlen, Ludwiglust und Rostock 1945 – 1989 (red. Dietmar Kausch) där min farfar bidragit med stycket "Die Auflösung des Schülerrats an der Großen Stadtschule Rostock". Antologin är utgiven av Verband Ehemaliger Rostocker Studenent (VERS) och behandlar som titeln avslöjar situationen på skolorna för dem som öppet inte var särskilt förtjusta i den östtyska regimen. Den blandar texterna med dokument, brev och tidningsartiklar från när det begav sig. Jag tycker att det är intressant, men sannolikt för smalt för att tilltala den som saknar specialintresse eller en personlig koppling.

Den andra boken är min morsmorfars, Oscar Borgs (inte den norske komponisten med samma namn), Och ensam går du vägen, en egenutgiven religiös diktsamling med dikter som "Synd mot Gud", "Kristendom?" och "Bönens problem" tydligen inte lär ha sålt särskilt bra alls. Jag gissar att jag inte hade blivit djupare berörd ens om jag hade tillhört målgruppen, men det är ändå sött, på sitt sätt.

Varför just Mozart?

För ett par dagar sedan slösade jag för ovanlighetens skull bort någon timme framför tv:n. Den hade lämnats på och när jag gick för att stänga av den upptäckte jag att det som sändes var Young Musicians, en tävling för unga klassiskt skolade musiker. Sju finalister och ett fruktansvärt smalt urval kompositörer: fem stycken spelade någonting av Mozart, två hade valt av Haydn. Nu är det visserligen Mozart-jubileum vilket man väl kan ha överseende med, men ... jag har aldrig riktigt förstått vad det är som gör att många även alla andra år ser Mozart, möjligtvis tillsammans med Beethoven, som kompositören över alla andra kompositörer.

Ett musikaliskt geni? Absolut. Jag älskar hans rekviem (att det innebär att han får använda sig av "Dies irae" är naturligtvis ingen nackdel) och Don Giovanni är nog den opera jag inte har sett som jag är mest nyfiken på. Lekfullheten i musiken är smittande. Men överlägsen Beethoven, Brahms och så vidare? Bah.

Cellisten som belönades med första pris, Andreas Brantelid, spelade för övrigt med en sällan skådad inlevelse.

Minotaurenkrönikor

Martin Rundkvist tar över krönikorna i Minotauren efter Annika Johansson. Det känns som ett bra val. I den första krönikan, som dök upp i brevlådan idag tillsammans med numret som omsluter den, blandas H.P. Lovecraft, Thomas Ligotti, kängor åt alternativmedicin och lögndetektorer, och en ankedot om en atombombsprovsprängning och ett stålblock som försvann.

fredag, maj 26, 2006

Den fantastiske bokmannen

Apropå bokhyllor, så är The Bookman en innovativ och rolig idé. Alltid redo att förse suktande läsare med böcker.



Men jag kan inte låta bli att undra om den verkligen skulle se ens hälften så tilldragande ut om böckerna inte var så stiligt inbundna. Tänk er istället lite grälla färger, något som sticker av: Brott och straff i den där glatt rosalila upplagan, ett par böcker från Norstedts från 1967 med omslag av Rolf Lagerson, ytterligare ett par från senare år som följer trenden med fotoomslag. Gormenghast med omslagsbilden hämtad från filmatiseringen.



Det blir på något sätt inte alls samma sak.

Bilderna är hämtade från anyamountofbooks.com/bookman.

torsdag, maj 25, 2006

Mareike Gasts Broken Shelves

Jag ramlar in i Mareike Gasts bokhylla Broken Shelves med tillräckligt ojämna mellanrum för att jag allt som oftast skall glömma bort att den finns och sedan alltid få förhålla mig till den på nytt. Det finns absolut någonting i själva designen som tilltalar mig.



Däremot vet jag inte om jag blir fullt så övertygad om att det är en så fantastiskt praktisk lösning som hon vill göra gällande. Visst finns det böcker i alla olika storlekar och former, särskilt om man ser till facklitteraturen. Mina hyllor för språk, historia, religionsvetenskap, mytologi, naturvetenskap et cetera ser på intet sätt särskilt harmoniska ut. Men så är det ju till stor del för att jag så gärna vill hålla böckerna samlade inom ämnen. Alla böckerna om latin skall stå tillsammans, bredvid de få italienska. Gotiskan, tyskan, plattyskan, isländskan, engelskan och svenska någorlunda samlat. Historia och religionsvetenskap bredvid varandra. Hela poängen med det går förlorad om man måste sprida ut dem efter storlek. Annars försvinner ju inte så hemskt mycket plats om man har bokhyllor anpassade efter olika sorters bokstorlekar där man kan sortera in dem.



En uttalat praktisk lösning som i så fall snarare skulle införskaffas för sin fägrings skulle, alltså. Och jag undrar – om böckerna får luta så mot kanterna, blir inte pocketböcker och (så kallade) skyddsomslag lätt skadade?

Bilderna är hämtade från mareikegast.de.

Klara Johanson – Brev

När man börjar läsa om Klara Johanson är det lätt att få uppfattningen om att hon skulle vara en avståndstagande person; ogillande inför mycket, något av en enstöring och inte särskilt förtjust i att sträcka ut en hand till andra. Läser man hennes brev är det däremot en synnerligen personlig Klara som framträder. "Ni är säkert tillräckligt fördomsfri för att inte anse dessa rader påflugna. Jag tror, att detta är första gången jag utan giltigt officiellt skäl skrivit till en vilt främmande. En ock annan gång kan man ju kosta på sig att lyda en impuls, eller hur?" avslutar hon sitt första brev till Marika Stiernstedt i oktober 1898. När hon sedan skriver det andra är hälsningsfrasen inte längre "Med utmärkt högaktning / Klara Johanson" utan "Med vänskap / Klara Johanson" vilket förklaras med parentesen "(Ert brev var värkligen så vänligt, så jag kan inte högakta Er längre.)" vilket 3/1-4/1 1899 i takt med deras förhållande till varandra har hunnit utvecklas till "min käraste", "carissima" (it. käraste eller mest värdefulla), "min egen käraste!", "Min Mark Stern" och signeras "Din egen / K.J."

I sina brev framträder Klara Johanson på ett helt annat sätt än i sina andra texter, och den som önskar stifta närmare bekantskap med hennes liv bör vända sig dit kanske rentav snarare än till dagböckerna. De sistnämnda innehåller förvisso tankar och reflektioner om ämnet Klara Johanson, men oftast introspektivt. I breven släpps läsaren nära det Klara Johanson tänker, men i större utsträckning än dagböckerna också det hon faktiskt gör. Gärna skriver hon blottläggande personligt om sig själv och sina tankar, och med en ton som kan få den nutida läsaren så här i efterhand att pendla mellan att känna sig talad till och känna sig mycket utanför, som om man tjuvlyssnar på ett samtal med vilket man egentligen inte har någonting att göra. Som till Lydia Wahlström 21/8 1902: "Älskade, all makt ligger i dina händer. Du kan göra vad du vill med mig, du får bara inte förnedra mig. / Det har varit en förödmjukelse att skriva detta s. k. brev."

Visserligen svalnar hon något med åren; blir mer restriktiv i vilka hon väljer att öppna sig för och på vilket sätt hon väljer att öppna sig. Det är svårt att hitta samma sprudlande personlighet till personer hon inte känner mycket väl hos den femtioåriga Klara Johanson som man ser i hennes tidiga brev till Marika Stiernstedt, när hon ännu bara var några år över tjugo. Kanske hade någon annan utveckling inte heller varit att förvänta sig hos någon människa. Men personlig, personlig slutar hon aldrig vara.

(Och nu, kära läsare, är det nog dags att – ehuru hon förtjänar uppmärksamhet – Månskensdans slutar rycka i Klara Johanson för ett tag framöver, och låter henne vila i frid.)

onsdag, maj 24, 2006

Klara Johanson igen

Objektet till »avslöja» är alltid ett obehagligt begrepp. Man avslöjar brott, intriger, hyckleri, lögn — och sanningen.
-ur Eftertankar, i Det rika stärbhuset.

För att inte tala om sig själv.

Vårfest på Trägår'n

Jag har den stora äran att ha blivit inbjuden till Föreningen Forna Elever vid Göteborgs handelsinstituts traditionella, glada vårfest på Trägår'n. Supé bestående av sandwiches, varmrätt, dessert, vin, öl eller vatten, kaffe, serveras exkl. servisavg. till ett pris av Kr 15:75 låter alldeles lagom överkomligt i mina öron. Dessutom spelar Kai Rönns orkester. Supé med dans, visserligen, och smoking eller mörk kostym vilket måhända inte är vad jag känner mig allra mest bekväm i, men det är en smäll man får ta. Lördagen den 29 maj klockan 19:00 äger festen rum, och det låter ju alldeles perfekt om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag är nästan exakt femtiotvå år försenad med min anmälan.

Inbjudan och medföljande svarskort hittade jag i Klara Johansons Brev som jag nyligen införskaffade. Lite roande är det ändå att dessa små trycksaker inte bara troligtvis har bott i boken i fem decennier utan också överlevde flytten till en ny ägare och inte ens kom bort i mellanlandningen på antikvariatet. Tänk vad man missar när man inte köper fler böcker antikvariskt än jag gör.

Men visst finns det roande upptäckter i mer jungfruligt orörda böcker också. Ett favoritexempel är Atlas of the Skies: Journeying Between the Stars and Planets in the Discovery of the Universe som jag för något år sedan snubblade över på bokrean, dit det av någon anledning letat sig. Eftersom min gamla pojkdröm var att bli astronom eller kanske matematiker -- när jag var sex år ansåg jag att det absolut tuffaste och hårdaste man kunde vara var matematikprofessor, vilket i många humanistkretsar ses som tecken på en mycket osund barndom -- kunde jag inte låta bli att plocka upp den och bläddra i den. När jag sedan köpte med den hem för en spottstyver var det till en viss liten del på grund av bilderna, för som litteratur om anstronomi var den måhända inget mästerverk, men huvudsakligen på grund av tillräckligt många av bildtexterna och diagrammen (som kan ta upp en halv sida) fortfarande är på italienska för att jag kan tänka mig att det skall ställa till med problem för den som inte antingen har åtminstone vissa kunskaper i språket eller vet vad de vill säga ändå -- men i så fall har man knappast något skäl att läsa böcker av det här slaget. Bisarrt nog finns det även något ställe där en sidotext mitt i en mening övergår från engelska till italienska. Svårslagbart.

tisdag, maj 23, 2006

Arga druvor och elektriska får

Det finns så mycket litteratur med titlar som egentligen inte säger någonting alls. Som Främlingen (Camus) eller Alkemisten (Coelho). Arne Sands Enhörningarna eller Väderkvarnarna låter inte alls lika spännande att läsa som de faktiskt är, medan Sten Björnulfsons småcharmiga roman Trädsamlaren förmodligen skulle ha lyckats väcka min nyfikenhet även om första gången jag över huvud taget hörde talas om den var när en vän hyllade den. Och visst har Per Jorners Blodmåne en viss klang. Karin Alvtegens Saknad har stått i bokhyllan ett bra tag nu utan att jag över huvud taget har haft någon som helst lust att kika på den och jag kan inte säga att Mary Gentles Grunts skulle ha fått min blick att stanna om jag läste namnet på en lista. Dostojevskijs Idioten är bättre; den väckte frågor som fick mig att vilja läsa romanen (som för all del bör läsas av många andra anledningar än titeln). Vilken idiot? Varför är han en idiot? Vad gör han? Till de mer pretentiösa, eller pekorala om man skall vara elak, enordstitlarna hör kanske Catahyas antologi Drömskärvor.

Så finns ju alla titlar med bara namnet på vad den handlar om. Sula (Morrison). Baudolino (Eco). Masjenka (Nabokov). Samtidigt har just Nabokov skrivit Lolita, en titel som sedan bränt fast sig som ett uttryck i ett flertal språk. Och nog har Bram Stokers Dracula skaffat sig en viss klang. Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr. Norrell är, med kontrasten mellan å ena sidan Jonathan Strange och å andra sidan Mr. Norrell en ganska lyckad titel. Även här väcks nyfikenheten: vilka är de, och varför skillnaden? Så finns ju titlarna som bygger på ett namn men inte bara ett namn, som Frøken Smillas fornemmelse for sne (Høeg) eller Educating Rita (Russell). Å andra sidan: nog klarar sig William Shakespeares Hamlet idag mycket bättre än Hamlet, Prince of Denmark.

Själv är jag svag för halvpoetiska titlar som ibland nästan, men inte helt, går till överdrift. Jag erkänner att det finns en viss enkel kraft i att döpa någonting till Der Prozeß eller Die Verwandlung (Kafka), men samtidigt har vi Heart of Darkness (Conrad) eller varför inte The Wind in the Willows (Grahame). Det är titlar som talar till mig. Philip K. Dick är svårslagen med Do Androids Dream of Electric Sheep? eller varför inte A Scanner Darkly. Harry Martinsons Vägen till Klockrike är också vacker och John Steinbeck är en annan mästare på området: The Grapes of Wrath, East of Eden, Of Mice and Men.

Vad det gäller det riktigt svulstiga, så har Kent Björnssons skräckhobbyprojekt, antologiserien Schakt, svårslagna titlar. Eller vad sägs om hittills utgivna Mytiska maskiner och andra mardrömmar och Skrämmande skogar och andra osunda platser, eller den kommande Kosmiskt kaos och andra katastrofer? Jan Guillou står för övrigt med en omotiverat lång och trist titel med En medborgare höjd över varje misstanke. Jasper Ffordes Lost in a Good Book vinner kategorin mest sympatiska titel. Och bokhyllorna skulle bli så mycket roligare om fler fackboksförfattare och fackboksförlag vågade ta ut titelsvängarna rejält.

För övrigt tycker jag att det är väldigt synd att Erik Granströms nästa bok inte kommer att heta Slaktare små. Det hade varit en för stämningen så passande utsökt poesi. Slutligen kan man konstatera att den överlägset vanligaste titeln i alla fall i min bokhylla är, trist nog, Samlade dikter.

lördag, maj 20, 2006

Dagens kortprosa

Alexander Stamous "Katt! Katt!".

Gabriel Nilssons "I nattens mörker".

onsdag, maj 17, 2006

Dagens länk- och lästips

Länk: Bloggplock med tema språk.

Dagens lästips är Franz Kafkas "In der Strafkolonie" ("I straffkolonien"). Överlag är det oförtjänt att hans noveller skall ställas i romanernas skugga.

Vidare kan jag fortfarande inte låta bli att fascineras av Týrs (ett färöiskt metalband) musikvideo "Ormurin Langi", som huvudsakigen går ut på att historien spelas upp av sju barn. Det är inte bara sött, det är med tanke på vilken genre Týr spelar i rätt modigt.

måndag, maj 15, 2006

Veckans Berglin



(Klicka på bilden för att se den i sitt sammanhang.)

söndag, maj 14, 2006

Mer om engelskans och svenskans roller

Olle Josephsons språkspalt i Svenska Dagbladet idag har rubriken "Engelskan tar över när det blir viktigt" och handlar huvudsakligen om just svenska och engelska i utbildningssystemet. Intressant är också kommentarerna som inkommit hittills, som verkar ganska överrens om att det är en bra sak med utbildning på engelska. Personligen blir jag alltid lika förvånad över hur enkelt folk verkar tro att det är att lära sig ett främmande språk till den nivå att man nyanserat kan diskutera svåra ämnen, men, absolut -- den som kan det har enorm nytta av det.

"Svenskan, engelskan och framtiden".

lördag, maj 13, 2006

Tvenne konstateranden

För det första tycker Månskensdans att det är trevligt att Lars Jakobson får Selma Lagerlöfs litteraturpris. För det andra har David Nessle skrivit en roande text om det som bor i böckernas marginaler.

fredag, maj 12, 2006

Science Fiction, Canonization, Marginalization, and the Academy (Gary Westfahl och George Slusser, red)

Science Fiction, Canonization, Marginalization, and the Academy (Gary Westfahl och George Slusser, red) från 2002 är uppdelad efter de tre teman (kanonisering, marginalisering, akademin) som nämns i titeln, även om de överlappar varandra ganska bra. Efter Gary Westfahls "Introduction: Masters of the Literary Universe" som ungefär går ut på att förklara att det är kritikerna, och inte författarna eller läsarna, som har störst makt över det litterära fältet kommer "Part I. Overview: Science Fiction and the Academy" som handlar om litteraturvetenskapen och hur den förhåller sig till science fiction (och i mindre usträckning fantasy), och vilka element det är som skribenterna anser är så stötande för den akademi som inte riktigt vill acceptera fantastikgenrerna.

Den svagaste delen, och för all del det minst läsvärda bidraget i hela boken, är Frank McConnells "Seven Types of Chopped Liver: My Adventures in the Genre Wars" som är personlig men inte inbjudande och tyvärr alldeles för pratig. Den skär sig mot övriga texter som även om de i varierande utsträckning kan ta en personlig ton håller sig till ämnet och har någonting att tillföra. McConnells text om hans erfarenheter inom den litteraturvetenskapliga akademin säger tyvärr mer om just McConnells erfarenheter än om science fiction. Jonathan Langfords "Why the Academy Is Afraid of Dragons: The Suppression of the Marvelous in Theories of the Fantastic" har säkerligen mycket vettigt att säga, men när han går till angrepp mot begrepp som jag inte har stiftat bekantskap med och mot teorier som jag inte har läst tycker jag att hans referering av dessa faller, och det gör mig tveksam till om jag fått fullt grepp om texten.

Tom Shippeys "Literary Gatekeepers and the Fabril Tradition" och Susan Krays "The Things Women Don't Say" är inga dåliga essäer, men det räcker inte för att riktigt rädda antologins första del. Polemiken når inte hela vägen fram och akademins förhallande till science fiction är sannolikt den del som behandlas sämst.

Då är "Part II. Mechanisms of Canonization", om kanon inom science fiction och hur science fiction som fält oftast formar sin egen sådan, mycket mer intressant läsning. Edward James "The Arthur C. Clarke Award and Its Reception in Britain", om problemet med ett science fiction-pris som ofta sträcker sig in i gränslandet och belönar författare som normalt inte betraktas som skapare av science fiction (till exempel Margaret "science fiction has monsters and spaceships; speculative fiction could really happen" Atwood) och hur det påverkar synen på genren, den grupp som science fiction-författare och -läsare utgör och framför allt priset som sådant, är både läs- och tänkvärd. Jag tyckte även mycket om Arthur B. Evans "Authorities, Canons, and Scholarships: The Role of Academic Journals" och Sephen P. Browns essä om Science Fiction Eye håller inte heller den någon dålig kvalitet.

Joseph D. Millers "Popes or Tropes" är ett angrepp på det urval Ursula K. Le Guin gjorde till The Norton Book of Science Fiction. Millers tes är att genom att sträva efter att få med kvinnliga författare misslyckas Le Guin med att skapa en representativ bok, eftersom hon då utelämnar alldeles för många klassiska manliga författare och angränsar till George Slussers "Multiculturalism and the Cultural Dynamics of Classic American Science Fiction", som inleder "Part III. Mechanisms of Canonization" och handlar om moderna förväntningar på minoritetsrepresentation och klassisk amerikansk sf genom moderna ögon. Jag kan inte riktigt varken helt hålla med eller helt avslå Millers slutsatser, men särskilt sättet Slusser argumenterar på lämnar en dålig bismak i min mun. Kön och minoriteter behandlas även i Elyce Rae Helfords "(E)raced Visions: Women of Color and Science Fiction in the United States" och "White Men Can't ...: (De)centring Authority and Jacking into Phallic Economies in William Gibson's Count Zero" av Joseph Childers, Townsend Carr och Regna Meenk, där särskilt den förstnämnda har ett radikalt annorlunda perspektiv.

Slutligen bjuds också på Farah Mendlesohns "Science Fiction and the Academics of History and Literature; Or, History and the Use of Science Fiction" och "Hard Magic, Soft Science: The Marginalization of Kevin J. Anderson and Doug Beason's Assemblers of Infinity and Bruce Boston's Stained Glass Rain", där den sistnämnda ganska väl behandlar den ständiga konflikten mellan "hård" och "mjuk" science fiction och genrens förkastelse av det mesta som, oavsett åt vilket håll, letar sig för långt ut mot övrig litteratur.

Överlag bjuder Science Fiction, Canonization, Marginalization, and the Academy på fler toppar än dalar, och även om man kanske inte skall läsa den om det är and the Academy som lockar så finns flera intressanta texter om kanonisering och marginalisering.

Dagens länk- och lästips

Via Humaniorabloggen snubblar jag över Expresse digital, ett urval tyska exiltidskrifter och -tidningar som digitaliserats och lagts upp på nätet.

Representerade skrifter: Aufbau, Acht-Uhr-Abendblatt, Das Andere Deutschland, La Otra Alemania, Das blaue Heft, Der deutsche Schriftsteller, Der deutsche Weg, Europäische Hefte, Freie deutsche Kultur, Freie Kunst und Literatur, Gelbe Post, Gemeindeblatt der Jüdischen Gemeinde Berlin, Gemeindeblatt der Jüdischen Gemeinde Shanghai, Internationale Literatur, The Jewish Voice of the far East, Jüdische Revue, Kunst und Wissen, Neuer Vorwärts, Ordo, Pariser Tageblatt, Pariser Tageszeitung, PEM’s Privatberichte, Das Reich, Shanghai Jewish Chronicle, Shanghai Echo, Sozialistische Warte, Die Tribüne, Über die Grenzen, Zeitschrift für freie deutsche Forschung och Die Zeitung.

Dagens lästips, apropå tysk exillitteratur, är Stefan Zweigs Schachnovelle, om fångenskap och schackspel. Den finns på engelska som The Royal Game eller Chess Story och, om jag inte misstar mig, på svenska i Schack, Amok och andra noveller Schack Amoklöparen.

onsdag, maj 10, 2006

Svenskan, engelskan och framtiden

Det språk som utan någon som helst konkurrens har störst inflytande på svenskan just nu är engelskan, ett faktum som alla torde vara väl medvetna om. Är svenskan hotad, vilka är i så fall problemen och har svenskan en minoritetsspråksställning?

Det som de flesta brukar reagera på när det gäller språkinflytandet är låneorden. De är uppenbara för alla som handskas med språket och kräver ingen som helst språkvetenskaplig kunskap för att upptäcka. Samtidigt är låneord inte alls nödvändigtvis på något sätt ett hot.

Alla språk tar in låneord. Orsakerna kan vara allt från att täcka semantiska luckor till att använda ord från språk som helt enkelt har högre status, och man kan börja låna in ord utan att egentligen upptäcka att man har gjort det. Engelskan är ett vardagsspråk för många svenskar och det skulle vara synnerligen anmärkningsvärt om det inte ledde till en invasion av nya låneord. Jag tenderar att (I tend to) själv använda uttryck som well (tja), Mitbewohner (personer du delar bostad med utan att de är en del av din familj, till exempel i ett kollektiv eller i en studentlägenhet), et cetera (som två ord, inte ett) och en rad andra som är mer eller mindre belagda i svenskan och för det mesta, men inte alltid, går meningen fram. Visserligen talar jag till vardags, utanför mina studier, bara ett språk, men jag hanterar åtminstone engelska och tyska så gott som dagligen, och flera andra med mindre jämna mellanrum. Vattentäta skott mellan dem skulle kräva energi jag inte är beredd att lägga ned i vardagskonversationer och de flesta texter.

Samtidigt sker ingen språkbytesprocess utan att låneord hämtas in i minoritetsspråket. Men låneord är verkan, inte orsak. Låneord är i det läget ett tecken, men skulle en språkbytesprocess pågå så är det inte genom att angripa låneorden som man kommer att uppnå särskilt mycket. Det finns andra, viktigare områden.

Ett av dem är att svenska som språk för högre studier håller på att bli en historisk parentes mellan latinet och engelskan. Det är på sitt sätt egentligen inte särskilt konstigt: den som ägnar år åt att skaffa sig en utbildning vill ofta att den skall duga på en större marknad än Sverige och den forskare som har upptäckt någonting vill naturligtvis att det skall kunna spridas till så många som möjligt. Samtidigt finns det betydande problem med det, som att svenskar ofta inte är hälften så bra på engelska som de inbillar sig, och till och med när du är bra så är det sällan samma sak som att skriva på ditt eget modersmål.

Johan Anglemark uttryckte saken på ett sätt som jag känner stämmer in ganska bra på min subjektiva upplevelse av min skrivförmåga på engelska.

Att skriva på engelska är för mig som för en människa med fel på balanssinnet att försöka gå rakt och upprätt utan att någon märker av mitt handikapp. Visst behärskar jag engelska, men min möda går åt till att skriva felfritt. Det saknas utrymme för något mer. Möjligen är problemet att min engelska har fastnat på en stabil platå som jag inte lyckas ta mig vidare ifrån. Jag skulle ljuga om jag sade att jag upplever det som en ansträngning att formulera mig någorlunda felfritt på engelska, det är det inte, det går tämligen flytande. Men steget bortom detta upplever jag som ett gungfly.

[...]

Att skriva på svenska är å andra sidan en fröjd. Då handlar det inte längre om att uppnå kompetens, nu kan jag försöka mig på piruetter. Jag räds inte stilfrågor, jag oroar mig inte för att falla av linan i cirkustältet och upptäcka att det saknas skyddsnät under mig. Språket bär mig, det är inte jag som tvingas bära språket.

Med detta vill jag inte säga att jag inbillar mig att jag är någon stor stilist på svenska eller att jag skriver felfritt; jag vill bara förmedla den subjektiva känsla jag upplever när jag skriver.


Visst, jag kan föra fram min åsikt på engelska och jag kan åtminstone skriva tillräckligt väl på språket för att det skall hända att folk har lust att ge mig pengar i utbyte mot mina texter vilket, bortsett från att det är en allmänt sympatisk sak, förhoppningsvis får ses som ett tecken på att jag gör det bättre än medelsvensken. Men med samma flyt som jag undviker grundläggande verbkongruensmisstag på engelska kan jag, om jag så önskar, på svenska ge mig in i språklekar som på vilket annat språk som helst skulle kräva en hel del tanke och tålamod. Inte heller kan jag formulera mig med samma uttrycksfullhet och precision -- och det kan, tyvärr, inte de flesta svenska forskare heller.

Det leder till att svenska inte bara tappar mark som vetenskapligt användbart språk, det gör det dessutom samtidigt som avhandlingar och rapporter formuleras mycket torftigare än vad som hade varit nödvändigt. Idéerna kanske fortfarande finns där, liksom resultaten, men förpackningen har plötsligt blivit mycket mindre tilltalande. Och det kan ställa till med tillräckligt stor skada för att det skall vara ett problem.

Självklart är det inte så enkelt att man inte kan vända på myntet igen. Martin Rundkvist, som doktorerade i arkeologi, skriver (ironiskt nog på engelska) på Salto sobrius om problemen med att inte kunna nå ut:

Here's some free career advice. Never ever do a PhD in the humanities in a small language or regarding a thinly populated area, e.g. Swedish and Sweden. I did one in Swedish archaeology (thesis in English available on-line), and let me tell you, I might as well have done it on the demography of Pluto for all the job offers I'm seeing.

[...]

The Swedish university system offers two ideal tracks for a young career academic after she completes her PhD. She can either go abroad on a post doc, or she can get a four-year
forskarassistent job, with 80% research and 20% teaching. This is intended to give her time to rack up merit points enough to get a steady university job.

In the natural sciences and engineering, this is actually pretty much how it works. But in the humanities, there's no money. In archaeology, there are no post docs since our specialisations are only relevant locally.


Nu lär problemen med att skriva om ett för avgränsat ämne eller område vara större än språkbarriären. Personligen håller jag med Ebba Witt-Brattström, som för ett tag sedan skrev om problemet (även om hon talade specifikt om humaniora) i Dagens Nyheter och konstaterade att svenska forskare borde satsa mindre på engelska från början och mer på en senare översättning, men för den som inte gör några egentliga språkliga misstag och inte ser de uttryckssätt som kunde ha använts om man bara hade varit modersmålstalare känns det säkert som en alldeles för onödig omväg. I de fall där man arbetar tillsammans med internationella grupper som en ständig del av ens forskning är det heller naturligtvis inte mycket att göra åt saken.

Det är konsekvenserna för svenska forskare och svensk forskning. Konsekvenserna för svenskan är en helt annan, men den är inte heller särskilt positiv. Anna Davour, som doktorerar i fysik, skriver på läst och tänkt i landet Annien om problemet med bristen på en enhetlig svensk terminologi inom fysiken:

Jag har inget emot att språk är organiska och föränderliga, och jag skakade av mig det mesta av mina språkpolisreaktioner för åratal sedan -- men jag gör undantag för viktiga tekniska termer och fackuttryck. Jag tycker att det är jätteirriterande att det inte finns enhetlig svensk terminologi inom mitt ämne, fysik, och att den i den mån det finns inte lärs ut ordentligt till nya fysiker. Det är ganska viktigt att kunna uttrycka sig exakt och veta vad man menar med orden och att andra använder dem på samma sätt.

Problemet är att all kurslitteratur är på engelska, och en hel del av undervisningen också, och att man aldrig tar upp det där med terminologi. Det leder i värsta fall till riktigt dumma missförstånd och verkliga svårigheter för både studenter, lärare och forskare. Man kan bli knasig när man försöker undervisa i kurslab och studenterna inte kan ställa en begriplig fråga för att de inte fattar vad som är rörelsemängdsmoment (för övrigt ett idiotiskt uttryck som man inte orkar säga) och hur det skiljer sig från vridmoment och från rörelsemängd. De kan bolla symboler, men inte prata om begreppen.


När svenskan slutar vara det självklara språket inom vetenskapen finns det inte alltid heller ett behov av svensk terminologi. Det betyder att språket inte nybildas inom ämnet, trots att personer med svenska som modersmål dagligen hanterar termerna, och på sikt kan det leda till att svenskan inte längre används inom högre fysikutbildning. Och det är, till skillnad från ganska harmlösa låneord, någonting som kan leda till ett språkbyte.

Svenska Dagbladet rapporterade för ett tag sedan om hur Frankrikes president Jacques Chirac, utrikesminister Philippe Douste-Blazy och finansminister Thierry Breton lämnade ett möte i protest efter att chefen för EU:s industrilobby, som är fransman, bytt till engelska med motiveringen nu skall vi tala affärsspråk. I många svenska ögon är det säkert ett ganska löjligt beteende, men faktum är att det på lång sikt är ett hot mot andra språk om engelskan får status som affärsspråket. Många svenska företag har engelska som koncernspråk, och medan svenska naturligtvis är vad som generellt används på svenska arbetsplatser, så skulle det i längden kunna innebära en situation där man går till jobbet och talar engelska och använder svenska enbart i den privata sfären. Och då har vi med största sannolikhet faktiskt inlett en språkbytesprocess.

Amerikanska filmer och engelsk musik till trots har det svenska språket rent kulturellt en ganska stark ställning. Visst ser vi stora mängder översättningar från engelska, men det finns en rätt stor mängd aktiva svenska författare. Samtidigt så finns det områden som är värda att höja på ögonbrynen inför, som det faktum att svenskar producerar kultur på engelska för en svensk publik. Se bara på musikscenen: visst finns ofta drömmen om att slå stort utomlands där, men svenska band skriver ofta musik för en svensk publik -- på engelska. Går man till Sveriges största fantasysida, Catahya, så ser man ganska många, ofta ungdomar, som skriver och lägger upp egna noveller och dikter på engelska -- väl medvetna om att de bara når en svensk publik, och ofta helt enkelt därför att engelska låter tuffare, det vill säga i deras ögon är ett språk med högre status.

En undersökning jag genomförde på samma sida visar också att en stor majoritet läser skönlitteratur på engelska, och ett exempel som dyker upp i mitt huvud är en mycket intelligent och beläst vän, som köper fler böcker än någon annan jag känner och har planer på att förr eller senare syssla med förlagsverksamhet. Mig veterligen har han inte läst en bok på svenska på flera år.

När vi ändå håller på så kan vi förresten konstatera att den svenska novellmarknaden för en tynande tillvaro, ofta i ideellt producerade kulturtidskrifter med små upplagor.

På det hela taget står svenskan dock stadigt. Om språket i framtiden kommer att utsättas för allvarliga hot, så kommer det inte att ske under vår livstid. Sverige har nio miljoner invånare där en majoritet talar mycket god svenska och betydligt sämre engelska, och ytterligare talare i Finland (fast där är svenskan, sin minoritetsspråksnatur trogen, på tillbakagång).

Är svenskan då ett minoritetsspråk, med engelska som huvudspråk? Globalt och regionalt, säkerligen. Hur man besvarar den frågan består med största sannoliket på ens syn på världen, gränser och länder. Bor du först och främst i Sverige eller i Europa? Världen? För visst finns det på sitt sätt en slående likhet mellan situationen för människor som agerar på en global marknad och studerar och arbetar utomlands för att kunna återvända hem till Sverige och där tala svenska, och situationen för minoritetsspråkstalaren som går i skolan eller arbetar i den större staden, och kan återvända hem till byn och tala sitt modersmål. Samtidigt är det inte någonting som sker dagligen, och inte någonting som sker för de flesta människor. Men både förlusten av funktionsdomäner och omvärlden finns där -- så vill man, så är det inga som helst problem att placera svenskan i ett minoritetsspråksperspektiv.

Kenneth Hyltenstam påpekar i "Svenskan i minoritetsspråksperspektiv" i Sveriges sju inhemska språk (1999) ett par intressanta saker som skiljer engelskan från alla de andra språk som tidigare har haft betydande påverkan på svenskan. För det första är det att Sveriges autonomi i och med ett utökat EU-samarbete kan ifrågasättas, när allt mer handlar om regioner som står under den europeiska semifederalismen. Om Sverige är en del av EU snarare än ett eget område finns det inget område där svenskan är majoritetsspråk. För det andra handlar det om att engelskan, till skillnad från latin, tyska och franska när de var aktuella, finns bland alla invånare och i alla samhällsskikt, vilket krävs för ett språkbyte.

Jag har inga illusioner om svenskan som det överlägsna och vackraste språket, men jag vet att jag, trots språkstudier, språkintresse och faktiskt en förmåga att hantera engelska betydligt bättre än de flesta svenskar, känner mig mycket mer bekväm med svenska. Jag vill ha så många områden som möjligt där jag kan använda mig av det språk jag hanterar bäst. Jag kan säga så mycket mer så mycket bättre då -- även om det inte alltid märks när jag avslutar långa texter kvart över fyra på morgonen.

tisdag, maj 09, 2006

Någon borde göra någonting åt saken

Ett par exempel på artiklar svenska i skrivande stund Wikipedia saknar:

Klara Johanson
Yoko Tawada

Som behöver bättras på:

Arne Sand
Wolfgang Borchert

Och någon borde verkligen göra någonting åt artikeln om gotiska.

måndag, maj 08, 2006

Metabloggande - RSS-läsande

Löfte till alla som läser Månskensdans via RSS: Jag skall göra mitt bästa för att faktiskt verkligen läsa igenom mina inlägg och ta bort stavfel och annat dumt innan jag lägger upp dem, och anstränga mig för att om jag missat någonting låta det stå kvar istället för att uppdatera fem gånger för att jag har upptäckt någonting jag inte tycker om och sedan ytterligare någonting. Jag lade till en prenumeration på mitt eget flöde, som en påminnelse.

söndag, maj 07, 2006

Språkliga länkar

Bloggplock laddar igen, även den här gången med ett intressabt tema — språk. Ta en titt här för mer information.

Ett annat roligt initiativ är The Carneval of Blog Translation, den här gången på sauvage noble.

Från Sagan om de bannlysta till Karls grav — fler återkommande sökträffar

Jag tycker att det är intressant att se hur många som verkar försöka föra samtal med sökmotorer eller åkalla dem som om de var mystiska andar som måste blidkas för att lyssna. Alltså ställer man hela frågor, ibland komplett med ett avslutande frågetecken, istället för att använda sig av några väl valda ord, vilket gör FAQ till ett än mer passande begrepp.

Den första genomgången vanliga sökträffar finns här och innehåller information om inbundna böcker, Hanteringen av odöda, bokomslag, Harry Martinson, Vägen till Klockrike, Anna Maria Lenngren, Nicolas Krizan, Johan Jönsson, noveller, svärord och svordomar, Erik Granström, inledningar, eufemismer, film och handikapp.

Ola Wikander

Ola Wikander är språk- och religionsvetare och har översatt Enuma elish och Kanaaneiska myter och legender till svenska . Han har en hemsida här, och en några år gammal intervju i Svenska Dagbladet hittas här. Min hyllning till hans senaste bok, I döda språks sällskap, hittar du här.

Karls grav

Karls grav, kallad så på grund kungen som tog intiativet till grävandet och antalet personer som dog under arbetet, är en kanal som förbinder Vänern med Göta älv och möjliggör båtar att ta sig upp utan att passera fallen. Den stod klar 1752.

Minoritetsspråk

Sverige har fem officiella minoritetsspråk: finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska, jiddisch och romani. Dessutom har teckenspråket en juridisk särställning, men det är inte erkänt som ett officiellt minoritetsspråk.

Sverige har inte heller något lagstadgat nationalspråk: frågan var uppe i riksdagen nyligen, men röstades ned. Den lär dock återkomma.

Sagan om de bannlysta

Sagan om de bannlysta är en kort parodi på filmatiseringen av Sagan om Ringen, men om du har sökt dig hit på det så visste du förmodligen redan det. Vad det gäller övrig information finns den inte att finna här. Jag kan inte hjälpa dig med det smidigaste sättet att få hem den till hårddisken och jag har ingen aning om vilka upphovsmännen är. Jag skulle gissa att vidare googling kommer visa sig ganska lönlös i den senare frågan, tyvärr.

Mikael Niemi

Intressant nog har jag inte heller hittat någon särskilt informativ sida som Mikael Niemi, annat än de korta standardpresentationerna. God jakt. Och du — om du vill veta någonting om innehållet i en bok, så är den smartaste lösningen oftast att faktiskt läsa boken.

Latinska uttalsregler

Latinet har en lång historia, och även om det länge har varit relativt statiskt eftersom det mest använts som vetenskapsspråk och inte till vardags så har det självklart hunnit med att ändras en del. Alla språks uttal varierar från plats till plats och tid till tid, men några saker värda att tänka på när det gäller uttalet av klassiskt latin är att c uttalades hårt, som ett k, och inte mjukt som i "cykel". Uttalet av u drar (som i de allra flesta språk) mer åt svenskans o och latinets o mer åt svenskans å. Kombinationen ae var i klassiskt latin mer åt ett ai eller aj. Caesar hette alltså inte "Sesar", utan någonting i stil med"Kajsar" (tänk på tyskans "Kaiser"). Cicero hette "Kikero", inte "Sisero".

Patrick Süskind

Süskinds mest välkända verk är Das Parfum, eller Parfymen på svenska. En kortare recension av hans Die Geschichte von Herrn Sommer finns här, men överlag är det ont om information om Süskind på Månskensdans.

Oskiska

Oskiska är ett italiskt språk, besläktat med latinet men något mer arkaiskt. Det dog ut när talarna blev romerska medborgare och deras språk gick upp i det dominerande latinet. Ett exempel på spår av oskiska som de allra flesta stött på är namnet den länge begravda staden Pompeii.

Arne Sand

Arne Sand är en svensk nittonhundratalsrförfattare som dog i alldeles för unga år. Efterorden i några av de böcker som finns i tryck är den bästa relativt lättillgängliga informationskällan jag kommer på så på rak arm; på nätet torde min korta presentation säga lika mycket om hans författarskap som någonting annat jag har hittat.


Allmänna söktips:
Använd citattecken. Sök inte på Niklas Persson, sök på "Niklas Persson". Annars riskerar du få massa träffar på Niklas Hjälte och Lisa Persson istället. Om du inte hittar någonting på sidan direkt, använd ctrl+f eller mactangenten+f för att söka på den aktuella sidan.

fredag, maj 05, 2006

Litterära mellanhänder

And I like getting my art directly from the source, paying no middle man and following no mass-marketing leads.

Uttalandet kommer från Martin Rundkvist i kommentarerna till inlägget om (bland annat) bokbranschens framtid som jag länkade till i förra inlägget, där han förutspår en där internet gör det möjligt att hoppa över leden mellan författare och läsare. Att skära bort onödiga mellanhänder är alltid en fördel, men jag är mycket tveksam till om förlagets roll i allmänhet och redaktörens i synnerhet är någonting som jag egentligen vill se bortplockat.

För det första har förlaget en bortsorterande effekt. Den kan naturligtvis slå fel: mästerverk kan refuseras, och det finns ett stort antal romaner jag håller högt som inte antogs första gången och som kanske aldrig hade fått någon som helst spridning om författarna tappat modet och gett upp. Samtidigt ges det ut mängder med undermålig litteratur som inte förtjänar att få varken tid eller pengar. Det jag har sett av opublicerade manus säger mig att andelen böcker som ges ut som kanske borde stannat i manushögen är betydligt större än de riktigt bra som aldrig ser dagens ljus, men visst, man vet aldrig.

Att någon har gett ut någonting han eller hon har skrivit på egen hand är ett varningstecken. Det behöver inte betyda att det är dåligt; det kan vara en av förlagen missbedömd författare eller en skicklig skapare som föredrar att ha kontroll över sitt verk hela vägen från första bokstaven till pärmen. Men ofta är det någon som först fått nej av förlagen av mycket goda skäl. Att någon annan har lagt åtminstone tiotusentals kronor på att satsa på boken är om inte ett tecken på att det är bra så i alla fall ett ganska säkert bevis på att det inte är fruktansvärt uselt på den nivån som manus som åker i papperskorgen efter någon enstaka sida. Även om tryckkostnaderna försvinner så är det oftast mycket som har investerats i en roman från ett förlags håll i form av tid och arbetsinsats, vilket inte heller är billigt. Men vilken klåpare som helst med en mindre summa pengar kan trycka en bok utan större ansträngning idag, hur dålig den än är.

Självklart blir man av med en stor del av det problemet genom att välja läsning huvudsakligen baserat på recensioner, rekommendationer och liknande -- men att börja leta efter någonting helt nytt på egen hand skulle lätt kunna visa sig vara frustrerande.

Sedan finns det en bra och stor poäng i att använda sig av redaktörer. Det kan vara så att en redaktör förstör mer än vad som läggs till, eftersom det finns dåliga redaktörer precis som det finns dåliga författare, men det kan också vara helt nödvändigt. Harry Potter-böckerna, som Martin nämner i sitt inlägg, är ett bra exempel. De var aldrig några litterära mästerverk, men i och med den senare halvan av serien har de blivit alldeles för långa och pratiga, tappat fokus och skärpa. Jag är relativt övertygad om att det beror på att J.K. Rowling vid det här laget är så stor att hennes redaktör inte vågar gå in tillräckligt hårt på hennes manus och skära bort det helt överflödiga, trots att det i hennes och många andra författares fall är nödvändigt.

Jag kan ju se på mig själv: det här slänger jag lite snabbt ihop när jag egentligen är alldeles för trött, och med största sannolikhet utan att ge det någon genomgång att tala om när jag är klar. Det kan vara illa nog med ett blogginlägg, men det värsta är att jag gör likadant med i princip allt jag skriver. Till och med när jag faktiskt sätter mig ned och läser mina saker om och om igen så missar jag sådant som kan verka synnerligen uppenbart när jag ett halvår senare slänger ett öga på vad jag skrivit. Mina texter mår helt enkelt väldigt bra av att någon annan går igenom dem ordentligt och kan påpeka mina misstag innan publicering.

Visst skulle författare själva kunna hyra in frilansande redaktörer. Men det skulle kräva att de skulle lägga pengar de kanske inte har på en tjänst där någon kommer och petar i deras älskade verk, och författare är inte alltid så förtjusta i den tanken. Att författarens ord skulle vara det absolut avgörande kanske kan vara en fördel i vissa fall, men det kan också vara någonting som väger mot nödvändiga redigeringar.

Att vissa mellanhänder spelar en roll ser jag gärna i framtiden också.

Ip till ip

Martin Rundkvist på Salto sobrius skriver under titeln "Shriveled Head, Fattened Tail" om hur internet kommer (en utveckling som i och för sig har hållit på i flera år och har kommit en bit på vägen på vissa håll) att leda till att man gör sig av med mellanhänderna mellan skapare och konsument av kultur, och vad det kommer leda till. Det är inte alls någon särskilt otänkbar händelseutveckling, även om jag som verkligen tycker om och har ett starkt förhållande till de fysiska böckerna och inte bara texten har vissa invändningar mot att man slutar slakta skogar och fraktar runt deras trycksvärtsrpydda lik bara på grund av små detaljer som att det idag går att frakta romaner över halva världen på några sekunder och utan någon större ansträngning alls. Däremot är jag inte alls säker på att jag håller med om slutsatsen han drar om hur läget skulle ändras för storsäljarna om en sådan förändring skulle ske.

I foresee a future for media with no likes of Madonna or J.K. Rowling, simply because there will be no way for publishers of making the kind of serious money necessary for the marketing behind such great global successes. One day the long tail will be all there is in media, because there will be no way for anyone except the artists themselves to make big money off big sellers. I welcome that change.

Internet har förmågan att skapa fenomen och få dem att få enorm spridning på väldigt kort tid. Det är kanske någonting som gäller först och främst de internetanvändare som sitter riktigt mycket framför sina datorer, men om större delen av kulturkonsumptionen flyttar dit, då kommer det påverka ännu fler.

Visst skulle det innebära ett större urval och visst skulle det kunna innebära en välbehövlig breddning av ett tragiskt smalt sortiment, där många böcker visserligen existerar men gör det osynligt för den stora massan som inte aktivt letar efter någonting annat än det som står att finna i bokhandlarna. Men människor vill fortfarande läsa om sådant som andra läser och media kommer fortfarande att vara duktiga på att få det att spinna snabbare genom att vilja skriva om vad människor läser om och på så sätt få ännu fler att uppmärksamma det. Saker kan få spridning utan att det behöver läggas miljoner och åter miljoner på marknadsföring -- jag vill minnas att Bloomsbury faktiskt inte alls lade några större summor på att marknadsföra J.K. Rowling innan hon slog igenom.

Det är möjligt att varje enskilt verks i det skarpa rampljuset blev ännu kortare. Jag blev väldigt förvånad när jag åkte från Kiruna för ett par månader sedan och till min stora förskräckelse när jag gick för att sträcka på benen upptäckte att det samtidigt satt inte mindre än åtta personer och läste The Da Vinci Code och Deception Point (på tre olika språk) i en just då mindre än halvfull vagn; jag hade förväntat mig att det skulle ha blåst över mer än så vid det här laget. Internet glömmer snabbt. Men namn kommer att hypas och bli fenomen precis som idag.

Dagens länktips: Grumpy Old Bookman

Jag förstår inte riktigt hur jag har kunnat missa Grumpy Old Bookman tidigare, men nu snubblade jag över den via Salto sobrius. Ta en titt.

First, believe it or not, there are those around who still imagine -- still, after all these years -- that there was once a golden age of publishing, in which highly literate, exquisitely sensitive men and women devoted themselves to the pursuit of great art. And the grateful public bought everything that was offered to them and placed it admiringly in a prominent place in their home. The authors of such deeply impressive volumes were honoured with fame, fortune, and an unlimited supply of admirers of whichever gender took their fancy (and sometimes, extraordinarily enough, that was both of them). And, judging by the comments on Sara Nelson's latest, there are still people on the book scene who imagine that if only we do this and do that, everything can go back the way it was. The old King will be restored to his throne, and the Vulgar Revolution will be o'erthrown.

Klara Johanson om James Joyces Ulysses

Vem kunde inte stenografera ur sig sånt, sida upp och sida ner! Man gör det bara inte, lyckligtvis.

onsdag, maj 03, 2006

Brittiska och svenska översättningar

Salongen återpublicerar Eric Dickens essä "Offshore and Aloof" om den brittiska inställningen till översättningar och situationen för översättare. Bilden han målar upp är dyster, om än inte särskilt överraskande, särskilt inte med tanke på att det är en smärre utmaning att försöka hitta böcker nyligen översätta från något annat språk än engelska i en normal svensk bokhandel.

Dagens Nyheter hade förra året en artikelserie om den anglosaxiska dominansen bland översättningarna, och tidningarna har haft andra artiklar om saken förr. I ett land som Sverige, med ett litet språk som inte kan dominera utanför sina gränser, är situationen inte fullt lika dystert enfärgad, men den hade kunnat vara betydligt bättre.

tisdag, maj 02, 2006

Berg och borg

Dagens insikt är att orden berg och borg sannolikt är besläktade på grund av borgens läge, om man skall tro The Online Etymology Dictionary, där jag – när jag absolut borde ha gjort annat – följde upp etymologin bakom engelskans barrow och borough. Etymologin går tillbaka till de protoindoeuropeiska (vilket betyder mer eller mindre välgrundade spekulationer) *bheregh- ("hög", "upphöjd") respektive *bhrgh ("befäst upphöjning").

Det borde man kanske ha kunnat lista ut.