Klara Johanson – Brev

När man börjar läsa om Klara Johanson är det lätt att få uppfattningen om att hon skulle vara en avståndstagande person; ogillande inför mycket, något av en enstöring och inte särskilt förtjust i att sträcka ut en hand till andra. Läser man hennes brev är det däremot en synnerligen personlig Klara som framträder. "Ni är säkert tillräckligt fördomsfri för att inte anse dessa rader påflugna. Jag tror, att detta är första gången jag utan giltigt officiellt skäl skrivit till en vilt främmande. En ock annan gång kan man ju kosta på sig att lyda en impuls, eller hur?" avslutar hon sitt första brev till Marika Stiernstedt i oktober 1898. När hon sedan skriver det andra är hälsningsfrasen inte längre "Med utmärkt högaktning / Klara Johanson" utan "Med vänskap / Klara Johanson" vilket förklaras med parentesen "(Ert brev var värkligen så vänligt, så jag kan inte högakta Er längre.)" vilket 3/1-4/1 1899 i takt med deras förhållande till varandra har hunnit utvecklas till "min käraste", "carissima" (it. käraste eller mest värdefulla), "min egen käraste!", "Min Mark Stern" och signeras "Din egen / K.J."

I sina brev framträder Klara Johanson på ett helt annat sätt än i sina andra texter, och den som önskar stifta närmare bekantskap med hennes liv bör vända sig dit kanske rentav snarare än till dagböckerna. De sistnämnda innehåller förvisso tankar och reflektioner om ämnet Klara Johanson, men oftast introspektivt. I breven släpps läsaren nära det Klara Johanson tänker, men i större utsträckning än dagböckerna också det hon faktiskt gör. Gärna skriver hon blottläggande personligt om sig själv och sina tankar, och med en ton som kan få den nutida läsaren så här i efterhand att pendla mellan att känna sig talad till och känna sig mycket utanför, som om man tjuvlyssnar på ett samtal med vilket man egentligen inte har någonting att göra. Som till Lydia Wahlström 21/8 1902: "Älskade, all makt ligger i dina händer. Du kan göra vad du vill med mig, du får bara inte förnedra mig. / Det har varit en förödmjukelse att skriva detta s. k. brev."

Visserligen svalnar hon något med åren; blir mer restriktiv i vilka hon väljer att öppna sig för och på vilket sätt hon väljer att öppna sig. Det är svårt att hitta samma sprudlande personlighet till personer hon inte känner mycket väl hos den femtioåriga Klara Johanson som man ser i hennes tidiga brev till Marika Stiernstedt, när hon ännu bara var några år över tjugo. Kanske hade någon annan utveckling inte heller varit att förvänta sig hos någon människa. Men personlig, personlig slutar hon aldrig vara.

(Och nu, kära läsare, är det nog dags att – ehuru hon förtjänar uppmärksamhet – Månskensdans slutar rycka i Klara Johanson för ett tag framöver, och låter henne vila i frid.)