Arga druvor och elektriska får

Det finns så mycket litteratur med titlar som egentligen inte säger någonting alls. Som Främlingen (Camus) eller Alkemisten (Coelho). Arne Sands Enhörningarna eller Väderkvarnarna låter inte alls lika spännande att läsa som de faktiskt är, medan Sten Björnulfsons småcharmiga roman Trädsamlaren förmodligen skulle ha lyckats väcka min nyfikenhet även om första gången jag över huvud taget hörde talas om den var när en vän hyllade den. Och visst har Per Jorners Blodmåne en viss klang. Karin Alvtegens Saknad har stått i bokhyllan ett bra tag nu utan att jag över huvud taget har haft någon som helst lust att kika på den och jag kan inte säga att Mary Gentles Grunts skulle ha fått min blick att stanna om jag läste namnet på en lista. Dostojevskijs Idioten är bättre; den väckte frågor som fick mig att vilja läsa romanen (som för all del bör läsas av många andra anledningar än titeln). Vilken idiot? Varför är han en idiot? Vad gör han? Till de mer pretentiösa, eller pekorala om man skall vara elak, enordstitlarna hör kanske Catahyas antologi Drömskärvor.

Så finns ju alla titlar med bara namnet på vad den handlar om. Sula (Morrison). Baudolino (Eco). Masjenka (Nabokov). Samtidigt har just Nabokov skrivit Lolita, en titel som sedan bränt fast sig som ett uttryck i ett flertal språk. Och nog har Bram Stokers Dracula skaffat sig en viss klang. Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr. Norrell är, med kontrasten mellan å ena sidan Jonathan Strange och å andra sidan Mr. Norrell en ganska lyckad titel. Även här väcks nyfikenheten: vilka är de, och varför skillnaden? Så finns ju titlarna som bygger på ett namn men inte bara ett namn, som Frøken Smillas fornemmelse for sne (Høeg) eller Educating Rita (Russell). Å andra sidan: nog klarar sig William Shakespeares Hamlet idag mycket bättre än Hamlet, Prince of Denmark.

Själv är jag svag för halvpoetiska titlar som ibland nästan, men inte helt, går till överdrift. Jag erkänner att det finns en viss enkel kraft i att döpa någonting till Der Prozeß eller Die Verwandlung (Kafka), men samtidigt har vi Heart of Darkness (Conrad) eller varför inte The Wind in the Willows (Grahame). Det är titlar som talar till mig. Philip K. Dick är svårslagen med Do Androids Dream of Electric Sheep? eller varför inte A Scanner Darkly. Harry Martinsons Vägen till Klockrike är också vacker och John Steinbeck är en annan mästare på området: The Grapes of Wrath, East of Eden, Of Mice and Men.

Vad det gäller det riktigt svulstiga, så har Kent Björnssons skräckhobbyprojekt, antologiserien Schakt, svårslagna titlar. Eller vad sägs om hittills utgivna Mytiska maskiner och andra mardrömmar och Skrämmande skogar och andra osunda platser, eller den kommande Kosmiskt kaos och andra katastrofer? Jan Guillou står för övrigt med en omotiverat lång och trist titel med En medborgare höjd över varje misstanke. Jasper Ffordes Lost in a Good Book vinner kategorin mest sympatiska titel. Och bokhyllorna skulle bli så mycket roligare om fler fackboksförfattare och fackboksförlag vågade ta ut titelsvängarna rejält.

För övrigt tycker jag att det är väldigt synd att Erik Granströms nästa bok inte kommer att heta Slaktare små. Det hade varit en för stämningen så passande utsökt poesi. Slutligen kan man konstatera att den överlägset vanligaste titeln i alla fall i min bokhylla är, trist nog, Samlade dikter.