Svenskan, engelskan och framtiden
Det språk som utan någon som helst konkurrens har störst inflytande på svenskan just nu är engelskan, ett faktum som alla torde vara väl medvetna om. Är svenskan hotad, vilka är i så fall problemen och har svenskan en minoritetsspråksställning?
Det som de flesta brukar reagera på när det gäller språkinflytandet är låneorden. De är uppenbara för alla som handskas med språket och kräver ingen som helst språkvetenskaplig kunskap för att upptäcka. Samtidigt är låneord inte alls nödvändigtvis på något sätt ett hot.
Alla språk tar in låneord. Orsakerna kan vara allt från att täcka semantiska luckor till att använda ord från språk som helt enkelt har högre status, och man kan börja låna in ord utan att egentligen upptäcka att man har gjort det. Engelskan är ett vardagsspråk för många svenskar och det skulle vara synnerligen anmärkningsvärt om det inte ledde till en invasion av nya låneord. Jag tenderar att (I tend to) själv använda uttryck som well (tja), Mitbewohner (personer du delar bostad med utan att de är en del av din familj, till exempel i ett kollektiv eller i en studentlägenhet), et cetera (som två ord, inte ett) och en rad andra som är mer eller mindre belagda i svenskan och för det mesta, men inte alltid, går meningen fram. Visserligen talar jag till vardags, utanför mina studier, bara ett språk, men jag hanterar åtminstone engelska och tyska så gott som dagligen, och flera andra med mindre jämna mellanrum. Vattentäta skott mellan dem skulle kräva energi jag inte är beredd att lägga ned i vardagskonversationer och de flesta texter.
Samtidigt sker ingen språkbytesprocess utan att låneord hämtas in i minoritetsspråket. Men låneord är verkan, inte orsak. Låneord är i det läget ett tecken, men skulle en språkbytesprocess pågå så är det inte genom att angripa låneorden som man kommer att uppnå särskilt mycket. Det finns andra, viktigare områden.
Ett av dem är att svenska som språk för högre studier håller på att bli en historisk parentes mellan latinet och engelskan. Det är på sitt sätt egentligen inte särskilt konstigt: den som ägnar år åt att skaffa sig en utbildning vill ofta att den skall duga på en större marknad än Sverige och den forskare som har upptäckt någonting vill naturligtvis att det skall kunna spridas till så många som möjligt. Samtidigt finns det betydande problem med det, som att svenskar ofta inte är hälften så bra på engelska som de inbillar sig, och till och med när du är bra så är det sällan samma sak som att skriva på ditt eget modersmål.
Johan Anglemark uttryckte saken på ett sätt som jag känner stämmer in ganska bra på min subjektiva upplevelse av min skrivförmåga på engelska.
Att skriva på engelska är för mig som för en människa med fel på balanssinnet att försöka gå rakt och upprätt utan att någon märker av mitt handikapp. Visst behärskar jag engelska, men min möda går åt till att skriva felfritt. Det saknas utrymme för något mer. Möjligen är problemet att min engelska har fastnat på en stabil platå som jag inte lyckas ta mig vidare ifrån. Jag skulle ljuga om jag sade att jag upplever det som en ansträngning att formulera mig någorlunda felfritt på engelska, det är det inte, det går tämligen flytande. Men steget bortom detta upplever jag som ett gungfly.
[...]
Att skriva på svenska är å andra sidan en fröjd. Då handlar det inte längre om att uppnå kompetens, nu kan jag försöka mig på piruetter. Jag räds inte stilfrågor, jag oroar mig inte för att falla av linan i cirkustältet och upptäcka att det saknas skyddsnät under mig. Språket bär mig, det är inte jag som tvingas bära språket.
Med detta vill jag inte säga att jag inbillar mig att jag är någon stor stilist på svenska eller att jag skriver felfritt; jag vill bara förmedla den subjektiva känsla jag upplever när jag skriver.
Visst, jag kan föra fram min åsikt på engelska och jag kan åtminstone skriva tillräckligt väl på språket för att det skall hända att folk har lust att ge mig pengar i utbyte mot mina texter vilket, bortsett från att det är en allmänt sympatisk sak, förhoppningsvis får ses som ett tecken på att jag gör det bättre än medelsvensken. Men med samma flyt som jag undviker grundläggande verbkongruensmisstag på engelska kan jag, om jag så önskar, på svenska ge mig in i språklekar som på vilket annat språk som helst skulle kräva en hel del tanke och tålamod. Inte heller kan jag formulera mig med samma uttrycksfullhet och precision -- och det kan, tyvärr, inte de flesta svenska forskare heller.
Det leder till att svenska inte bara tappar mark som vetenskapligt användbart språk, det gör det dessutom samtidigt som avhandlingar och rapporter formuleras mycket torftigare än vad som hade varit nödvändigt. Idéerna kanske fortfarande finns där, liksom resultaten, men förpackningen har plötsligt blivit mycket mindre tilltalande. Och det kan ställa till med tillräckligt stor skada för att det skall vara ett problem.
Självklart är det inte så enkelt att man inte kan vända på myntet igen. Martin Rundkvist, som doktorerade i arkeologi, skriver (ironiskt nog på engelska) på Salto sobrius om problemen med att inte kunna nå ut:
Here's some free career advice. Never ever do a PhD in the humanities in a small language or regarding a thinly populated area, e.g. Swedish and Sweden. I did one in Swedish archaeology (thesis in English available on-line), and let me tell you, I might as well have done it on the demography of Pluto for all the job offers I'm seeing.
[...]
The Swedish university system offers two ideal tracks for a young career academic after she completes her PhD. She can either go abroad on a post doc, or she can get a four-year forskarassistent job, with 80% research and 20% teaching. This is intended to give her time to rack up merit points enough to get a steady university job.
In the natural sciences and engineering, this is actually pretty much how it works. But in the humanities, there's no money. In archaeology, there are no post docs since our specialisations are only relevant locally.
Nu lär problemen med att skriva om ett för avgränsat ämne eller område vara större än språkbarriären. Personligen håller jag med Ebba Witt-Brattström, som för ett tag sedan skrev om problemet (även om hon talade specifikt om humaniora) i Dagens Nyheter och konstaterade att svenska forskare borde satsa mindre på engelska från början och mer på en senare översättning, men för den som inte gör några egentliga språkliga misstag och inte ser de uttryckssätt som kunde ha använts om man bara hade varit modersmålstalare känns det säkert som en alldeles för onödig omväg. I de fall där man arbetar tillsammans med internationella grupper som en ständig del av ens forskning är det heller naturligtvis inte mycket att göra åt saken.
Det är konsekvenserna för svenska forskare och svensk forskning. Konsekvenserna för svenskan är en helt annan, men den är inte heller särskilt positiv. Anna Davour, som doktorerar i fysik, skriver på läst och tänkt i landet Annien om problemet med bristen på en enhetlig svensk terminologi inom fysiken:
Jag har inget emot att språk är organiska och föränderliga, och jag skakade av mig det mesta av mina språkpolisreaktioner för åratal sedan -- men jag gör undantag för viktiga tekniska termer och fackuttryck. Jag tycker att det är jätteirriterande att det inte finns enhetlig svensk terminologi inom mitt ämne, fysik, och att den i den mån det finns inte lärs ut ordentligt till nya fysiker. Det är ganska viktigt att kunna uttrycka sig exakt och veta vad man menar med orden och att andra använder dem på samma sätt.
Problemet är att all kurslitteratur är på engelska, och en hel del av undervisningen också, och att man aldrig tar upp det där med terminologi. Det leder i värsta fall till riktigt dumma missförstånd och verkliga svårigheter för både studenter, lärare och forskare. Man kan bli knasig när man försöker undervisa i kurslab och studenterna inte kan ställa en begriplig fråga för att de inte fattar vad som är rörelsemängdsmoment (för övrigt ett idiotiskt uttryck som man inte orkar säga) och hur det skiljer sig från vridmoment och från rörelsemängd. De kan bolla symboler, men inte prata om begreppen.
När svenskan slutar vara det självklara språket inom vetenskapen finns det inte alltid heller ett behov av svensk terminologi. Det betyder att språket inte nybildas inom ämnet, trots att personer med svenska som modersmål dagligen hanterar termerna, och på sikt kan det leda till att svenskan inte längre används inom högre fysikutbildning. Och det är, till skillnad från ganska harmlösa låneord, någonting som kan leda till ett språkbyte.
Svenska Dagbladet rapporterade för ett tag sedan om hur Frankrikes president Jacques Chirac, utrikesminister Philippe Douste-Blazy och finansminister Thierry Breton lämnade ett möte i protest efter att chefen för EU:s industrilobby, som är fransman, bytt till engelska med motiveringen nu skall vi tala affärsspråk. I många svenska ögon är det säkert ett ganska löjligt beteende, men faktum är att det på lång sikt är ett hot mot andra språk om engelskan får status som affärsspråket. Många svenska företag har engelska som koncernspråk, och medan svenska naturligtvis är vad som generellt används på svenska arbetsplatser, så skulle det i längden kunna innebära en situation där man går till jobbet och talar engelska och använder svenska enbart i den privata sfären. Och då har vi med största sannolikhet faktiskt inlett en språkbytesprocess.
Amerikanska filmer och engelsk musik till trots har det svenska språket rent kulturellt en ganska stark ställning. Visst ser vi stora mängder översättningar från engelska, men det finns en rätt stor mängd aktiva svenska författare. Samtidigt så finns det områden som är värda att höja på ögonbrynen inför, som det faktum att svenskar producerar kultur på engelska för en svensk publik. Se bara på musikscenen: visst finns ofta drömmen om att slå stort utomlands där, men svenska band skriver ofta musik för en svensk publik -- på engelska. Går man till Sveriges största fantasysida, Catahya, så ser man ganska många, ofta ungdomar, som skriver och lägger upp egna noveller och dikter på engelska -- väl medvetna om att de bara når en svensk publik, och ofta helt enkelt därför att engelska låter tuffare, det vill säga i deras ögon är ett språk med högre status.
En undersökning jag genomförde på samma sida visar också att en stor majoritet läser skönlitteratur på engelska, och ett exempel som dyker upp i mitt huvud är en mycket intelligent och beläst vän, som köper fler böcker än någon annan jag känner och har planer på att förr eller senare syssla med förlagsverksamhet. Mig veterligen har han inte läst en bok på svenska på flera år.
När vi ändå håller på så kan vi förresten konstatera att den svenska novellmarknaden för en tynande tillvaro, ofta i ideellt producerade kulturtidskrifter med små upplagor.
På det hela taget står svenskan dock stadigt. Om språket i framtiden kommer att utsättas för allvarliga hot, så kommer det inte att ske under vår livstid. Sverige har nio miljoner invånare där en majoritet talar mycket god svenska och betydligt sämre engelska, och ytterligare talare i Finland (fast där är svenskan, sin minoritetsspråksnatur trogen, på tillbakagång).
Är svenskan då ett minoritetsspråk, med engelska som huvudspråk? Globalt och regionalt, säkerligen. Hur man besvarar den frågan består med största sannoliket på ens syn på världen, gränser och länder. Bor du först och främst i Sverige eller i Europa? Världen? För visst finns det på sitt sätt en slående likhet mellan situationen för människor som agerar på en global marknad och studerar och arbetar utomlands för att kunna återvända hem till Sverige och där tala svenska, och situationen för minoritetsspråkstalaren som går i skolan eller arbetar i den större staden, och kan återvända hem till byn och tala sitt modersmål. Samtidigt är det inte någonting som sker dagligen, och inte någonting som sker för de flesta människor. Men både förlusten av funktionsdomäner och omvärlden finns där -- så vill man, så är det inga som helst problem att placera svenskan i ett minoritetsspråksperspektiv.
Kenneth Hyltenstam påpekar i "Svenskan i minoritetsspråksperspektiv" i Sveriges sju inhemska språk (1999) ett par intressanta saker som skiljer engelskan från alla de andra språk som tidigare har haft betydande påverkan på svenskan. För det första är det att Sveriges autonomi i och med ett utökat EU-samarbete kan ifrågasättas, när allt mer handlar om regioner som står under den europeiska semifederalismen. Om Sverige är en del av EU snarare än ett eget område finns det inget område där svenskan är majoritetsspråk. För det andra handlar det om att engelskan, till skillnad från latin, tyska och franska när de var aktuella, finns bland alla invånare och i alla samhällsskikt, vilket krävs för ett språkbyte.
Jag har inga illusioner om svenskan som det överlägsna och vackraste språket, men jag vet att jag, trots språkstudier, språkintresse och faktiskt en förmåga att hantera engelska betydligt bättre än de flesta svenskar, känner mig mycket mer bekväm med svenska. Jag vill ha så många områden som möjligt där jag kan använda mig av det språk jag hanterar bäst. Jag kan säga så mycket mer så mycket bättre då -- även om det inte alltid märks när jag avslutar långa texter kvart över fyra på morgonen.
Det som de flesta brukar reagera på när det gäller språkinflytandet är låneorden. De är uppenbara för alla som handskas med språket och kräver ingen som helst språkvetenskaplig kunskap för att upptäcka. Samtidigt är låneord inte alls nödvändigtvis på något sätt ett hot.
Alla språk tar in låneord. Orsakerna kan vara allt från att täcka semantiska luckor till att använda ord från språk som helt enkelt har högre status, och man kan börja låna in ord utan att egentligen upptäcka att man har gjort det. Engelskan är ett vardagsspråk för många svenskar och det skulle vara synnerligen anmärkningsvärt om det inte ledde till en invasion av nya låneord. Jag tenderar att (I tend to) själv använda uttryck som well (tja), Mitbewohner (personer du delar bostad med utan att de är en del av din familj, till exempel i ett kollektiv eller i en studentlägenhet), et cetera (som två ord, inte ett) och en rad andra som är mer eller mindre belagda i svenskan och för det mesta, men inte alltid, går meningen fram. Visserligen talar jag till vardags, utanför mina studier, bara ett språk, men jag hanterar åtminstone engelska och tyska så gott som dagligen, och flera andra med mindre jämna mellanrum. Vattentäta skott mellan dem skulle kräva energi jag inte är beredd att lägga ned i vardagskonversationer och de flesta texter.
Samtidigt sker ingen språkbytesprocess utan att låneord hämtas in i minoritetsspråket. Men låneord är verkan, inte orsak. Låneord är i det läget ett tecken, men skulle en språkbytesprocess pågå så är det inte genom att angripa låneorden som man kommer att uppnå särskilt mycket. Det finns andra, viktigare områden.
Ett av dem är att svenska som språk för högre studier håller på att bli en historisk parentes mellan latinet och engelskan. Det är på sitt sätt egentligen inte särskilt konstigt: den som ägnar år åt att skaffa sig en utbildning vill ofta att den skall duga på en större marknad än Sverige och den forskare som har upptäckt någonting vill naturligtvis att det skall kunna spridas till så många som möjligt. Samtidigt finns det betydande problem med det, som att svenskar ofta inte är hälften så bra på engelska som de inbillar sig, och till och med när du är bra så är det sällan samma sak som att skriva på ditt eget modersmål.
Johan Anglemark uttryckte saken på ett sätt som jag känner stämmer in ganska bra på min subjektiva upplevelse av min skrivförmåga på engelska.
Att skriva på engelska är för mig som för en människa med fel på balanssinnet att försöka gå rakt och upprätt utan att någon märker av mitt handikapp. Visst behärskar jag engelska, men min möda går åt till att skriva felfritt. Det saknas utrymme för något mer. Möjligen är problemet att min engelska har fastnat på en stabil platå som jag inte lyckas ta mig vidare ifrån. Jag skulle ljuga om jag sade att jag upplever det som en ansträngning att formulera mig någorlunda felfritt på engelska, det är det inte, det går tämligen flytande. Men steget bortom detta upplever jag som ett gungfly.
[...]
Att skriva på svenska är å andra sidan en fröjd. Då handlar det inte längre om att uppnå kompetens, nu kan jag försöka mig på piruetter. Jag räds inte stilfrågor, jag oroar mig inte för att falla av linan i cirkustältet och upptäcka att det saknas skyddsnät under mig. Språket bär mig, det är inte jag som tvingas bära språket.
Med detta vill jag inte säga att jag inbillar mig att jag är någon stor stilist på svenska eller att jag skriver felfritt; jag vill bara förmedla den subjektiva känsla jag upplever när jag skriver.
Visst, jag kan föra fram min åsikt på engelska och jag kan åtminstone skriva tillräckligt väl på språket för att det skall hända att folk har lust att ge mig pengar i utbyte mot mina texter vilket, bortsett från att det är en allmänt sympatisk sak, förhoppningsvis får ses som ett tecken på att jag gör det bättre än medelsvensken. Men med samma flyt som jag undviker grundläggande verbkongruensmisstag på engelska kan jag, om jag så önskar, på svenska ge mig in i språklekar som på vilket annat språk som helst skulle kräva en hel del tanke och tålamod. Inte heller kan jag formulera mig med samma uttrycksfullhet och precision -- och det kan, tyvärr, inte de flesta svenska forskare heller.
Det leder till att svenska inte bara tappar mark som vetenskapligt användbart språk, det gör det dessutom samtidigt som avhandlingar och rapporter formuleras mycket torftigare än vad som hade varit nödvändigt. Idéerna kanske fortfarande finns där, liksom resultaten, men förpackningen har plötsligt blivit mycket mindre tilltalande. Och det kan ställa till med tillräckligt stor skada för att det skall vara ett problem.
Självklart är det inte så enkelt att man inte kan vända på myntet igen. Martin Rundkvist, som doktorerade i arkeologi, skriver (ironiskt nog på engelska) på Salto sobrius om problemen med att inte kunna nå ut:
Here's some free career advice. Never ever do a PhD in the humanities in a small language or regarding a thinly populated area, e.g. Swedish and Sweden. I did one in Swedish archaeology (thesis in English available on-line), and let me tell you, I might as well have done it on the demography of Pluto for all the job offers I'm seeing.
[...]
The Swedish university system offers two ideal tracks for a young career academic after she completes her PhD. She can either go abroad on a post doc, or she can get a four-year forskarassistent job, with 80% research and 20% teaching. This is intended to give her time to rack up merit points enough to get a steady university job.
In the natural sciences and engineering, this is actually pretty much how it works. But in the humanities, there's no money. In archaeology, there are no post docs since our specialisations are only relevant locally.
Nu lär problemen med att skriva om ett för avgränsat ämne eller område vara större än språkbarriären. Personligen håller jag med Ebba Witt-Brattström, som för ett tag sedan skrev om problemet (även om hon talade specifikt om humaniora) i Dagens Nyheter och konstaterade att svenska forskare borde satsa mindre på engelska från början och mer på en senare översättning, men för den som inte gör några egentliga språkliga misstag och inte ser de uttryckssätt som kunde ha använts om man bara hade varit modersmålstalare känns det säkert som en alldeles för onödig omväg. I de fall där man arbetar tillsammans med internationella grupper som en ständig del av ens forskning är det heller naturligtvis inte mycket att göra åt saken.
Det är konsekvenserna för svenska forskare och svensk forskning. Konsekvenserna för svenskan är en helt annan, men den är inte heller särskilt positiv. Anna Davour, som doktorerar i fysik, skriver på läst och tänkt i landet Annien om problemet med bristen på en enhetlig svensk terminologi inom fysiken:
Jag har inget emot att språk är organiska och föränderliga, och jag skakade av mig det mesta av mina språkpolisreaktioner för åratal sedan -- men jag gör undantag för viktiga tekniska termer och fackuttryck. Jag tycker att det är jätteirriterande att det inte finns enhetlig svensk terminologi inom mitt ämne, fysik, och att den i den mån det finns inte lärs ut ordentligt till nya fysiker. Det är ganska viktigt att kunna uttrycka sig exakt och veta vad man menar med orden och att andra använder dem på samma sätt.
Problemet är att all kurslitteratur är på engelska, och en hel del av undervisningen också, och att man aldrig tar upp det där med terminologi. Det leder i värsta fall till riktigt dumma missförstånd och verkliga svårigheter för både studenter, lärare och forskare. Man kan bli knasig när man försöker undervisa i kurslab och studenterna inte kan ställa en begriplig fråga för att de inte fattar vad som är rörelsemängdsmoment (för övrigt ett idiotiskt uttryck som man inte orkar säga) och hur det skiljer sig från vridmoment och från rörelsemängd. De kan bolla symboler, men inte prata om begreppen.
När svenskan slutar vara det självklara språket inom vetenskapen finns det inte alltid heller ett behov av svensk terminologi. Det betyder att språket inte nybildas inom ämnet, trots att personer med svenska som modersmål dagligen hanterar termerna, och på sikt kan det leda till att svenskan inte längre används inom högre fysikutbildning. Och det är, till skillnad från ganska harmlösa låneord, någonting som kan leda till ett språkbyte.
Svenska Dagbladet rapporterade för ett tag sedan om hur Frankrikes president Jacques Chirac, utrikesminister Philippe Douste-Blazy och finansminister Thierry Breton lämnade ett möte i protest efter att chefen för EU:s industrilobby, som är fransman, bytt till engelska med motiveringen nu skall vi tala affärsspråk. I många svenska ögon är det säkert ett ganska löjligt beteende, men faktum är att det på lång sikt är ett hot mot andra språk om engelskan får status som affärsspråket. Många svenska företag har engelska som koncernspråk, och medan svenska naturligtvis är vad som generellt används på svenska arbetsplatser, så skulle det i längden kunna innebära en situation där man går till jobbet och talar engelska och använder svenska enbart i den privata sfären. Och då har vi med största sannolikhet faktiskt inlett en språkbytesprocess.
Amerikanska filmer och engelsk musik till trots har det svenska språket rent kulturellt en ganska stark ställning. Visst ser vi stora mängder översättningar från engelska, men det finns en rätt stor mängd aktiva svenska författare. Samtidigt så finns det områden som är värda att höja på ögonbrynen inför, som det faktum att svenskar producerar kultur på engelska för en svensk publik. Se bara på musikscenen: visst finns ofta drömmen om att slå stort utomlands där, men svenska band skriver ofta musik för en svensk publik -- på engelska. Går man till Sveriges största fantasysida, Catahya, så ser man ganska många, ofta ungdomar, som skriver och lägger upp egna noveller och dikter på engelska -- väl medvetna om att de bara når en svensk publik, och ofta helt enkelt därför att engelska låter tuffare, det vill säga i deras ögon är ett språk med högre status.
En undersökning jag genomförde på samma sida visar också att en stor majoritet läser skönlitteratur på engelska, och ett exempel som dyker upp i mitt huvud är en mycket intelligent och beläst vän, som köper fler böcker än någon annan jag känner och har planer på att förr eller senare syssla med förlagsverksamhet. Mig veterligen har han inte läst en bok på svenska på flera år.
När vi ändå håller på så kan vi förresten konstatera att den svenska novellmarknaden för en tynande tillvaro, ofta i ideellt producerade kulturtidskrifter med små upplagor.
På det hela taget står svenskan dock stadigt. Om språket i framtiden kommer att utsättas för allvarliga hot, så kommer det inte att ske under vår livstid. Sverige har nio miljoner invånare där en majoritet talar mycket god svenska och betydligt sämre engelska, och ytterligare talare i Finland (fast där är svenskan, sin minoritetsspråksnatur trogen, på tillbakagång).
Är svenskan då ett minoritetsspråk, med engelska som huvudspråk? Globalt och regionalt, säkerligen. Hur man besvarar den frågan består med största sannoliket på ens syn på världen, gränser och länder. Bor du först och främst i Sverige eller i Europa? Världen? För visst finns det på sitt sätt en slående likhet mellan situationen för människor som agerar på en global marknad och studerar och arbetar utomlands för att kunna återvända hem till Sverige och där tala svenska, och situationen för minoritetsspråkstalaren som går i skolan eller arbetar i den större staden, och kan återvända hem till byn och tala sitt modersmål. Samtidigt är det inte någonting som sker dagligen, och inte någonting som sker för de flesta människor. Men både förlusten av funktionsdomäner och omvärlden finns där -- så vill man, så är det inga som helst problem att placera svenskan i ett minoritetsspråksperspektiv.
Kenneth Hyltenstam påpekar i "Svenskan i minoritetsspråksperspektiv" i Sveriges sju inhemska språk (1999) ett par intressanta saker som skiljer engelskan från alla de andra språk som tidigare har haft betydande påverkan på svenskan. För det första är det att Sveriges autonomi i och med ett utökat EU-samarbete kan ifrågasättas, när allt mer handlar om regioner som står under den europeiska semifederalismen. Om Sverige är en del av EU snarare än ett eget område finns det inget område där svenskan är majoritetsspråk. För det andra handlar det om att engelskan, till skillnad från latin, tyska och franska när de var aktuella, finns bland alla invånare och i alla samhällsskikt, vilket krävs för ett språkbyte.
Jag har inga illusioner om svenskan som det överlägsna och vackraste språket, men jag vet att jag, trots språkstudier, språkintresse och faktiskt en förmåga att hantera engelska betydligt bättre än de flesta svenskar, känner mig mycket mer bekväm med svenska. Jag vill ha så många områden som möjligt där jag kan använda mig av det språk jag hanterar bäst. Jag kan säga så mycket mer så mycket bättre då -- även om det inte alltid märks när jag avslutar långa texter kvart över fyra på morgonen.
posted by Johan | 04:44
20 Kommentarer:
Pust. En kommentar angående språkbyte. Att ett språk förlorar en domän, i det här fallet högre forskning, är i sig inget säkert tecken på ett begynnande språkbyte, även om upprepade domänförluster naturligtvis leder till det. Det säkraste tecknet, i vilken språksfär som helst, på att språkbytet har börjat komma igång, är barnen. Det finns de facto idag svensktalande infödda svenskar som uppfostrar sina barn med engelska som kommunikationsmedium (jag känner själv ett par) och skickar sina barn till engelskspråkiga skolklasser. Om detta fenomen sprider sig så är bollen i rullning.
Jag tror det är viktigt att inte isolerat betrakta svenskans situation, utan att se även vad som händer med andra mindre språk. Kanske kan man vara benägen att "ge upp" svenskan för engelskan i vissa sammanhang, men om den utvecklingen sker inte bara m a p sv, utan också holländskan, portugisiskan, grekiskan, estniskan etc, tänker i alla fall jag att det börjar bli betänkligt.
Att sedan skriva icke-facktexter på engelska om man inte har levt länge i ett engelskspråkigt land, är naturligtvis svårt. Den största anledningen till att man kan röra sig fritt i ett språk är man "kroppsligen" har levt sig in i det - ätit, älskat, haft kriser, diskuterat, osv.
Jelena
En parallell, eller kanske ett sidospår beroende på hur man ser det är att man oftast har en stor fördel av att ha sitt operativsystem och alla andra datorprogram på engelska - det blir mycket lättare att hitta lösningar på de problem man får om man får felmeddelanden på engelska (ett av de mest användningsbara områdena för Google).
Själv tycker jag att det, till exempel, är synd att så få svenska forskare publicerar avhandlingar, hemsidor eller bloggar på svenska. Det är begripligt, med tanke på att många grenar av vetenskapen saknar erkända och allmänt utbreda svenska facktermer - jag brukar själv oftast tänka på engelska när jag jobbar. Men om en majoritet av vetenskapskommunikationen sker på engelska stänger det ute stora delar av allmänheten.
Bra artikel. Jag känner precis detsamma när det gäller att skriva på engelska respektive svenska: jag klarar av att skriva en habil engelska, men mycket av den kreativa energin går åt till "att hålla balansen", för att parafrasera Johan. Jag skulle vilja skriva mer på engelska (jag läser nästan enbart på engelska), men känner att jag inte har uppått "kritisk massa" på samma sätt som för svenskan.
När det gäller "språkbytet" tror jag också att barnen är det riktigt allvarliga tecknet -- eller ett hoppfullt tecken, beroende på hur man ser på saken. Det är en så stor fördel att till fullo behärska engelska idag att man gör sitt barn en otjänst om man inte uppmuntrar det att ta sig an det engelska språket redan i unga år, utan att för den skull försumma svenskan. Det är förmodligen oundvikligt att engelskan kommer att få större och större betydelse i alla kulturer i framtiden, trots fransmännens konvulsioner. Jag tror att detta i huvudsak är av godo; jag kan inte se hur förbättrad kommunikation folkslag emellan kan göra världen sämre.
Johan: Nej, det har jag inte heller önskat påstå (svenska har ju, som påpekat, inte varit språket för högre utbildning i mer än ett par hundra år). I så fall var jag otydlig. Snarare är det en sak som tillsammans med många andra saker i längden kan leda till att föräldrarna tycker att det är bättre för barnen att lära sig engelska.
//JJ
Jelena: Självklart spelar utvecklingen i andra språk också en roll. Tyvärr tror jag inte att jag känner mig tillräckligt insatt i så väldigt många fler små språk för att kunna ge en bra bild av dem, dock.
//JJ
Vettigt. Framförallt bör spridningen av ordet Mitbewohner och andra lika klockrena uttryck söderifran eftersträvas =)
Barn har skickats pa internat, franska skolor, haft utländska au-pairs och liknande sedan lang tid tillbaks, det i sig är inget nytt, om det är sa att det är en tradition som ökar snabbt bör man dock oroa sig. Själv har jag dock inte hört talas om nagon sadan utveckling (att jag a andra sidan är langt ifran barn- och familjestadium i livet kan dock givetvis ha med saken att göra) nej da tror jag det Johan tar upp med att den svenbska kulturen sprids pa engelska är ett större problem.
Jag måste erkänna att från ett svensk-franskt perspektiv ter sig inställningen hos svenska politiker och egentligen svenskar i största allmänhet ganska naiv. Jag tror inte att man kan skydda ett språk genom lagstiftning, men jag håller med tidigare kommentatorer om att det är hos barnen, och indirekt då, deras föräldrars ambitioner för deras uppfostran, som man ser en kommande förändring.
Där håller även jag med Witt-Brattström om att svenskan behöver stärkas, i alla grupper i Sverige.
Franska skolbarn, för att ta ett exempel jag väl känner till, görs mycket medvetna om sitt språk, det litterära arvet - som ju bär språket - ända ifrån treårsåldern.
Barnen lär sig samma dikter och samma fabler av La Fontaine utantill som deras far- och morföäldrar gjort.
Detta, tillsammans med en hel del annat, skapar i förlängningen franska presidenter som tågar ut ur rummet i protest.
Men trots allt är ju stora delar av vårt historiska arv på svenska. Dör svenskan verkligen ut som språk blir detta arv otillgängligt för de flesta.
Något jag tror vore högst olyckligt.
Nu slutar jag, annars blir det här för långt.
Intressant blogg, för övrigt.
Karin: En fråga som väcks i mig är varför just det svenska arvet är så nödvändigt? Se på engelskan: Chaucer, Austen, Conrad, Shakespeare, Marlowe, Peake, Swift, Brontë, Wilde, Donne, Auden, Dickens, Hardy, Grahame, Thackeray, Mirrlees, Poe, Stoker, Steinbeck, Shelley, Blake, Byron, Huxley, Keats, Dunsany, Pope, Milton och så vidare med mängder av fantastiska författare de senaste sexhundra åren.
Även om jag skulle beklaga om mina barn inte kunde läsa Sand, Martinson, Boye, Lagerlöf, Strindberg, Bengtsson, Danielsson, Johanson, Lenngren, Lagerkvist, Fröding och så vidare så skulle jag ha svårt att tycka illa om situationen ifall de istället läste ovan nämnda författare. Som jag ser det är det svenska litterära arvet inte mitt mer än det engelska är det. Det litterära arv och den kultur som tillhör mig är all den som jag kan ta till mig. Stagnelius och Ibsen, Shakespeare och Goethe.
Mitt försvar av svenskan har ingenting med nationell stolthet att göra, utan handlar om att det är det språk jag hanterar bäst och som känns mest naturligt för mig att uttrycka mig på (och läsa). Jag hade lika gärna kunna skriva på engelska, tyska eller ryska om jag bara hade hanterat dem lika väl som jag hanterar svenskan.
Samtidigt som jag misstänker att många som koncenterar sig för mycket på att uttrycka sig på andra språk än sitt modersmål skjuter sig i foten genom att inte behärska det tillräckligt väl, så måste det vara deras val.
Tack, förresten. Och känn dig välkommen att skriva så långa kommentarer som du än önskar. Den som inte orkar läsa dem har sannolikt inte orkat med ursprungsinlägget ändå.
//JJ
Det finns ett problem som tangerar det här med undervisningsspråk och det är "koncernspråk", i Sverige oftast engelska om koncernen är utländsk - och även om den är svensk!
Jag är översättare och får ibland i uppdrag att översätta texter som skrivits på dålig engelska av en svensk som måste skriva på engelska för att chefen har bestämt det. Det är pinsamt och inte lönsamt. Den dåliga engelska texten går ut till översättare i alla länder där företaget har kunder och ska översättas av folk som missförstår, därför att källtexten är så dålig. Lönsamt vore att skriva på svenska och be ett proffs översätta till engelska. Den översättningen skickas sedan ut i världen och skapar inga missförstånd. Jag går miste om ett jobb (eftersom jag bara översätter till mitt modersmål), men det bjuder jag på.
Du har på sätt och vis rätt, och på sätt och vis fullkomligt fel. Egentligen är jag mer ute efter ett språk som stämmer överens med den egna upplevelsen av verkligheten. Och med samhällets bild av verkligheten.
Läs Coetzee, kan inte stava honom (du ser!), den bok som handlar om en universitetslärare i engelska som är speialist på elisabetanska sonetter, detta i ett sönderfallande Sydafrika med inbördeskrig och laglöshet, så märker du vad jag är ute efter. Även om det blir en övertydlighet i sammanhanget.
Hans upplevelse är att han inte har något språk för vad han genomlever.
Språket är det som skapar vår identitet. Litteraturen på ett språk är en viktig del av språket. Forskning, lagar osv är också viktiga, men närmast en helhet för ett identitetsskapande språk tror jag att litteraturen kommer. Måste jag väl tro, antar jag.
Men självfallet är människor fria att göra sina val, också vad gäller språk.
Även om jag tror som du att man kanske gör sig själv en otjänst genom att tro att man är lika bra på ett främmande språk som sitt eget.
Men jag tror dessutom att språket, modersmålet, har en djupare betydelse än så.
Signifikant i sammanhanget tycker jag också att det är att det är människor som arbetar med språk i Sverige, Horace och andra, som uttalar den åsikt vi är överens om.
I Frankrike där jag bor, är mycket större grupper av befolkningen medvetna om språkets (och med det litteraturens) roll.
Här råder konsensus om franskans roll och betydelse.
I Sverige är det några intellektuella som sticker ut hakan med samma åsikt.
Börjar du ana vart jag vill komma?
Disgrace är en Coetzees (jodå, korrekt stavat) klart bättre böcker. Fast jag vet inte om jag tycker att analogin är riktigt aktuell i det fall där jag snarare syftade på ett språkbyte, där engelskan skulle vara förstaspråket? Davids språkupplevelse är ju snarare en som säger någonting om honom än om språket. Det är möjligt att jag inte var tillräckligt tydlig där: mina barn inte kunde läsa förutsätter ju att det är engelska som är modersmålet, och att svenskan är på väg att försvinna i en språkbytesprocess. Det är nu (även sett i ljuset av Johans kommentar, den första) inte en särskilt trolig händelse i och med tidsperspektivet, men användes som ett exempel. Självklart skulle ett språkbyte till ett större språk där man inte längre var dominerande förändra identiteten. Men varför skulle det nödvändigtvis vara sämre (eller bättre)? Det finns ingenting som gör att svenskan sitter generna bland de svenskspråkiga eller i själva marken i Sverige och Finlandssverige.
Min poäng är att jag inte vill se ett språkbyte för att jag personligen förlorar på det, men jag ser inte hur engelskan skulle vara mindre lämpat för Sverige än till exempel Australien. Du är naturligtvis välkommen att om du så önskar ytterligare försöka förklara det för mig.
Samtidigt som vi talar om litteraturens vikt, så skall vi ju vara medvetna om att den litteratur vi syftar på läses av en minoritet av alla svenskspråkiga. Mitt liv kretsar kring litteratur, men jag är inte övertygad om dess roll som viktigast för nationell identitet (ett begrepp som jag inte är vidare förtjust i).
//JJ
Säger verkligen Davids (jag litar på att han hette så, för jag har glömt) känsla av främlingsskap mer om honom än om språket? Och om det sönderfallande samhället.
För mig hänger det ihop.
Analogin må möjligen halta, men i den hypotetiska situation du ställer upp kommer ju rätt många att hamna i hans situation i såna fall. Alla som har svenska som modermål, första språk, kalla det vad du vill.
En rätt smärtsam process, skulle jag tro.
Vad gäller litteraturens betydelse kan jag i och för sig hålla med dig om att den förmodligen inte är så stor för många människor.
Men språket i sig, i alla dess uttrycksformer är det som förenar oss.
Där är vi väl överens i alla fall?
Och det är det som verkar tämligen oklart, för många svenskar.
(Sen kan man ju även fundera över de här områdena där man försökt påtvinga en språklig minoritet i ett land ett annat huvudspråk. Katalaner, basker, flamländare...)
Skulle inte heller tro att engelskan kommer att ta över svenskans plats.
Men för att en större medevetenhet om problemet ska uppstå, så måste antagligen fler svenskar hamna vid den där gränsen du beskriver, känslan av gungfly, och att det förmodligen är en dum idé att ge sig ut på det gungflyt, om man nu inte är tvingad till det.
Kanske är det det som håller på att hända nu. En hel del tyder på det. Tycker jag.
Från det ena till det andra, är det ok om jag länkar till din blogg?
Du får förstås säga nej om du vill.
David Lurie, heter han.
Nu skall jag inte påstå att jag minns varje detalj av Disgrace och hur jag tolkade olika delar av den när jag läste den. Visst är det väldigt mycket en roman om ett samhälle som faller sönder för att kunna ombildas, födseln av det nya Sydafrika. Vad det gäller just Davids språk vill jag dock minnas att min tolkning är att det är någonting som har mer personligt med honom att göra. Men jag vet inte om jag tycker det verkar som om någon av oss egentligen kan boken tillräckligt väl för att kunna, så i efterhand, hålla några vettiga diskussioner om den av nämnvärt djup? Jag vet att det var för länge sedan jag läste den för att jag skall klara av det på ett bra sätt i alla fall.
Språkbyte är alltid en smärtsam process som innebär att vissa, som inte talar det nya språket fullt ut, blir mer och mer avskärda när deras gamla språktillhörighet vittrar sönder och dör. Helt sant.
Jo, jag är väl medveten om hur man identifierar sig med andra som talar samma språk och hur effektivt det är för att båda hålla samman och stänga ute. Jag, som väl på mitt sätt är internationalist av något slag, är inte alltid helt tillfreds med det, men det går inte att förneka. Det är också någonting som avspeglas i mitt sätt att se på språk: jag är inte fullt bekväm med nationalstaten som instutition, vilket gör mig mindre benägen att ägna någon större energi åt att försvara nationalspråk. Dock: hur mycket jag än invänder så var ju min huvudpoäng med inlägget från början att det ofta används för mycket engelska, om än kanske av andra anledningar.
Att med tvång försöka tvinga någon att överge sitt språk är avskyvärt. Svensk historia har ju, särskilt vad det gäller samiska och meänkieli, ganska mörka sidor, så man behöver inte gå så långt för att hitta exempel. Även om alla dina vid närmare eftertanke ligger geografiskt närmare dig än norra Sverige, ja.
Självklart får du gärna länka till Månskensdans om du så önskar.
//JJ
Mycket intressant, även om jag tyvärr kommer lite för sent för att kasta mig in i debatten.
Precis som många andra här så är jag tvåspråkig i mitt arbetsliv, även om jag inte jobbar som översättare. Jag läser och skriver dagligen engelska (inte sällan mer än svenska). En hyfsad andel av dem jag kommunicerar med är amerikaner eller (lite mer sällsynt) britter, men det går inte många dagar mellan gångerna som jag önskade att jag kunde fler språk på en användbar nivå. Jag kommunicerar åtminstone veckoligen med människor som har tyska, franska, japanska eller något annat som modersmål och i allmänhet sämre kunskaper i engelska än jag. Det gör det inte direkt lättare att lösa deras tekniska problem när ingen av oss kan kommunicera på vårt modersmål.
Vad det gäller det du skriver om skrivande på Catahya så känner jag igen mig helt här. Mina första skönlitterära försök gjordes för ungefär tjugo år sedan, på engelska. De hade antagligen blivit bättre om jag skrivit på svenska, men jag kan åtminstone hävda att jag hade en anledning till att skriva på engelska eftersom jag faktiskt skickade in dem till diverse amerikanska novelltidskrifter. Jag fick aldrig någonting publicerat, men jag försökte i alla fall. Jag kände inte till några motsvarande svenska marknader (vilket är intressant i sig, eftersom både Jules Verne-Magasinet och Nova SF utkom under den här tiden), så jag var "tvungen" att skriva på engelska.
Jag har aldrig hört talas om svenskar som uppfostrar sina barn på helt engelska, men jag blir inte så förvånad över att de finns. Våra barn gick ett par år på ett dagis som var tvåspråkigt engelska/svenska, och ingen av oss har några anknytningar till engelskspråkiga länder.
Jag ser inte heller någon poäng att bevara svenska för dess egen skull, men det vore synd om all den litteratur som finns på svenska skulle gå förlorad. Visserligen finns den kvar om Sverige skulle gå över till att tala engelska, men det skulle vara ett fåtal förunnat att kunna läsa den. Det finns, som du säger, annan lika bra litteratur på andra språk (allt för många språk, för det finns så mycket jag inte kan läsa!), men det är väldigt ont om litteratur på andra språk än svenska som behandlar Sverige. Om jag vill läsa litteratur som har anknytning till min hembygd så är jag i princip hänvisad till svenska. För att dra detta till sin spets tycker jag att det är häftigt att kunna gå fram till en runsten och stava mig igenom texten på den och faktiskt förstå en hel del av det som står där. Om jag talade engelska skulle jag förstå väldigt lite (om något alls) av en runinskrift. Kunskaper i Old English skulle vara till god hjälp, däremot, men sådana är det inte många som har.
Tack Johan, då gör jag det. Länkar.
Och visst är det så att vi inte kommer längre. Varken med boken eller diskussionen, kanske.
Insåg efteråt att det hela nästan blir en trosfråga, och där står man ju still på fläcken och stampar.
Det som ändå är hoppfullt med alltsammans är att man faktiskt KAN lära sig fler språk, även om det är knöligt så går det.
Hans: Jag vet inte om jag tycker att du kommer för sent för någon debatt. Det hann ju dyka upp en kommentar innan jag hann svara, och eftersom jag hade en tendens till att missa saker längre ned så blir jag ändå meddelad varje gång någon kommenterar nu.
Minst en av Månskensdans läsare har rätt goda kunskaper i anglosaxiska, för övrigt, men det vet du vid närmare eftertanke nog om.
Karin: Jo. Tror också att de flesta som kan komma med relativt insiktsfulla kommentarer har ägnat frågan tillräckligt mycket tid och tanke tidigare för att det skall krävas synnerligen bra och tunga argument för att rucka på övertygelsen.
//JJ
Jag bloggade litegrann vid årsskiftet om varför jag skriver på engelska och inte svenska. I ekvationen ingår att jag inte känner någon större lojalitet mot något språk öhutaget.
Jag känner också till en svensk familj som började prata på engelska med sina barn men de snart insåg att det var något fel med det och började tala svenska på nytt. Jag har hört också talas om ledsna barn som gick på skolor på engelska och mådde illa av att inte kunna prata på svenska med sina vänner, och lämnade då den där "framtidsskola".
Johan, betyder "Mitbewohner" samma sak som "hjon" eller "husfolk"?
Nej, inte alls. "Mitbewohner" kan direktöversättas som "medboende", det vill säga det vi kallar "sammanboende", men utan klangen som "sambo" har om att man sannolikt har ett ("äktenskapsliknande", som jag vill minnas att sambolagstiftningen kallar det) förhållande med personen.
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home