Litterära mellanhänder
Uttalandet kommer från Martin Rundkvist i kommentarerna till inlägget om (bland annat) bokbranschens framtid som jag länkade till i förra inlägget, där han förutspår en där internet gör det möjligt att hoppa över leden mellan författare och läsare. Att skära bort onödiga mellanhänder är alltid en fördel, men jag är mycket tveksam till om förlagets roll i allmänhet och redaktörens i synnerhet är någonting som jag egentligen vill se bortplockat.
För det första har förlaget en bortsorterande effekt. Den kan naturligtvis slå fel: mästerverk kan refuseras, och det finns ett stort antal romaner jag håller högt som inte antogs första gången och som kanske aldrig hade fått någon som helst spridning om författarna tappat modet och gett upp. Samtidigt ges det ut mängder med undermålig litteratur som inte förtjänar att få varken tid eller pengar. Det jag har sett av opublicerade manus säger mig att andelen böcker som ges ut som kanske borde stannat i manushögen är betydligt större än de riktigt bra som aldrig ser dagens ljus, men visst, man vet aldrig.
Att någon har gett ut någonting han eller hon har skrivit på egen hand är ett varningstecken. Det behöver inte betyda att det är dåligt; det kan vara en av förlagen missbedömd författare eller en skicklig skapare som föredrar att ha kontroll över sitt verk hela vägen från första bokstaven till pärmen. Men ofta är det någon som först fått nej av förlagen av mycket goda skäl. Att någon annan har lagt åtminstone tiotusentals kronor på att satsa på boken är om inte ett tecken på att det är bra så i alla fall ett ganska säkert bevis på att det inte är fruktansvärt uselt på den nivån som manus som åker i papperskorgen efter någon enstaka sida. Även om tryckkostnaderna försvinner så är det oftast mycket som har investerats i en roman från ett förlags håll i form av tid och arbetsinsats, vilket inte heller är billigt. Men vilken klåpare som helst med en mindre summa pengar kan trycka en bok utan större ansträngning idag, hur dålig den än är.
Självklart blir man av med en stor del av det problemet genom att välja läsning huvudsakligen baserat på recensioner, rekommendationer och liknande -- men att börja leta efter någonting helt nytt på egen hand skulle lätt kunna visa sig vara frustrerande.
Sedan finns det en bra och stor poäng i att använda sig av redaktörer. Det kan vara så att en redaktör förstör mer än vad som läggs till, eftersom det finns dåliga redaktörer precis som det finns dåliga författare, men det kan också vara helt nödvändigt. Harry Potter-böckerna, som Martin nämner i sitt inlägg, är ett bra exempel. De var aldrig några litterära mästerverk, men i och med den senare halvan av serien har de blivit alldeles för långa och pratiga, tappat fokus och skärpa. Jag är relativt övertygad om att det beror på att J.K. Rowling vid det här laget är så stor att hennes redaktör inte vågar gå in tillräckligt hårt på hennes manus och skära bort det helt överflödiga, trots att det i hennes och många andra författares fall är nödvändigt.
Jag kan ju se på mig själv: det här slänger jag lite snabbt ihop när jag egentligen är alldeles för trött, och med största sannolikhet utan att ge det någon genomgång att tala om när jag är klar. Det kan vara illa nog med ett blogginlägg, men det värsta är att jag gör likadant med i princip allt jag skriver. Till och med när jag faktiskt sätter mig ned och läser mina saker om och om igen så missar jag sådant som kan verka synnerligen uppenbart när jag ett halvår senare slänger ett öga på vad jag skrivit. Mina texter mår helt enkelt väldigt bra av att någon annan går igenom dem ordentligt och kan påpeka mina misstag innan publicering.
Visst skulle författare själva kunna hyra in frilansande redaktörer. Men det skulle kräva att de skulle lägga pengar de kanske inte har på en tjänst där någon kommer och petar i deras älskade verk, och författare är inte alltid så förtjusta i den tanken. Att författarens ord skulle vara det absolut avgörande kanske kan vara en fördel i vissa fall, men det kan också vara någonting som väger mot nödvändiga redigeringar.
Att vissa mellanhänder spelar en roll ser jag gärna i framtiden också.
5 Kommentarer:
Frågan är om de mediala mellanhändernas levebröd kommer att existera om 20 år. Jag är då inte beredd att betala för deras bortsorterande verksamhet.
Bäst för mig vore om alla böcker som någonsin skrivits funnes on-line och jag kunde välja bland dem utan hänsyn till huruvida de någonsin fått tummen upp av ett förlag.
I denna skog av texter skulle jag orientera mig på samma sätt som idag. Jag håller reda på författare och kritiker jag gillar. Till kritikerna får man väl räkna även antologiredaktörer. Year's Best SF-serien har jag haft mycket glädje av.
Kritiker, redaktörer -- samma sak. Det viktiga är att man får hjälp att orientera sig, eftersom det skulle ta alltför mycket tid att läsa "slush" (vad heter det på svenska?) på egen hand. Jag tror att de som hjälper andra att sålla, vad de nu än kallas, kommer att spela allt större roll ju mer information som flyter omkring.
Martin: Jag förstår inte vad det är för skillnad mellan antologiredaktörer och andra redaktörer, som gör att de förra får kritikerstatus men inte de senare. Year's Best SF är ju en produkt av den vanliga förlagsbranschen.
Visst är även romanredaktörer kritiker, men dels är de i regel anonyma, och dels är deras utgivning i regel inte tematisk. När David G. Hartwell väljer en novell till en antologi så kan jag räkna med att a) det är sf, b) den är rätt bra. När Bonniers förlag ger ut en roman så kan det vara precis vad som helst.
Åka: Jo, översättningen av "slush pile" är någonting jag också har funderat på av och till. Jag tror aldrig att jag har stött på ett bra svenskt begrepp. Ingen som har ett bra förslag?
//JJ
Någon slags kritik eller smakråd innan nätpublicering tror jag ändå är ganska bra. Men det behöver inte vara en redaktör. Det kunde lika gärna vara vem som helst som författaren litar på och som är ärlig.
Skicka en kommentar
<< Home