Klara Johanson & Yoko Tawada

I snart ett år nu har jag med oregelbundna mellanrum återvänt till Klara Johansons Kritik (Wahlström & Widstrand, 1957), som bjuder på ett urval ur hennes kritiska gärning och dessutom bjuder på en mycket omfattande om än säkerligen långt ifrån fullständig bibliografi, för att kunna fungera som en språngbräda vidare för den som vill ha mer. Det är alltid fascinerande och njutbar läsning – Klara Johanson var inte bara en duktig kritiker utan även en både personlig och fantastisk stilist, vilket gör att det känns relevant att läsa recensioner från nittonhundratalets första årtioende av böcker som jag aldrig kommer att läsa. Än bättre blir det naturligtvis i de fall där jag faktiskt vet vad hon talar om och kan följa med i hennes resonemang, veta vad det är hon angriper eller hyllar och bestämma mig för om jag håller med eller inte.

Större delen av boken består av hennes recensioner, på vilka några av hennes andra texter följer. Min favorit är "Sexualsystemet", där hon beskriver ett försök att köpa ett bläckhorn och en brevvåg som tar en annan karaktär än hon hade planerat.

Särdeles löftesrikt förefaller det ock att könsdemonen, som om han förtvivlade om vidare erövringar bland de högre organismerna, utskickar legioner små, små djävlar att besätta de s.k. döda tingen. Fråga inte efter neutrala föremål, de förs inte längre i handeln.

[...]

Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min beägaran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:
– Ska det vara till en dam eller en herre?
Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:
– Till ingendera, utan till en bättre person.

[...]

Sedlarna jag räckte fram i kassan accepterades emellertid utan debatt, vilket starkt förvånade mig, ty att pengar inte är neutrala kan man få veta av första bästa löneregleringskommitté.

Trots att de egentligen tar upp tingens kön på helt olika sätt och med helt olika syften får den mig att tänka på Yoko Tawadas essä "Von der Muttersprache zur Sprachmutter". I Klara Johansons fall är det en lysande ironi över samhällets bild av hur kön formar människor och människors föväntningar, hos Yoko Tawada är det den alltid så träffsäkra och underhållande kontrasten mellan olika kulturer där hon som vanligt plockar fram det hon ser som mystifierande i den tyska och det tyska språket.

Eines tages hörte ich, wie eine Mitarbeiterin über ihren Bleistift schimpfte: »Der blöde Bleistift! Der spinnt! Der will heute nicht schreiben!« Jedesmal, wenn sie ihn anspitzte und versuchte, mit ihm zu schreiben, brach die Bleistiftmine ab. In der japanischen Sprache kann man einen Bleistift nicht auf diese Weise personifizieren. Der Bleistift kann weder blöd sein noch spinnen. In Japan habe ich noch nie gehört, daß ein Mensch über seinen Bleistift schimpfte als wäre er eine Person.

[...]

Das war die deutsche Sprache, die der für mich fremden Beziehung zwischen diesem Bleistift und der Frau zugrunde lag. Der Bleistift hatte in dieser Sprache die Möglichkeit, der Frau Widerstand zu leisten. Die Frau konnte ihrerseits über ihn schimpfen, um ihn wieder in ihre Macht zu bekommen. Ihre Macht bestand darin, daß sie über den Bleistift reden konnte, während der Bleistift stumm war.

Den främsta gemensamma nämnaren är ändå att det är ett rent nöje att läsa bådas texter.