Sveriges sju inhemska språk

Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv (Kenneth Hyltenstam, red.) är en bok utgiven av Studentlitteratur och är väl som sådan inte tänkt att läsas av en smånyfiken allmänhet. Boken lämpar sig huvudsakligen för språkstuderande eller beslutsfattare med ett särskilt intresse för minoritetsspråk, och kanske för dem som ofta eller dagligen stöter på någon av de minoritetsspråkstalande grupper som tas upp i boken i sitt yrkesliv. Den som inte har det sociolingvistiska eller politiska intresset kommer sannolikt att finna boken något för tung för ren nöjesläsning. Samtidigt borde den fungera relativt väl även för den som inte har någon större erfarenhet av minoritetsspråksproblematik, med ganska pedagogiska modeller och förklaringar av vilka processer det är som egentligen ligger bakom ett byte från ett minoritetsspråk till ett majoritetsspråk.

Boken tar upp samiska, meänkieli, sverigefinska, svenska, romani, jiddisch och teckenspråket. Svenskan är sedd i ett minoritets-språksperspektiv i förhållande till engelskan i en internationaliserad värld och konsekvenserna det får på hemmaplan, de övriga sex som minoritetsspråk under svenskan på ett nationellt plan. I bokens inledande kapitel förklaras att man har skribenter både med och utan personlig bakgrund i språket de skriver om, men betydelsen av det fastnar inte förrän läsaren efter de tre första ganska torrt hållna kapitlen lämnar över till Jarmo Lainios synnerligen engagerade angrepp på den politik som har förts angående sverigefinskan.

Indelningen i vad som är en inhemskt språk och vad som inte är ett inhemskt språk är naturligtvis problematisk (bara själva titeln Sveriges sju inhemska språk lär vara provokativ i mångas ögon) och en del av första kapitlet går åt till att förklara och försvara det urval som har gjorts, med grund i hur lång historia språken har som modersmål i Sverige (etthundra år nämns), samtidigt som det betonas att det är språk som är möjliga att betrakta som inhemska språk snarare än sådana som absolut är det.

Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv är absolut en bok som är värd att kika på om man har ett intresse för situationen för bara något av språken samiska, meänkieli, sverigefinska, romani, jiddisch och teckenspråket. Det går alldeles utmärkt att tillgodogöra sig kapitlet om bara ett av språken, även om man kanske bör ha läst inledningen först. Den som bara vill ha en enklare guide till något av minoritetsspråks-problematiken bör dock kika på Ingmar Söhrmans Språk, nationer och andra farligheter som tidigare recenserats på Månskensdans.

Sedan 1999, när boken trycktes, tills nu, kan utvecklingen i och för sig ha accelerat på flera håll. Politik kan ha ändrats utan att jag lyckats hålla mig mer uppdaterad än boken, svenskans förhållande till engelskan har säkerigen genomgått någon smärre förändring och man skulle sannolikt kunna hitta nya exempel. Kanske har någon ny studie genomförts. I det längre perspektivet, och svenskan är ett så stabilt språk att dess ställnings i stort bara kan ändras under mycket stort tryck under lång tid, lär situationen där i alla fall vara i stort densamma.

Slutligen kan man fråga sig vad man egentligen tänkte på när man valde omslagsbild och omslagslayout? Det är inte en bok som Medelsvensson kommer att knapra i sig på en kvart och den bör inte heller utge sig för att vara det, men måste man nödvändigtvis ge intrycket av att språkvetenskap och minoritetsspråk är det tråkigaste man kan syssla med? Intresserad allmänhet finns på den här nivån också, såvida man inte gör sitt bästa för att skrämma bort den.

Medverkar i antologin gör Brita Bergman, Sally Boyd, Kari Fraurud, Karl Erland Gadelii, Kenneth Hyltenstam, Jarmo Lainio, Anna-Lena Nilsson, Christopher Stroud och Mikael Svonni.