Jan Guillou, övermänniskor & våld
Jag snubblade nyligen åter över att par av mina favoritlitteraturlänkar när det gäller humoristiskt överdrivna analyser, Samuel Siréns Övermänniskan i Jan Guillous olika böcker och Massmord och Jan Guillou. Med kommentarer som
Erik Ponti är Jan Guillou själv, i skolan och senare i arbetslivet, och det vore förmodligen alltför svårt för en författare av t.o.m. Guillous kaliber att på ett någorlunda trovärdigt och osökt sätt göra Ponti till en fullfjädrad massmördare; fast vi skall kanske inte helt och hållet utesluta att detta kan vara ett av Guillous allra tyngsta konstateranden under hela hans yrkeskarriär?
är det ett par väldigt roliga texter, samtidigt som det ligger en kärna av sanning i dem: huvudpersonerna i Guillous framgångsrika böcker känns mest som reinkarnationer av en och samma urhjälte; intelligenta, språkkunniga, duktiga på att slåss och våldsamma (trots att ingen av dem, om man nu skall tro berättaren, egentligen vill bruka våld).
Till stor del är det säkerligen också våldet som ligger bakom Guillous framgångar: Ondskan är en orgie i pennalistiskt våld, Arn-böckerna innehåller sin beskärda del och det är det första som möter läsaren i Coq Rouge-serien. Eller vad sägs om följande inledningsmeningar?
Kulan hade gått in genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen. (ur Coq Rouge)
Döden kom med ölbil. (ur Den demokratiske terroristen)
Maria Szeplinska-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet. (ur I nationens intresse)
Varje gång han försökt strypa en kvinna hade han misslyckats. (ur Fiendens fiende)
Hakkorset hade skurits in i bröstet på honom innan han dog. (ur Den hedervärde mördaren)
Pekfingret var kapat exakt mitt i andra leden. Snittet var snyggt utfört och föranledde inga kirurgiska invändningar. ( ur Vendetta)
Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor. (ur Ingen mans land)
Att flå en människa är sällan nödvändigt. Det här var emellertid ett sådant undantagsfall. (ur Den enda segern)
Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. Följaktligen fann polisen i Thames Valley-distriktet ingen anledning att misstänka brott. (ur I Hennes Majestäts tjänst)
Först sköt de fel kärring. (ur En medborgare höjd över varje misstanke)
De signalerar väldigt tydligt vilken sorts läsare man vänder sig till och vad det är man vill locka med. Jag är långt ifrån någon större anhängare av Guillous författande, men visst -- nog är det effektivt i alla fall. Det är inte inledningsmeningar som lämnar särskilt många läsare oberörda.
Erik Ponti är Jan Guillou själv, i skolan och senare i arbetslivet, och det vore förmodligen alltför svårt för en författare av t.o.m. Guillous kaliber att på ett någorlunda trovärdigt och osökt sätt göra Ponti till en fullfjädrad massmördare; fast vi skall kanske inte helt och hållet utesluta att detta kan vara ett av Guillous allra tyngsta konstateranden under hela hans yrkeskarriär?
är det ett par väldigt roliga texter, samtidigt som det ligger en kärna av sanning i dem: huvudpersonerna i Guillous framgångsrika böcker känns mest som reinkarnationer av en och samma urhjälte; intelligenta, språkkunniga, duktiga på att slåss och våldsamma (trots att ingen av dem, om man nu skall tro berättaren, egentligen vill bruka våld).
Till stor del är det säkerligen också våldet som ligger bakom Guillous framgångar: Ondskan är en orgie i pennalistiskt våld, Arn-böckerna innehåller sin beskärda del och det är det första som möter läsaren i Coq Rouge-serien. Eller vad sägs om följande inledningsmeningar?
Kulan hade gått in genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen. (ur Coq Rouge)
Döden kom med ölbil. (ur Den demokratiske terroristen)
Maria Szeplinska-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet. (ur I nationens intresse)
Varje gång han försökt strypa en kvinna hade han misslyckats. (ur Fiendens fiende)
Hakkorset hade skurits in i bröstet på honom innan han dog. (ur Den hedervärde mördaren)
Pekfingret var kapat exakt mitt i andra leden. Snittet var snyggt utfört och föranledde inga kirurgiska invändningar. ( ur Vendetta)
Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor. (ur Ingen mans land)
Att flå en människa är sällan nödvändigt. Det här var emellertid ett sådant undantagsfall. (ur Den enda segern)
Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. Följaktligen fann polisen i Thames Valley-distriktet ingen anledning att misstänka brott. (ur I Hennes Majestäts tjänst)
Först sköt de fel kärring. (ur En medborgare höjd över varje misstanke)
De signalerar väldigt tydligt vilken sorts läsare man vänder sig till och vad det är man vill locka med. Jag är långt ifrån någon större anhängare av Guillous författande, men visst -- nog är det effektivt i alla fall. Det är inte inledningsmeningar som lämnar särskilt många läsare oberörda.
posted by Johan | 20:08
9 Kommentarer:
Skall medge att jag med förtjusning läst våldsamma kioskpocket-böcker -- den numera avsomnande bokserien REMO av Warren Murphy & Richard Sapir -- men de böckerna präglades av satir och humor. Och huvudpersonen Remo var kanske "övermänsklig" på vissa sätt, men inte alls ofelbar eller ens särskilt intelligent.
Man finner dock inte mycket satir och humor i de där citaten från "Coq Rouge"-böckerna. De är skrivna i en närmast psykopatisk, emotionellt "död" stil som uppriktigt sagt skrämmer mig. GILLAR folk verkligen att läsa såna inledningar...?
Samuel Siréns essäer är elakt roliga, men har en kärna av sanning. De påminner mig förresten om något som hände på biblioteket för 1-2 år sen (SANN ANEKDOT!)... jag hade nyss lånat videofilmen "Jesus" och öppnade fodralet. Men inne i det låg fel film: "Guillou På Jaktstigen."
Och min första tanke var, jag svär: "Guillou måste ha varit framme och blandat ihop titlarna."
;-P
Så vad ska Guillou skriva om nu, efter att ha skrivit om sin uppväxt, om medeltiden och hemliga agenter?
Kanske han till slut prövar att skriva science fiction...??
Utdrag ur den kommande romanen EN HUMANOID HÖJD ÖVER ALL MISSTANKE:
----------------------
Medborgare Delta-X-18 Hamilton läppjade på en halvhyfsad Cabernet och såg sig omkring. Det hade gått alltför lätt, tänkte han.
Omkring hans bord låg resterna av lönnmördarna som Onkel Samm, den mest hänsynslöse gangsterbossen i galaxen, hade skickat för att mörda Hamilton. Han hade enkelt sprängt mördarnas inre organ med en psi-våg från hans överlägsna Nivå 3-hjärna.
Hamiltons två flickvänner satt chockade vid bordet och verkade inte genast begripa vad som nyss skett. En av dem torkade bort köttslamsor som landat på hennes arm.
"Det är ingen fara", sade han kallt. "Men det här vinet borde jag varna er för. Jag ska genast kalla på hovmästaren."
De två damerna grep om hans händer. "Nej, stanna här! Vi är så rädda när du är hos oss. Du kan inte dö, men vi kan." De suckade och flyttade sig närmare Hamilton.
"Men Hamilton," sade en av dem, "mår du bra? Ditt ansikte är helt orörligt. Fast otroligt vackert förstås."
Hamilton såg på henne utan att förstå vad hon menade. Hans ansikte var alltid helt orörligt.
----------------------
(*SATIR*)
Jan Guillou har skrivit science fiction. Gudarnas berg, barnbok, 1990.
Viss humor finns det ju allt i citaten. "Döden kom med ölbil", till exempel, eller än tydligare "Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. Följaktligen fann polisen i Thames Valley-distriktet ingen anledning att misstänka brott".
Letade efter en recension av GUDARNAS BERG på Internet, men hittade ingen. Är den bra? Vad handlar den om?
Ingen aning. Jag vet inte mer än att han har skrivit den. Har inte haft något större behov av att läsa den, direkt.
//JJ
Första meningen är viktig, säger de. Anledningen att jag inte läst Guillou är att jag öppnade ett par tre av hans böcker på raken och hittade de där inledande meningarna, bland annat "det är sällan nödvändigt att flå en människa". Vill han fånga sina läsare med så enkla krokar kan det lika gärna få motsatt effekt.
Absolut. Som sagt: inledningarna signalerar väldigt tydligt vilken sorts läsare man vänder sig till. Det är i och för sig en rätt sympatisk sätt att sätta etikett på sitt skrivande. Vill man inte ha vad Guillou erbjuder så lär man märka det redan i första stycket. Ja, bortsett från alla andra brister i böckerna då.
//JJ
Om Jan Guillou skrivit HAMLET (av William Shakespeare):
Någon hade hällt gift i mannens öra. Han hade dött medan han spydde och huden svullnade upp, och dött utan att kunna ropa på hjälp.
Mannens bror hävdade att offret dött av plötsligt sjukdom, och gifte sig sedan med änkans fru..."
Om Jan Guillou skrivit MAMMUTJÄGARNA (av Jean M. Auel):
Det är sällan nödvändigt att flå en mammut levande. Men jägarnas spjut hade bara lyckats punktera en lunga, öppna ett par artärer, knäckt ett revben och missat hjärtat med ett par centimeter...
Guillous intresse för macho-våld , jakt, och klassiska uppgörelser ger ju ett oerhört infantilt intryck med psykopatiska övertoner. Detta gör ju att åtminstone inte jag kan ta honom på allvar som debattör; även om han är en skicklig debattör; hans arrogans är så påfallande och ödmjukhet är nog ett ord Guillou aldrig uttalat.
Skicka en kommentar
<< Home