Nobelpriset
Ungefär runt den här tidpunkten på året brukar jag gå omkring och bära på en lätt uppflammande irritation. Den rör Nobelpriset, som jag egentligen på intet sätt känner särskilt starkt inför – det är bara det att det är lite svårt att undvika, vilket gör att man hör samma dumma kommentarer år efter år. Som att Nobelpriset mest skulle gå till poeter på obskyra språk, vilket jag har sett eller hört åtminstone fyra, fem gånger bara idag (eller igår, kanske).
Nobelpriset har runt ett tiotal gånger gått till författare som varit verksamma på mindre språk än svenska. Occitanska (Frédéric Mistral, 1904) är förmodligen det som låter mest udda, men språket lär ha betydligt fler än det med minst antal talare som belönats – isländska (Halldór Laxness, 1955) – och då har det ändå minskat ordentligt i betydelse under det sekel som passerat sedan Mistral fick Nobelpriset. Occitanskan är annars ett språk med en tidig betydande litterär tradition.
Till andra obskyra språk hör jiddisch (Isaac Bashevis Singer, 1978) som innan nazismen möblerade om Europas språkkarta var större än svenskan någonsin varit, och danskan (tre författare), norskan (tre författare) och finskan (Frans Eemil Sillanpää, 1939). Den senaste Nobelpristagaren som huvudsakligen är känd som poet är för övrigt Wisława Szymborska (1996), som skrev på polska. Polska har, upplysningsvis, sisådär nio gånger fler talare än svenska.
Språk varifrån flest författare hämtats är engelskan (tjugosex), franskan (tretton), tyskan (tolv), spanskan (tio), italienskan (sex), svenskan (sex) och ryskan (sex). Med undantag för svenskan (som förvisso har många utmärkta litterära verk, men likväl är en aning malplacerat i sällskapet, ursäktat av sin ringa storlek) de stora europeiska kulturspråken. Engelskan breder ut sig i länder som Australien, Indien, Kanada, Nya Zeeland, USA et cetera och spanskan bär större delen av den sydamerikanska litteraturen. Jag kan utmärkt väl förstå den kines som ställer sig och ser på pristagarlistan och tycker att Nobelpriset historiskt har gått till okända författare på små, suspekta språk. Dessa små, suspekta språk är huvudsakligen de nordiska. Att som svensk försöka hävda det ur ett svenskt perspektiv är bara inskränkt och okunnigt.
Historiskt sett är Nobelpriset som internationellt pris naturligtvis något misslyckat sett till det faktum att Nobels uttryckliga vilja var att ingen hänsyn skulle tas till nationalitet. Det behöver i och för sig inte alls ha skett, men de bättre kunskaperna om europeisk litteratur i allmänhet och nordisk litteratur i synnerhet har gjort att betydligt färre utanför Europa belönats. Ser man bara på säg perioden 1986 till 2006 är spridningen något större än mellan 1901 och 1921, även om Soyinka (Nigeria), Gordimer (Sydafrika), Walcott (Saint Lucia), Morrison (USA), Naipaul (Trinidad och Tobago) och Coetzee (Sydafrika) i den brittiska kolonialismens spår alla skrivit på engelska. Alltså: om någon kritik skall framföras på just den här punkten är det att författare på om än inte nödvändigtvis små men i alla fall för en samling svenska litteraturvetare obskyra språk förbises. Inte att de belönas. Inte att folk i allmänhet inte känner till författarna – utan att Svenska Akademien inte gör det.
Akademien kan inte gärna utgå ifrån vad som redan är bekant för den svenska allmänheten. Gjorde vi det, skulle urvalet av möjliga författare bli torftigt och slumpmässigt. Nobelpriset har internationell räckvidd. Vi måste söka efter förtjänta kandidater långt utanför de svenska läsarnas allfarvägar. Det är en del av prisets mening att kunna visa på författare som ännu inte är så kända men förtjänar att bli det. påpekar Horace Engdahl.
En annan invändning är att ingen någonsin har hört talas om pristagarna. Den som säger det bör fundera på om anledningen verkligen står att finna hos Nobelpriset och Svenska Akademien snarare än hos en själv. Ta årets pristagare, Orhan Pamuk. Pamuk är en internationellt erkänd författare som översätts även till små språk som svenska. Han figurerade mycket i svensk press i och med åtalet (som inte ledde någonstans) mot honom nu rätt nyligen då han skulle ha förolämpat turkheten genom att öppet tala om och erkänna det armeniska folkmordet (någonting som trist nog riskerar ta fokus från hans litterära verk). Likväl kommer många säkert att tycka att det är ett synnerligen suspekt val. Frågorna som alltid studsar runt i mitt huvud såhär års brukar gå i ungefär samma spår: om man inte har hört talas om Orhan Pamuk, är man då särskilt lämpad att komma med insiktsfulla kommentarer om ett internationellt litterärt pris? Om ens litterära horisont slutar vid Guillou, Brown och Lindgren, är det då konstigt att man inte har hört talas om ett, o så hemskt, kvalitativt litterärt pris? Vad skulle egentligen vara poängen med att ge litterära priser till författare som redan har topplisteplaceringarna och läsarna – skulle det inte bara vara en bekräftelse på den popularitet som alla redan känner till och pengar till dem som knappast har något större behov av dem? Vad tusan har det med Nobels testamente att göra? Och varför o varför läser aldrig folk prisets och Svenska Akademiens förutsättningar innan de öppnar munnen?
Om man tycker att Nobelpriset drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet – en åsikt jag sympatiserar med – finns det en enkel sak att göra. Det är inte att gå omkring och häva ur sig massa ogrundade uttalanden om ett pris man inte kan särskilt mycket om. Det är att strunta i det. Nobelpriset är vad privatpersonen Alfred Nobel beslutade att hans pengar skulle gå till. Det delas ut av den mer eller mindre fristående organisationen Svenska Akadmien och all uppmärksamhet som ges priset får det för att människor ger den till det. Om ingen brydde sig skulle det hela vara en ensak mellan Nobelstiftelsen, Svenska Akademien, pristagaren och berörda skattemyndigheter. Men det är faktiskt Alfred Nobels och Svenska Akademiens rätt att ge sina priser till vem fan de vill.
Nobelpriset har runt ett tiotal gånger gått till författare som varit verksamma på mindre språk än svenska. Occitanska (Frédéric Mistral, 1904) är förmodligen det som låter mest udda, men språket lär ha betydligt fler än det med minst antal talare som belönats – isländska (Halldór Laxness, 1955) – och då har det ändå minskat ordentligt i betydelse under det sekel som passerat sedan Mistral fick Nobelpriset. Occitanskan är annars ett språk med en tidig betydande litterär tradition.
Till andra obskyra språk hör jiddisch (Isaac Bashevis Singer, 1978) som innan nazismen möblerade om Europas språkkarta var större än svenskan någonsin varit, och danskan (tre författare), norskan (tre författare) och finskan (Frans Eemil Sillanpää, 1939). Den senaste Nobelpristagaren som huvudsakligen är känd som poet är för övrigt Wisława Szymborska (1996), som skrev på polska. Polska har, upplysningsvis, sisådär nio gånger fler talare än svenska.
Språk varifrån flest författare hämtats är engelskan (tjugosex), franskan (tretton), tyskan (tolv), spanskan (tio), italienskan (sex), svenskan (sex) och ryskan (sex). Med undantag för svenskan (som förvisso har många utmärkta litterära verk, men likväl är en aning malplacerat i sällskapet, ursäktat av sin ringa storlek) de stora europeiska kulturspråken. Engelskan breder ut sig i länder som Australien, Indien, Kanada, Nya Zeeland, USA et cetera och spanskan bär större delen av den sydamerikanska litteraturen. Jag kan utmärkt väl förstå den kines som ställer sig och ser på pristagarlistan och tycker att Nobelpriset historiskt har gått till okända författare på små, suspekta språk. Dessa små, suspekta språk är huvudsakligen de nordiska. Att som svensk försöka hävda det ur ett svenskt perspektiv är bara inskränkt och okunnigt.
Historiskt sett är Nobelpriset som internationellt pris naturligtvis något misslyckat sett till det faktum att Nobels uttryckliga vilja var att ingen hänsyn skulle tas till nationalitet. Det behöver i och för sig inte alls ha skett, men de bättre kunskaperna om europeisk litteratur i allmänhet och nordisk litteratur i synnerhet har gjort att betydligt färre utanför Europa belönats. Ser man bara på säg perioden 1986 till 2006 är spridningen något större än mellan 1901 och 1921, även om Soyinka (Nigeria), Gordimer (Sydafrika), Walcott (Saint Lucia), Morrison (USA), Naipaul (Trinidad och Tobago) och Coetzee (Sydafrika) i den brittiska kolonialismens spår alla skrivit på engelska. Alltså: om någon kritik skall framföras på just den här punkten är det att författare på om än inte nödvändigtvis små men i alla fall för en samling svenska litteraturvetare obskyra språk förbises. Inte att de belönas. Inte att folk i allmänhet inte känner till författarna – utan att Svenska Akademien inte gör det.
Akademien kan inte gärna utgå ifrån vad som redan är bekant för den svenska allmänheten. Gjorde vi det, skulle urvalet av möjliga författare bli torftigt och slumpmässigt. Nobelpriset har internationell räckvidd. Vi måste söka efter förtjänta kandidater långt utanför de svenska läsarnas allfarvägar. Det är en del av prisets mening att kunna visa på författare som ännu inte är så kända men förtjänar att bli det. påpekar Horace Engdahl.
En annan invändning är att ingen någonsin har hört talas om pristagarna. Den som säger det bör fundera på om anledningen verkligen står att finna hos Nobelpriset och Svenska Akademien snarare än hos en själv. Ta årets pristagare, Orhan Pamuk. Pamuk är en internationellt erkänd författare som översätts även till små språk som svenska. Han figurerade mycket i svensk press i och med åtalet (som inte ledde någonstans) mot honom nu rätt nyligen då han skulle ha förolämpat turkheten genom att öppet tala om och erkänna det armeniska folkmordet (någonting som trist nog riskerar ta fokus från hans litterära verk). Likväl kommer många säkert att tycka att det är ett synnerligen suspekt val. Frågorna som alltid studsar runt i mitt huvud såhär års brukar gå i ungefär samma spår: om man inte har hört talas om Orhan Pamuk, är man då särskilt lämpad att komma med insiktsfulla kommentarer om ett internationellt litterärt pris? Om ens litterära horisont slutar vid Guillou, Brown och Lindgren, är det då konstigt att man inte har hört talas om ett, o så hemskt, kvalitativt litterärt pris? Vad skulle egentligen vara poängen med att ge litterära priser till författare som redan har topplisteplaceringarna och läsarna – skulle det inte bara vara en bekräftelse på den popularitet som alla redan känner till och pengar till dem som knappast har något större behov av dem? Vad tusan har det med Nobels testamente att göra? Och varför o varför läser aldrig folk prisets och Svenska Akademiens förutsättningar innan de öppnar munnen?
Om man tycker att Nobelpriset drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet – en åsikt jag sympatiserar med – finns det en enkel sak att göra. Det är inte att gå omkring och häva ur sig massa ogrundade uttalanden om ett pris man inte kan särskilt mycket om. Det är att strunta i det. Nobelpriset är vad privatpersonen Alfred Nobel beslutade att hans pengar skulle gå till. Det delas ut av den mer eller mindre fristående organisationen Svenska Akadmien och all uppmärksamhet som ges priset får det för att människor ger den till det. Om ingen brydde sig skulle det hela vara en ensak mellan Nobelstiftelsen, Svenska Akademien, pristagaren och berörda skattemyndigheter. Men det är faktiskt Alfred Nobels och Svenska Akademiens rätt att ge sina priser till vem fan de vill.
posted by Johan | 02:59
11 Kommentarer:
:)
Jag passar på att slänga in en känga åt de som tror att Nobelpristagare dessutom är svårlästa. Det _finns_ säkert Nobelpristagare som är svårlästa (Jelinek har t ex ett sådant rykte, men jag har inte läst henne så jag kan inte bedöma det). De jag har läst skulle jag bedöma ligger mellan "normala" till "lättlästa".
Intressant artikel. Du kan anse dig autonominerad till bloggplocket om nobelprisen men skicka gärna in andra tips till info@bloggplock.se om du kommer på några.
"Om man inte har hört talas om Orhan Pamuk, är man då särskilt lämpad att komma med insiktsfulla kommentarer om ett internationellt litterärt pris?"
Jag kände inte till Pamuk, men tack vare Nobelpriset kommer jag antagligen att läsa honom. Då är väl något viktigt vunnet, att nå fler läsare till bra författare.
Tycker att inlägget andas lite snobberi, bara för att man inte känner till en författare betyder det inte att man kritiserar valet.
Fröken Bokmal: Poängen är inte att att klaga på dem som inte har hört talas om Pamuk, naturligtvis. Det är på intet sätt ett krav för att vara en bra människa eller ens beläst. Kritiken riktar sig mot dem som inte har hört talas Pamuk och använder det som ett argument mot Nobelpriset.
//JJ
Jag instämmer helt med ditt inlägg när det gäller dem som släntrianmässigt kritiserar varje val av pristagare som inte stavas Brown eller Lindgren för att vara obskyrt, okänt etc. När det gäller Pamuk, som jag villigt erkänner att jag själv varken läst eller kände till, har jag inga sådana invändningar mot årets val. Det är alldeles uppenbart att Pamuk har skrivit litteratur av stor betydelse och som många känner till, om än kanske inte gemene svensk. Gott så. Däremot finns det exempel på författare vars författarskap varit nästan okänt utanför en tämligen smal elit (Jelinek, t.ex.), där man med visst fog kan fråga sig vari insatsen för litteraturen kan anses ligga. Nobelpriset bör inte vara en popularitetstävlan, men som åtminstone jag tolkar såväl Nobels intentioner som begreppet god och betydelsefull litteratur bör genomslag och påverkan vara ett kriterium av icke försumbar vikt. Priset ska belöna god litteratur, inte vara De adertons (för tillfället 16) personliga lilla hobbyhörna där de plockar fram sådant som inte fått uppmärksamet trots att de råkar gilla det.
andrea: Jag har läst en bok (Pianolärarinnan) av Jelinek och jag tyckte inte att den var speciellt svår. Däremot fann jag den rätt ointressant. Jag läste den dock i svensk översättning. Jag vet att jag såg en tidningsnotis precis efter att hon fått priset där någon universitetslärare konstaterade att hon var för svår för att kunna dela ut som läsning till hans studenter i tyska.
Die Klavierspielerin står åtminstone på årets kurslitteraturlista för studenter på B-nivå vid Göteborgs universitet.
//JJ
>>Priset ska belöna god litteratur, inte vara De adertons (för tillfället 16) personliga lilla hobbyhörna där de plockar fram sådant som inte fått uppmärksamet trots att de råkar gilla det.<<
Då är det ju bra att det inte är det. Akademien har en oerhört omfattande process där de tar emot nomineringar från hela världen och ser till att ta hand om dem. Visste du att de t.o.m. låter översätta ett visst antal verk på språk de inte behärskar, *enkom för att kunna bedöma dem*? De drar de nominerade i olika uttagsomgångar med långlistor och kortlistor och omdömen från litteraturexperter och författare från hela världen innan de ger sig i kast med att det slutgiltiga valet.
Att de gör översättningar vet jag, men inte vilken omfattning det handlar om.
Ba Jin fick aldrig priset innan sin bortgång häromåret. Det tyder på att nobelkommittén antingen är oerhört politiserad eller oerhört begränsad i sitt urval.
Eftersom jag liksom så många andra svenskar kan löjligt litet om kinesisk kultur är det ingenting jag kan uttala mig om i det enskilda fallet, men generellt tycker jag att det är svårt att döma ett pris för att aldrig ha gått till en enskild person när det finns så många presumtiva pristagare. Det är ett argument man kan upprepa vem som än får det och vem som än därmed inte får det. Annars tycker man att de borde ha någorlunda koll på kinesisk litteratur, i och med att de har haft en sinolog (Göran Malmqvist) på stol nummer fem sedan 1985.
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home