Thomas Lundén: Språkens landskap i Europa

Jag snubblade tidigare idag över Thomas Lundéns Språkens landskap i Europa ovanpå en av mina mer undangömda bokhögar; den åkte upp i synligheten för ett tag sedan när jag skulle visa en vän exempel på hur frisiska ser ut, om jag inte minns helt fel. Boken är från 1993 och därför naturligtvis inte helt uppdaterat vad det gäller utvecklingen för olika mindre europeiska språk och deras status, och en kanske än mer graverande detalj är att den är utgiven på Studentlitteratur.

Jag läste den för några år sedan när mitt djupare intresse för språken och framför allt deras släktskap (som boken ofta betonar) var relativt nyväckt och hittade i Språkens landskap i Europa faktiskt någonting som väldigt bra passade mina behov just då: en genomgång av de språk, mindre och större, som finns i Europa – tillräckligt många för att en blick på kartan som pryder framsidan skall lista inte bara språk som frisiska, lågtyska, kymriska och rätoromanska, utan även galiciska, kastiljanska, kasjubiska, sorbiska, vespiska och gagauziska. Översikten den ger är nog inte perfekt, men som en bok för den som vill bilda sig en uppfattning om vad som finns utöver den vägledning nationalstaternas namn ger? Absolut. Framför allt visar den effektivt på det faktum att det finns en rikedom utöver ett språk per land, någonting som många sällan verkar tänka på. Kanske är det inte heller en bok vars främsta funktion jag ser som att tillhandahålla fakta, utan snarare väcka nyfikenhet på och entusiasm inför djupare kunskap om de nämnda språken på annat håll.