Den nöjda atomen

Jag har den senaste tiden följt (till min stora frustration) synnerligen grundläggande kemilektioner och kan inte låta bli att återigen dra paralleller till Yoko Tawadas lysande essä "Von der Muttersprache zur Sprachmutter" och den västerländska mystifieringen av språket som tillskriver allt omkring oss en egen, levande vilja. Atomer vill få ett visst antal valenselektroner. Då blir de nöjda och glada. Ständigt denna medvetna strävan.

Någorlunda relaterat (fast lyckligtvis på en mycket högre nivå) länktips: Det religiöst präglade språket.