Intimitet

Ensam en natt i mina kära värdars lägenhet i Norrköping där jag befann mig i helgen tillbringade jag en del av lördagskvällen med att läsa igenom ett par romaner. Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig slutar vara intressant i och med att man har läst titeln; själva romanen är trots de spänningar den försöker bygga upp inte mycket djupare eller mer engagerande än en normal ungdomskärleksroman. Hanif Kureishis Intimitet (Intimacy, översättning av Boo Cassel) är något bättre: en man skall lämna sin familj; bestående av en hustru och två små barn. Han klarar inte av äktenskapet; han kräver mer än tryggheten i det. Under ett dygn får läsaren följa hans tankar och resonemang, tillbakablickar och funderingar. Kanske är den korta boken mest någonting att ses som en diskussion kring förhållandets natur (gamla konstruktioner möter nytt samhälle?) och vilka som passar i det: här finns lyckliga äktenskap såväl som de totalt havererade. I alla fall i singular. Men vad har den egentligen att säga? Någonting fundamentalt, någonting tankeväckande? Någonting man inte redan själv hade kunnat konstatera genom att studera sin omgivning? Nej. Så vad är då poängen?

Är det då bara jag som misstolkar den? Skall den kanske inte ses som mer än ett porträtt av sin huvudperson? Hans person och inte den frånvarande utvecklingen? Även så: inte mycket bättre än mediokert.