Litteraturkanon

Skapa en svensk litteraturkanon, skrev folkpartisten Cecilia Wikström i Sydsvenska Dagbladet nyligen. Utspelet är naturligtvis politiskt och själva debattartikeln så populistisk att den skapar brister bara av sig själv. Problemet är i alla fall enligt Wikström att för många går ur grundskolan utan förmåga att hantera textspråket ordentligt. Medicinen en statlig litteraturkanon. Genom att läsa till exempel Bellman, Lagerlöf, Moberg, Tranströmer och Ekman skall de små lära sig.

Det finns redan en svensk litteraturkanon. Den är ungefärlig. Den har inga skarpa gränser. Den varierar en aning beroende på vem du frågar. Framför allt så är den inte statligt godkänd och framtagen i en kommitté och sedan utskickad till skolorna. Likväl existerar den i litteraturvetares, lärares och andra läsares medvetanden. Den faktiska kanon, de böcker som verkligen blir bestående, blir till genom mycket svårbeskrivliga processer påpekar Horace Engdahl i en intervju i Dagens Nyheter där han i och för sig ställer sig positiv till förslaget eftersom debatten och arbetet skulle kunna lyfta fram bortglömda författarskap, men påpekar att det knappast hjälper ingegration och dylikt. Socialdemokraten Lars Wegendal tycker att man i så fall skall se till hela kulturutbudet (efter dansk modell?) – hur arkitektur och tavlor nu skall hjälpa skriftspråk och integration, om det är det som är poängen.

I Svenska Dagbladet säger Kjell Espmark, ordförande i Nobelkommittén:

Jag tackar nej till att lista böcker av det enkla skälet att det begränsar sikten för sådant som finns vid sidan av allfartsvägen, men helgarderar sig genom att anse att vi lever i en tid där den kommersiella kulturen fullständigt trycker ner den seriösa (för seriöst kultur kan ju inte vara kommersiell och människor kan inte anförtros göra sina egna kulturella val?).

I en "hastig ihopskriven" (vilket märks, för han uttrycker sig vanligtvis bättre än här) debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserar Rasmus Fleischer förslaget och kallar det otidsenligt, samtidigt som han naturligtvis lyckas med att trycka in såväl fildelning som upphovsrättslagstiftning i resonemanget:

I dag håller inte längre idén om finkultur som produktion av statiska objekt: böcker, pjäser och byggnader. Men kulturpolitiken, liksom upphovsrättslagstiftningen, bygger fortfarande på en allt mer verklighetsfrämmande uppdelning mellan "skapande konstnärer" och "utförande konstnärer".

Kulturpolitiken har institutionaliserat en oförståelse för alla de samtida konstformer som sätter annat än slutprodukter och ändhållplatser i centrum. Så kan flyktiga kulturyttringar fortsätta viftas bort som ungdomlig naivitet eller småcharmig amatörism. Vilket det förstås kan vara, om vi exempelvis talar om nätgemenskaper, remixkulturer, datorspelsvärldar eller muntlig estradpoesi.

Åsikterna känns så trist inrutat självklara, från Wikströms svenskviftande till Wegendals vilja att skapa en kulturkanon för kulturkanons egen skull till Fleischers påpekanden om den kultur som inte nämns till Witt-Brattströms gillande till min egen åsikt att det är ett urusel idé att sätta en statlig kommitté (eller kommitté över huvud taget) på att försöka yxa till en litteraturkanon. Det är tur att Mohamed Omar, redaktör för tidskriften Minaret, finns:

Jag är för en kanon, men bara om jag får bestämma själv.