Ord som alltid vill vara med och leka

Jag har sneglat lite på text jag producerat i olika sammanhang – foruminlägg, mail, IRC, ICQ, essäer, noveller – och konstaterat att vissa ord i vissa sammanhang gärna vill vara med mer än de borde vara.

naturligtvis
självklart
of course

Det handlar inte om att jag tycker att eftersom jag säger så så måste det vara så, eller att jag slösar bort min tid med att rabbla självklarheter (hoppas jag), utan mest som ett undermedvetet retoriskt trick för att försöka mjuka upp diskussioner eller argumentationer, huvudsakligen som ett del i invändningar mot mitt eget resonemang. Sedan finns även till exempel visserligen som dyker upp i ungefär samma sammanhang av ungefär samma anledning.

typ är ett underskattat ord. Men att använda det i två tredjedelar av alla meningar i vissa sammanhang kanske är lite väl mycket.

ju kan vara svenskans bästa ord. Inte det vackraste, men ack så underbart användbart för att markera den där invändnings- eller tilläggsnyansen man inte hade fått med på ett hälften så smidigt sätt annars – bland annat. Fast tyskans ja är nog ändå snäppet värre. Det vill alltid vara med. Överallt.

ganska
rätt (så)
någorlunda
relativt
pretty
quite

För oss hobbydiplomater. Eller bara tillräckligt veliga för att inte vilja uttala oss säkert om någonting alls.

dock eller though är ord som gärna smyger sig in mot slutet av en mening. Särskilt though vill gärna ta sig in i det mesta.

Skall man faktiskt använda sig av förstärkningsord finns det inget som kommer i närheten av den klang och elegans som synnerligen har. Fantastiskt ord. Fantastiskt dyker förresten upp så snart beröm skall utdelas, liksom underbart.

Och när man sedan inte lyckas knyta ihop någonting på ett ordentligt sätt blir det lätt att slå till med ett avslutande et cetera.