Om namn

För ett litet tag sedan fick jag ett mail från en Månskensdansläsare som undrade om jag inte borde lägga till någon initial till mitt namn när jag publicerar saker på internet och papper, för att undvika att bli ihopblandad med Johan Jönson. Det är naturligtvis inte önskvärt, men frågan är om den som missar skillnaden i stavning från första början lägger märke till den detaljen. Fast egentligen är det bara en dåligt ursäkt: när det kommer till kritan handlar det om att Johan Jönsson råkar vara mitt namn, och eftersom det är mitt namn så skall det så länge som det är mitt namn och jag väljer att använda det banne mig duga också.

Namn och identitet är en känslig fråga. Det är ingenting konstigt i att använda sig av pseudonymer, eller byta namn – en vän lade till Mars och använde det som tilltalsnamn ett tag, en annan lystrar sedan ett antal år tillbaka till Elric – om man inte är bekväm med det man döptes till. Men namnet är en viktig del av identiteten och ingen vill tvingas till att byta av omständigheterna eller av någon annan: att ge folk nya namn för att man inte orkar lära sig att uttala deras, främmande, har länge varit ett sätt att visa på deras underlägsenhet, antingen medvetet eller helt enkelt för att man tar maktförhållandet som en självklarhet.

Litteraturen är full av nam, hur namn används och vilken makt namn har: redan i Odysséen är ett av de mest välkända styckena det där Odysseus förblindar Polyfemus och får honom att skrika att Ingen, som Odysseus presenterade sig som, har gjort honom blind. En av de bästa skildringarna är Ursula K. Le Guins A Wizard of Earthsea, där Sparrowhawk – vars sanna namn är Ged – genom större delen av boken går omkring rädd för den skugga han råkat frammana, för att slutligen inse att den är en del av honom själv och slutar striden genom att få den att förenas med honom när han kallar den vid sitt eget namn, Ged.