Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

måndag, juli 10, 2006

And the fat lady sang

En av världens största fotbollsprofiler har spelat sin sista match och avslutat sin landslagskarriär på ett fullständigt idiotiskt sätt. Det spelar ingen roll vad Materazzi sade, även om det säkerligen inte var snällt: en juniorlagsspelare i ett mediokert lag får inte spåra ur så i en halvviktig seriematch och för en rutinerad landslagsspelare i en VM-final är det en total katastrof. Det är nästan tur att gli azzurri vann bara av den anledningen (den andra skulle då vara för Cannavaros skull): Zidane förtjänar inte att vinna ett VM där han har uppfört sig så. Det gör i och för sig inte de Rossi, som jag tycker borde ha stängts av från finalen också, heller.

Annars var det en bättre match än jag hade förväntat mig. Inte fantastisk, men sevärd. Särskilt tycte jag att Materazzi och Malouda spelade bättre än väntat. Ribery har gjort ett riktigt bra mästerskap, men det räckte inte hela vägen fram.

Bronsmatchen var annars en av turneringens bästa matcher, och med två lag som jag hellre hade sett i final än Frankrike och Italien. Portugal hade mest boll men Tyskland var helt enkelt farligare; tillsammans med England har tyskarna tunga distansskyttar som klarar av att göra mål på långt håll. Lahm inledde med det några minuter in i första matchen och Schweinsteiger – som mer eller mindre på egen hand fixade bronset – avslutade med det. Ricardo var något svarare också, efter att ha imponerat så mycket i straffläggningen mot England: han fick fyra helt okej slagna straffar mot sig, tog tre och var på den fjärde. Och det är så tråkigt att se en så skicklig och talangfull fotbollsspelare som Christiano Ronaldo falla så snart någon blåser på honom och söka sig till motståndarnas ben som en alkoholist till vodkan.

Tyskland lovar för övrigt gott inför framtiden: med Lahm född '83, Schweinsteiger född '84 och Podolski född '85 har man flera unga och riktigt duktiga spelare att bygga på inför framtiden. De borde ha åtminstone ytterligare två, kanske tre, världsmästerskap framför sig innan det är dags att lägga skorna på hyllan (såvida de inte kör vidare i Millas stil, då Podolski skulle kunna spela i runt fem mästerskap till om Tyskland kvalificerar sig).

Angående nordeuropeisk fotboll ser det värre ut för England: den gyllene generationen kommer att ha passerat sin topp och deras stora, unga stjärna har, apropå idiotiskt uppförande, en femårings temperament och förmåga att hantera motgångar och hade stor del i att England återigen sparkades ut på straffar.

Annars har det varit ett ovanligt trist VM. Jag skulle inte säga att det har varit tråkigt att följa det, för det är det aldrig, men nog skall världens bästa kunna spela oändligt mycket bättre än så här. För första gången sedan Spanien '82 tog sig inget sydamerikanskt lag vidare till semifinalen (eller finalen, för den delen: i de fem föregående mästerskapen har Brasilien spelat tre finaler och Argentina två) och i de regerande världsmästarnas fall hade det på intet sätt varit välförtjänt: tråkigt, avslaget, utan fart och som mest med en enda bra match. Argentina, däremot, spelade faktiskt bra – kanske bäst i hela VM – men det är alltid tufft att möta hemmalaget, särskilt när det heter Tyskland som alltid är mycket bättre så snart det handlar om VM. Spanien är ett annat lag som kanske borde ha gått längre, men spöket förföljer dem och trots imponerande spel i gruppspelet gick det inte den här gången heller när laget gjorde en blek insats mot Frankrike.

Mest synd är det annars förmodligen om Australien: efter att ha tagit sig vidare med ett nödrop efter skandalmatchen (nästan värre än efterspelet i kvartsfinalen där Argentina visade sig vara usla förlorare) där de missade två självklara straffar och fick spela mot en kroat som inte visades ut förrän efter sitt tredje gula kort åker de ut på en ytterst tveksam straff i matchens allra sista sekunder. Men det är klart: ingen förväntade sig att Socceroos skulle ta sig så långt som de gjorde, och i efterhand är de säkerligen ganska nöjda med sin insats.

Annars gillade jag verkligen Elfenbenskusten. Hade de spelat i vilken annan grupp som helst hade de gått vidare. De hade kört över Sverige och varit mycket värdigare åttondelsfinalister. Jag ser fram emot att se mer av ivorianerna. Tyckte det var trist att Ecuador åkte så tidigt som de gjorde också. Hade gärna sett dem spela ett par matcher till.

Men det är klart: om fyra år är det dags igen.

4 Kommentarer:

Anonymous Johan sade:

Personligen tvivlar jag starkt på det, men roligast rapportering kring händelsen med Zidane kommer förresten från The Guardian:

115 mins Replays show that Materazzi's crime was to, erm, tweak Zidane's nipple. I kid you not. Tyldesley, the Zidane lover, is now launching into the darker spots of Materazzi's CV, but he's a fool: Zidane is slap bang out of order, kinky nipple tweak or no nipple tweak.

(Via Notiser från en ö.)

//JJ

10/7/06 01:11  
Blogger Magnus A sade:

Håller med om att inte Frankkrke förtjänar segern efter Zidanes grej (och vidare var ju straffen en filmning och Italien anser jag även av andra skäl var mera värda segern). Med Zidane i straffsparksläggningen ist för inbytte Trezigue(staving?) så hade man ju haft chansen.

Men tror ändå att skallningen kan ses som en viktig symbolisk sak, som faktiskt därmed även blir ett slags politisk händelse (eller av s a s kulturell betydelse), hur lite Zidane tänkte på laget eller betydelsen av det han gjorde mot den som smädade honom och hans familj. I Italien är invandrarfientligheten spridd och Zidane har till sitt ursprungliga hemlandet Algeriet och algerierna i Frankrike är en grupp som naturlgtvis är mycket känsliga politiskt. Efter matchen hyllades Zidane av Chiraq.

Men även i ett allmänmänskligt avseende så gjorde Zidane något som kan vara viktigt. Han lät hedern i den lilla världen gå före

Jag kom även att tänka på existentialismen och nobelprostagaren Camus och denne ävenobelpristagares "Främlingen" där huvudpersonen skjuter några araber i stundens ingivelse. Jämförelsen haltar totalt, då Zidane gjorde något med mening som det inte var svårt att ta stälning till i en moralisk kontext (Zidanes frihet var inte lika stor, skulle en existentialist säga), men likaväl så gör Zidane något som definierar/gör honom till människa i det *att* han handlar. Han väljer en handling (av de två valen att liknöjd bita ihop och gynna laget eller att reagera "som en man"). Sedan begraver romans huvudperson även sin döda Mamma, vilket skulle göra mi jämförelse extra intressant i en ordbajsande kulturkrönika.

Nåväl. Ser även att Johan Norberg anser att Materazzis kränkning var värre än Zidanes reaktion.

En bra blog förresten, med mycket om skolan! Kommer att bokmärka den.

Hejsvejs! /Magnus Andersson (ickeröd lärarproletär)

16/7/06 06:01  
Blogger Magnus A sade:

Glömde att skriva att manskulle kunna ställa Zidanes grej i jämförelse med andra demonstrationer. T ex knytnävarna som medlemmar i de svarta pnatrarna sträckte upp i OS i Mexico på 60-talet. Algeriet-frågan har nog inte i närheten av samma laddning i Frankrike som då rasfrågan i USA, och betydelsen av Zidanes grej är inte på samma sätt. Men vad kommer vi att minnas av finalen i fotbolls-VM 2006 -- kanske att vissa italienare lät hånande av Zidane bli huvudsak framför glädjen över deras seger?

(Det allmänmänskliga gällde förresten, utöver rasism, bl a mobbning och mobbades nedtryckta situation.)

16/7/06 06:09  
Anonymous Johan sade:

Jag väljer nog att inte lägga några politiska jämförelser alls i det: för mig handlar det om fotboll och enbart om fotboll. Det som spelar in är mina (mycket starka) åsikter om fair play, och vad man inte skall göra på en fotbollsplan. Att håna motståndaren hör dit, att skalla honom hör dit ännu mer. Men visst gör jag det enkelt för mig.

Tack.

//JJ

17/7/06 23:36  

Skicka en kommentar

<< Home