Hur många språk bör en bildad person tala?
De senaste dagarna har jag funderat en del på Alexanders Arguelles uttalande om eftersträvansvärda språkkunskaper för en bildad person (redan det ett uttryck som många människor tycker illa om) som jag citerade delar ur för ett litet tag sedan. En sak är värd att poängtera: han talar om mål att arbeta mot, inte om krav.
Look at any scholarly tome from the 19th century and you will see that no translations are provided for quotations from … Latin or Greek or French or German or Spanish or Italian. Obviously it was a reasonable and justified assumption that anyone who would read such a book would be able to read these languages.
Det kan röra sig om helt ogrundade fördomar från min sida och Arguelles är säkert mycket mer bevandrad i vetenskapliga texter från förrförra seklet än er enkla skribent, men när en språkvetare hänvisar till any scholarly tome från artonhundratalet så misstänker i alla fall jag att vi diskuterar huvudsakligen humaniora – det vill säga ämnen som ligger nära språkvetenskapen – och inte fullt så mycket naturvetenskap. Delvis för att det är så lätt gjort att tillskriva sitt eget verksamhetsfält större betydelse än det egentligen har, delvis för att naturvetenskapens uppgång och humaniorans fall är moderna företeelser.
Det leder till frågan: varför just språk? Fråga nästan vem som helst som ägnar sig åt en vetenskap om den allmänna kunskapsnivån inom just det ämnet, och svaret kommer bli att den stora majoriteten är hopplöst obildade och att någonting borde göras åt saken så snart som möjligt. Varför är språk viktigare än djupa kunskaper i matematik, fysik, kemi, biologi? Är inte det minst lika viktigt för att förstå världen runt oss? Borde inte en bildad människa idag ha goda kunskaper om hur en dator fungerar? Kunna grunderna i ett par programmeringsspråk? I alla fall ha en grundläggande förståelse för vad fenomenet internet är och hur datorer och servrar hänger ihop med varandra: skrämmande många människor verkar tro att internet är någonting stort och oöverskådligt som bor någonstans där ute i kablarna eller kanske ligger drömmande i det sjunkna R'lyeh.
Borde en bildad person kunna analysera någonting med marxistisk kulturteori, vara insatt i debatten om hur fildelningen påverkar filmbranschen förstå begrepp som proletariatets diktatur och nattväktarstaten eller om man råkar bo i Sverige inse varför socialdemokraterna idag inte är mycket mer socialister än moderaterna är nyliberala? Kunna någonting om Cézannes inflytande på Picasso? Bakgrunden till problemen som plågar stora delar av Afrika? Veta vilka grundläggande principer man måste ta hänsyn till när man bygger en bro? I en värld där engelska är ett allt mer växande lingua franca, om än inte så utbrett som svenskar gärna vill tro, ifrågasätts ofta det rent kommunikativa behovet av fler språk.
Det finns så mycket man kan tycka att en bildad person bör ha kunskap om att det snart blir löjligt. Att tala ett halvdussin språk är ingen enkel uppgift. Ample anthropological evidence that it is normal for normal individuals from truly multilingual societies such as parts of Africa and India to know half a dozen languages skriver Arguelles, men för oss som råkar ha vuxit upp i mer eller mindre truly monolingual societies istället? Vi utsätts inte för språken på alls samma sätt: vill jag som västgöte utsättas för mer än svenska (och engelska) behöver jag flytta rätt långt. Det gör att språkinlärningen får ske via skolbänken, var den än kan befinna sig, och det är ett oändligt mycket mer slitsamt sätt att lära sig språk. Det är ett exempel som jag helt enkelt inte kan se som någonting som har särskilt mycket relevans därför att skillnaden i aktiv arbetsinsats för att ta till sig språken ligger på så olika nivåer.
Och ändå: liksom Arguelles, även om jag sannolikt är mycket mer splittrad då jag aldrig skulle kunna ägna mig nästan uteslutande åt ett ämne – jag skulle inte kunna ägna mig uteslutande åt tre heller, för den delen – på det sätt han under långa perioder har gjort, är språk ett område som jag är intresserad av och gärna betonar. Språk är fundamentala för hur vi ser oss själv, vilka vi känner gemenskap med och hur väl vi förstår andra. Allt man kan ta reda på om en kultur som talar ett språk man inte förstår blir andrahandsinformation. Ett halvdussin språk är inte alls så svårt som det låter, eftersom ansträngningen man behöver lägga ned för att lära sig ett nytt minskar för varje språk man kan sedan tidigare när vi talar om så få. Man inser hur språkinlärning fungerar, man för djupare förståelse för hur språk i allmänhet fungerar och om man studerar närbesläktade språk så får man hjälp med ordförråd och grammatik.
A well-educated Westerner "should" know: a) Latin & Greek, b) English & French, Spanish or German, c) Russian, and d) Persian or Arabic or Sanskrit or Hindi or Chinese or ...
Jag tycker att det är tveksamt att koncentrera sig så mycket på döda språk. Jag tycker om döda språk. Jag gillar latin. Någon gång kommer jag säkerligen få för mig att jag skall lära mig grekiska. Men att sätta studiet av två döda språk som ett rimligt mål för varje bildad person? Nej. Visst, kulturellt arv och allt det där, men det håller inte – bättre matematik- eller fysikkunskaper ser jag i så fall som mycket rimligare. Att det är ett bra eftersträvansvärt mål för en europé att tala sitt modersmål, engelska och minst ytterligare ett europeiskt språk håller jag med om. Med tanke på den enorma mängd kunskap som finns om så många ämnen är resten nog någonting som bör lämnas åt dem med ett faktiskt språkintresse.
Look at any scholarly tome from the 19th century and you will see that no translations are provided for quotations from … Latin or Greek or French or German or Spanish or Italian. Obviously it was a reasonable and justified assumption that anyone who would read such a book would be able to read these languages.
Det kan röra sig om helt ogrundade fördomar från min sida och Arguelles är säkert mycket mer bevandrad i vetenskapliga texter från förrförra seklet än er enkla skribent, men när en språkvetare hänvisar till any scholarly tome från artonhundratalet så misstänker i alla fall jag att vi diskuterar huvudsakligen humaniora – det vill säga ämnen som ligger nära språkvetenskapen – och inte fullt så mycket naturvetenskap. Delvis för att det är så lätt gjort att tillskriva sitt eget verksamhetsfält större betydelse än det egentligen har, delvis för att naturvetenskapens uppgång och humaniorans fall är moderna företeelser.
Det leder till frågan: varför just språk? Fråga nästan vem som helst som ägnar sig åt en vetenskap om den allmänna kunskapsnivån inom just det ämnet, och svaret kommer bli att den stora majoriteten är hopplöst obildade och att någonting borde göras åt saken så snart som möjligt. Varför är språk viktigare än djupa kunskaper i matematik, fysik, kemi, biologi? Är inte det minst lika viktigt för att förstå världen runt oss? Borde inte en bildad människa idag ha goda kunskaper om hur en dator fungerar? Kunna grunderna i ett par programmeringsspråk? I alla fall ha en grundläggande förståelse för vad fenomenet internet är och hur datorer och servrar hänger ihop med varandra: skrämmande många människor verkar tro att internet är någonting stort och oöverskådligt som bor någonstans där ute i kablarna eller kanske ligger drömmande i det sjunkna R'lyeh.
Borde en bildad person kunna analysera någonting med marxistisk kulturteori, vara insatt i debatten om hur fildelningen påverkar filmbranschen förstå begrepp som proletariatets diktatur och nattväktarstaten eller om man råkar bo i Sverige inse varför socialdemokraterna idag inte är mycket mer socialister än moderaterna är nyliberala? Kunna någonting om Cézannes inflytande på Picasso? Bakgrunden till problemen som plågar stora delar av Afrika? Veta vilka grundläggande principer man måste ta hänsyn till när man bygger en bro? I en värld där engelska är ett allt mer växande lingua franca, om än inte så utbrett som svenskar gärna vill tro, ifrågasätts ofta det rent kommunikativa behovet av fler språk.
Det finns så mycket man kan tycka att en bildad person bör ha kunskap om att det snart blir löjligt. Att tala ett halvdussin språk är ingen enkel uppgift. Ample anthropological evidence that it is normal for normal individuals from truly multilingual societies such as parts of Africa and India to know half a dozen languages skriver Arguelles, men för oss som råkar ha vuxit upp i mer eller mindre truly monolingual societies istället? Vi utsätts inte för språken på alls samma sätt: vill jag som västgöte utsättas för mer än svenska (och engelska) behöver jag flytta rätt långt. Det gör att språkinlärningen får ske via skolbänken, var den än kan befinna sig, och det är ett oändligt mycket mer slitsamt sätt att lära sig språk. Det är ett exempel som jag helt enkelt inte kan se som någonting som har särskilt mycket relevans därför att skillnaden i aktiv arbetsinsats för att ta till sig språken ligger på så olika nivåer.
Och ändå: liksom Arguelles, även om jag sannolikt är mycket mer splittrad då jag aldrig skulle kunna ägna mig nästan uteslutande åt ett ämne – jag skulle inte kunna ägna mig uteslutande åt tre heller, för den delen – på det sätt han under långa perioder har gjort, är språk ett område som jag är intresserad av och gärna betonar. Språk är fundamentala för hur vi ser oss själv, vilka vi känner gemenskap med och hur väl vi förstår andra. Allt man kan ta reda på om en kultur som talar ett språk man inte förstår blir andrahandsinformation. Ett halvdussin språk är inte alls så svårt som det låter, eftersom ansträngningen man behöver lägga ned för att lära sig ett nytt minskar för varje språk man kan sedan tidigare när vi talar om så få. Man inser hur språkinlärning fungerar, man för djupare förståelse för hur språk i allmänhet fungerar och om man studerar närbesläktade språk så får man hjälp med ordförråd och grammatik.
A well-educated Westerner "should" know: a) Latin & Greek, b) English & French, Spanish or German, c) Russian, and d) Persian or Arabic or Sanskrit or Hindi or Chinese or ...
Jag tycker att det är tveksamt att koncentrera sig så mycket på döda språk. Jag tycker om döda språk. Jag gillar latin. Någon gång kommer jag säkerligen få för mig att jag skall lära mig grekiska. Men att sätta studiet av två döda språk som ett rimligt mål för varje bildad person? Nej. Visst, kulturellt arv och allt det där, men det håller inte – bättre matematik- eller fysikkunskaper ser jag i så fall som mycket rimligare. Att det är ett bra eftersträvansvärt mål för en europé att tala sitt modersmål, engelska och minst ytterligare ett europeiskt språk håller jag med om. Med tanke på den enorma mängd kunskap som finns om så många ämnen är resten nog någonting som bör lämnas åt dem med ett faktiskt språkintresse.
posted by Johan | 01:33
7 Kommentarer:
Förlåt mig för att jag bara läste de inledande 4,5 styckena och ändå kommenterar.
Jag är intresserad av datavetenskap och har runt 160p inom det just nu. I kombination med ett området är ett stort fritidsintresse så anser jag mig skapligt "bildad".
Däremot så är jag inte allmänbildad, mitt intresse är snävt och det jag bryr mig mest om.
Min teori är att för att nå djupare kunskaper behöver man fokus. Det finns genier som kan "allt", men inte många är så funtade.
Att lära sig ett antal språk (förutom Svenska och Engelska) skulle knappast hjälpa mig. Då lär jag mig hellre en ny programspråksparadigm, algoritm eller teori inom mitt favoritområde.
Förr i tiden så hade vi inte ett globalt språk i engelskan. Då var det viktigare att kunna flera språk för att kunna kommunicera med andra inom sitt område.
Idag är saker och ting annorlunda inom många områden. Säkerligen är det nyttigt för vissa och ett krav för andra.
Däremot så behöver man inte längre det för att kunna bli "bildad". Och vad är bildad egentligen?
Well, yes, det är i allmänhet en fördel att läsa hela inlägg innan man kommentarer, men nu tar du upp någonting jag inte nämner eftersom jag så helt koncenterar mig på en splittrad allmänbildning, så det spelar någon ingen större roll. En sak som jag poängterade men som du ändå verkar ha missat eller bortsett från: både jag och Arguelles talar om mål att sträva mot. Inte om krav.
Globala språk har inte varit av intresse tidigare. Tidigare århundradens européer hade sällan något större intresse av kommunikation med folk utanför Europa. Däremot har de som hade chansen att skaffa sig god bildning (det vill säga de som till skillnad från den stora majoriteten inte behövde ägna timmar varje dag åt att arbeta för att helt enkelt få mat på bordet) säkerligen i perioder klarat sig utmärkt i de kretsar i Europa (vilket för många av dem var världen; det utanför var utanför civilisationen och kunde på sin höjd erbjuda exotism) som de kunde tänkas vara intresserade av med bara ett språk, säg latin under en period, franska under en annan. Som datavetare klarar du dig säkerligen alldeles utmärkt med vetenskaplig litteratur på engelska, eftersom ämnet är så nytt och anglocentererat, men det är nog faktiskt ett undantag snarare än en regel. Vill jag någon gång fortsätta med indoeuropeiska studier och verkligen förjupda mig är det tur att jag kan tyska, eftersom det inte bara är viktigt utan förmodligen viktigare än engelskan inom vissa språkvetenskapliga områden. Likaså klagade en maskiningenjör för mig rätt nyligen om att det fanns så myckte teknisk litteratur på tyska som han hade haft nytta av, men inte kunde läsa. Jag blev i kommentarerna här för ett tag sedan erbjuden att låna en bok om ett ämne jag skrev om, men fick tacka nej eftersom den var på franska, vilket jag inte tagit tag i och studerat än. Et cetera. Engelska är inte ett så dominerande internationellt språk som många svenskar tror. (Därmed inte sagt att du nödvändigtvis gör det.) Dessutom tror jag att krav på att vetenskap skall ske på engelska kan leda till intellektuell utarmning genom att du antingen missar viktiga verk skrivna på språk du inte förstår, eller att dessa viktiga verk om de nu skrivs på engelska blir sämre än de hade kunnat vara. Mer om det här.
Ordet bildad betyder helt enkelt inte att man har djupa kunskaper inom ett område. Det innebär naturligtvis inte att det nödvändigtvis är fel att helt koncentrera sig på någonting för att uppnå djupa kunskaper i det; som jag påpekar är själva begreppet någonting som långt ifrån alla är bekväma med och kanske har det i många ören en förlegad klang av artonhundratalsbourgeois och "de bildade klasserna". Jag personligen skulle absolut kalla en person som läser in sig på enbart datavetenskap, fysik, lingvistik, statsvetenskap eller något annat enskilt område för välutbildad (vilket är anledningen till att jag valde termen bildad istället för Arguelles well-educated), men det vill jag hävda är en annan sak. Om du anser att bred bildning är någonting onödigt, för all del -- då är det ju inte mer eftersträvansvärt för dig att vara bildad än det är för mig att kunna köra lastbil.
Jag vet inte vad du menar med djupare kunskaper, men visst behöver de flesta koncentera sig huvudsakligen på ett ämne och ägna det en hel del tid och ansträngning för att till exempel doktorera inom det. Men dels undrar jag om det inte är skadligt för området att inte kunna se det ur fler perspektiv, dels undrar jag om det inte är hämmande att vara så begränsad till sitt expertisområde. Men vad du vill göra med ditt liv och vad som är bäst för dig är naturligtvis helt upp till dig själv; självklart är du bäst lämpad att avgöra det. Det vi talar om är mycket ideal, och ideal är alltid i högsta grad subjektiva.
Dessutom: både jag och, skulle jag gissa med tanke på vad han prioriterar och hur han hänvisar till äldre vetenskapsmän, i än större utsträckning Arguelles är sannolikt präglade av ett klassiskt bildningsideal som gärna sätter humaniora i centrum. Jag försöker jämka det med hur världen ser ut idag, men det leder mest bara till ett bildningsideal som spänner över en lång rad discipliner och som jag ibland tvivlar att jag själv kommer att uppnå. Men det gör det så mycket mer spännande.
//JJ
Jag tycker att det här är en intressant diskussion.
Vad det gäller språkkunskap, så tror jag att det beror på vilken kunskapsstrategi individen i fråga har.
Dels kan det kanske vara ett självändamål att erhålla språkkunskap. Men framför allt, precis som Johan nämner, så tror jag att det snarare är kunskapsområdet i sig som styr behovet av språk. Det gäller, tror jag, allt från läkaryrket, till datavetenskap (där jag också har en fil mag), filosofi, historia osv, där det kan vara fördel att kunna latin, engelska, franska, tyska för att tillägna sig kunskap och kunna kommunicera inom området.
Dessutom innehåller ju varje nischat område sitt fackspråk - så det handlar hur som helst om att tillägna sig ett språk.
Jag har också funderat mycket över en tendens i samhället. Något jag ser som en "nanonischning".
Jag har t ex bekanta som har nischat sig inom teoretisk fysik, inom något (för mig) obegripligt och smalt område, där de sannolikt är världsledande. Men däremot kan de sakna de mest basala kunskaper inom andra områden (historia, matlagning, social förmåga, psykologi)
Det jag saknar är väl kanske något slags universaltänkandet. Vem står för helheten - den totala kunskapen? Vem summerar forskningen och sätter kunskapen i sitt sammanhang?
Där tror jag att det är absolut nödvändigt att bredda sig.
För att t ex förstå hur datortekniken påverkar människan, i västvärlden, i vår samtid osv.
Universalgeniet är dött - länge leve renässansmänniskan.
Jag vill ytterst ogärna lägga mig i vilka livsval andra människor gör, men framför allt så skulle i alla fall jag tycka att det hämmade mig och gjorde det svårare för mig att fungera tillsammans med andra människor om jag bara hade en väldigt nischad kunskap och inte visste mycket om världen utanför den. (Som här.)
Därmed inte sagt att finns saker jag har valt bort som säkerlligen kan göra det svårare för mig i sociala sammanhang. Min allmänbildning när det gäller tv-serier, populärmusik och det mesta som har med bilar att göra är till exempel usel.
//JJ
Intressant och mycket läsvärd bloggpost. Bravo!
Jag skiljer för egen del på begreppen "bildning", "allmänbildning" och "utbildning" och för mig är skillnaderna viktiga, även om begreppen också är överlappande.
"Allmänbildning" är vad varje svensk bör veta, för att parafrasera en känd boktitel. Allmänbildning är helt enkelt i första hand det som man bör kunna fövänta sig att en annan människa har åtminstone en grundläggande uppfattning om. I andra hand innefattar det även kunskaper om samhällsförhållanden och annat som inte nödvändigtvis tillhör boklig lärdom.
Bildning, däremot, är i första hand boklig lärdom för ickeprofessionella ändamål, det som en besläst person bör sträva efter att ha vissa kunskaper om. Det kan t.ex. röra sig om kunskaper om de stora filosoferna; nödvändiga för en hel del intellektuell verksamhet, men inte för att fungera väl i samhället och i samspelet med människor i allmänhet.
Utbildning, slutligen, är riktad lärdom i ett specifikt ämne(sområde) avsedd för ett specifikt ändamål.
När vi talar om våra fackområden tenderar vi, som Johan nämner, att överdriva den mängd kunskap som vi anser tillhöra allmänbildningen; vi blandar ihop allmänbildning med bildning och utbildning. För mig som fysiker är det fullständigt självklart att Schrödingerekvationen är oerhört grundläggande, och den som vill göra anspråk på naturvetenskaplig bildning bör sträva efter att känna till bl.a. denna. Men till allmänbildningen hör det trots allt inte. Däremot finns det ännu mer grundläggande begrepp som kanske borde göra det (jag tänker närmast på energiprincipen och termodynamikens andra huvudsats).
Jag tror att man gärna gör samma misstag när man jämför med vad en bildad man förväntades veta på 1800-talet. Man för gärna över det på allmänbildning i dagens samhälle, när man kanske snarare borde jämföra med bildning, eller till och med utbildning. Den bildade 1800-talsmannen, som förväntades läsa citat på latin, grekiska och italienska, tillhörde sannolikt en liten intellektuell elit. Under åtminstone större delen av 1800-talet var det fortfarande möjligt för den som hade tid och resurser att på ett grundläggande plan greppa hela den existerande vetenskapen. Det är det inte idag, inte ens för oss som ägnar oss åt vetenskap professionellt. Även för en bildad människa idag är det sannolikt viktigare att känna till grundläggande fakta om datorer, medicin, politik och ekonomi, än att kunna läsa citat på latin, eller ens på spanska. För en god bildning räcker det med att behärska sitt modersmål och engelska, och kanske bör man på sin "önskelista" sedan prioritera annan kunskap högre.
Dock, språkkunskaper ska inte underskattas, och den som strävar efter bildning bör naturligtvis behärska svenska och engelska, och han eller hon bör nog åtminstone kunna något om något ytterligare språk. Samtidigt som djupa kunskaper i många språk kanske inte är så viktigt längre är goda kunskaper i svenska och engelska numera desto viktigare och närmast att betrakta som en del av allmänbildningen, och kunskap om snarare än kunskap i andra språk är viktigt för en stor grupp människor.
Tack.
Bra utredning av begreppen allmänbildning, bildning och utbildning, förresten. Det sade väl ungefär vad jag ville säga men inte riktigt lyckades framföra lika klart.
Jag skulle vilja påstå att det för den som strävar efter bildning (eller utbildning, för den delen!) inte bara är önskvärt utan direkt nödvändigt med djupare kunskaper i engelska idag, och önskvärt med ytterligare minst ett språk. Men det är klart: dels handlar det om att språk är ett av de områden jag tenderar att betona överdrivet mycket, dels kan man även om man är rätt överrens om vad bildad innebär ha ganska stor variation på de krav man ställer.
//JJ
Jag kan bara instämma: svenska och engelska är helt nödvändigt om man strävar efter bildning och utbildning idag. Jag är förvisso också språkfetischist på hobbybasis, men jag tror inte att detta är att överdriva, och till yttermera visso är jag böjd att hålla med dig om att ytterligare ett språk är eftersträvansvärt.
Det händer att jag får frågan hur mycket av gymnasiefysiken man verkligen måste kunna för att läsa fysik på universitetsnivå. Mitt svar är att det enda man verkligen behöver ha med sig från gymnasiefysiken är en uppfattning om vad fysik handlar om och en bild av hur fysik kan se ut (och naturligtvis ett intresse för ämnet). Det som är verkligt, verkligt viktigt att ha med sig om man ska läsa fysik är svenska, engelska och matematik -- i ungefär den ordningen. Detta är redskapen för att kunna tillägna sig fysiken. De som misslyckas med att läsa fysik på universitetsnivå är de som 1. inte har ett tillräckligt intresse, 2. inte har språkkunskaperna för att kunna tillägna sig informationen och 3. de som inte behärskar det mest grundläggande, matematiska hantverket och därför fastnar i det, istället för att fundera över fysiken.
Skicka en kommentar
<< Home