Folk, deras författardrömmar & synen på publicering

Många människor går omkring med författardrömmar. Vill skriva, eller kanske framför allt ha skrivit, någonting och se det publicerat någonstans. För nöjet i att skriva, för prestigen, för bekräftelsen, kanske i några enstaka fall för myten att skönlitterärt författande är ett bra sätt att tjäna pengar på och för att man vill ha en fot in i den världen. Det är inget fel i det (möjligtvis med undantag för den sistnämnda illusionen). Men den brinnande viljan att få någonting i tryck ger en förskjutning i vad som är en rimlig syn på publicering och vad man skall gå igenom för att få se text i tryck. Den som har skrivit någonting har utfört ett arbete. För utfört arbete skall man få betalning. Framför allt skall man inte betala för det – ett problem som visserligen inte existerar i särskilt stor utsträckning i Sverige, så vitt jag vet, men som är vanligare på andra sidan Atlanten där författare in spe luras att för alldeles för höga summor och utan något som helst redaktionellt arbete se sina manus i bokform (med viss generalisering: om ingen annan vill betala för att trycka den, varför skulle andra vilja betala för att läsa den sedan?). Varje förslag där större kostnader än porto för att skicka in eventuella manus landar på författaren bör tas i med en lång, lång tång, om ens det.

Naturligtvis är det inte alltid – inte särskilt ofta – rimligt att kräva vettig timlön för vad man har skrivit. Framför allt för att pengarna måste komma från någonstans, och så många läsare hittar inte till de flesta verk. Vissa publikationer går inte ens med vinst men har absolut ett värde ändå; en novellförfattare som skriver huvudsakligen för sitt eget höga nöjes skull på sin fritid och en hobbytidskrift som publiceras lika mycket för nöjes skull på redaktörens fritid lever i symbios: det är kul för novellförfattaren att få ett någorlunda vettigt ställe att göra av sina noveller (för den svenska novellmarknaden är något, eh, begränsad), och det är kul för redaktören att få in bra material till priset av ett friexemplar. Det är en bedömning som får göras för varje enskild situation: varför skrev jag det här och har jag en rimlig chans att faktiskt få betalt för det? Var vill jag se det publicerat och finns det någon poäng i att försöka få en viss publikation att betala någonting värt att nämna?

Man skall på intet sätt fnysa åt kämpande små kulturtidskrifter med redaktörer som brinner för vad de gör och inte har råd att betala sina bidragsgivare eftersom det redan är ett fritidsprojekt som kostar – de förtjänar all respekt. Men den som bör få ett grattis är redaktören som trots det får in helt okej material. Skribenter har, anser jag, stor nytta tidskrifter och förlag (även om idén att det skulle vara finare med pappers- än internetpublicering är en stor och sorglig myt; det är redaktörsinsatsen som är det viktiga). Men tidskrifter och förlag har ännu större behov av skribenter.

Många författare in spe verkar glömma det.