Betongtyska & solskensitalienska

Men det låter ju så fult! säger någon om tyskan och ser bilderna framför sig: något av Hitlers riksdagstal eller kanske Goebbels Sportpalasttal, bayrare i lustiga kläder som berusat skrålar någonting otydbart, ett ilsket gräl vid en väg någonstans i östra Betongtyskland. I bästa fall består representanterna kanske av Kraftwerk eller Rammstein. För ett antal månader sedan hamnade jag i väntan på kollektivt färdmedel i en diskussion med en förtjustande äldre dam som tyckte att det var helt fantastiskt att jag studerade och tyckte om tyska. Hon kom engagerat in på en jämförelse med språkets status under hennes skolgång, då hon och andra elever på rasterna roade sig med att bättra på sina kunskaper genom att tala tyska med varandra på rasterna, och hur snabbt den statusen dalade i och med Tredje rikets fall och kunskaperna om det som pågått där spreds. Tyskland är fortfarande inte vidare populärt bland gemene man – dispens kan ges om man är ute efter billig öl – och om man har för vana att invända mot den i inläggets inledning nämnda kommentaren får man ofta fråga sig vad det egentligen är man diskuterar: det tyska språket eller Nazitysklands arv, lätt öststatskryddat?

Men det är ju så vackert! utbrister någon om italienskan och ser kanske eller kanske inte de romantiserade bilderna av Italien framför sig. Den här gången är det dock huvudsakligen mina bilder som spelar in: frustrationen över att inte kunna göra sig förstådd på något av de språk jag behärskar (jag svor att aldrig hamna där i Italien igen; det är själva anledningen till mina kunskaper i italienska), bilförarna som i ren förvåning över att någon faktiskt stannar vid övergångsställen nästan kör över de väntande barnfamiljerna, hettan som får mig att ligga i skuggan och flämta och lida mig igenom dagar som är alldeles för varma för mig som har svårt redan för strålande solsken i den svenska sommaren. Jag undrar om min syn på italienskan någonsin riktigt kommer kunna frigöra sig från de upplevelserna, och om jag i så fall fortfarande kommer att anse att italienskan är de omotiverat många vokalernas språk.