Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

måndag, juli 17, 2006

1984, Brave New World, Fahrenheit 451, Kallocain – vad fattas dem?

Vad är det egentligen som gör att inga stora dystopier är verkliga litterära mästerverk? Jag tycker om George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Brave New World, Ray Bradburys Fahrenheit 451 och Karin Boyes Kallocain. Det är läsvärda böcker, men någonting fattas – i språket, i personskildringarna, kanske i närvaron. De griper sig inte riktigt fast. Ofta har författarna skrivit någonting betydligt bättre: på sistone har jag till exempel omvärderat Animal Farm och kommit fram till att jag tycker att den är mycket bättre än 1984, och Boyes prosa var aldrig i närheten av hennes lyrik ändå. Att komma på ännu sämre skrivna dystopier är förvisso inget som helst problem: se bara Kennet Ahls Slutstation.

Vad är det som gör att de dystopier som ständigt lyfts fram faller? När jag läste Oryx and Crake, som väl får anses dra åt dystopihållet, för något eller ett par år sedan tyckte jag att den sopade banan med alla ovannämnda titlar: inte nödvändigtvis för att framtidsskildringen var bättre, även om den absolut var mer aktuell, utan för att Atwood är en så skicklig författare att det vanligtvis spelar mindre roll mer exakt vad hon skriver om. Philip K. Dick har skrivit ett par alldeles utmärkta romaner som skildrar mörka framtida samhällen. Men är de rena dystopier? Och borde det inte finnas någon riktigt välläst dystopi som faktiskt ordentligt bra rent litterärt?

8 Kommentarer:

Blogger Thomas sade:

Fahrenheit 451 vill jag minnas att jag upplevde som fantastiskt platt när jag läste den för (räknar efter) - hjälpärdetsålängesedan - nio år sedan. Däremot håller jag inte med dig då det gäller 1984, den grep tag om mig något enormt; jag grät under tortyravsnitten och bokens avslutande sidor var rent ut sagt ångestskapande. När jag jämför de båda böckerna så tror jag att en betydande skillnad för mig var att världen som beskrivs i 1984 känns väldigt realistisk, medan Fahrenheit ger ett ganska artificiellt intryck. Varför bry sig om människor i en miljö som känns ganska sökt och konstruerad? Fast för att kunna ge en mer rättvis analys så borde jag nog läsa om de båda böckerna... nån gång...

17/7/06 23:40  
Blogger A.R.Yngve sade:

Har läst Kennet Ahls SLUTSTATIONEN, och jag gör aldrig om det. ("Det var bara en dröm"-slutet var så urbota dumt!)

Kanske är det humorn så många dystopier saknar. (Orwells ANIMAL FARM har däremot humor.) Tonen kan bli så gravallvarligt dyster att läsaren storknar. Humor är en mänsklig dimension, och en viktig komponent i realismen.

Ofta framställs det dystopiska tillståndet i berättelsen som omöjligt att ändra på, vilket helt enkelt inte är trovärdigt - det blir nihilism, inte stor litteratur. (Det är också ett skäl till att jag starkt ogillar filmen BRAZIL.)

18/7/06 11:31  
Blogger Andrea sade:

...Och jag tyckte att Oryx & Crake visserligen var ganska bra, men att den, hmm, saknade något... :)

"Det var bara en dröm"-slut borde för övrigt ställas mot väggen och skjutas när revolutionen kommer.

18/7/06 19:15  
Anonymous Fredric sade:

Fahrenheit 451 uppskattade jag, även om personteckningarna är för hastiga och et finns ytterliggare e del brister med den, mycket för de sma sakerna. De saker som bara nämns i förbigaende (kriget som de överflygande planen är pa vag till) är betydligt mer gripande i den boken än delar av huvudhandingen och det är en aspekt som glöms bort i andra dystopier där det bara fokuseras pa den viktigaste biten, som övervakningen i 1984.

18/7/06 23:47  
Anonymous Tim sade:

Måste anmärka på att så många tycks förväxla komplexitet med kvalitet. Ibland är enkelheten en kvalitet i sig. Håller såväl Fahrenheit 451 och Brazil som två av filmvärldens mästerverk. Den som inte ser att både dessa filmer närmast är antinihilistiska, behöver se dem en gång till. Hela deras väsen är ju att bringa fram vilka enorma värden som ligger i kärlek och frihet, och som riskerar att gå förlorade i frihetshatande samhällen (där diktatorers visioner om "det välmående samhället", sätts högre än hur människorna i det mår på riktigt).

Se dem igen!

27/12/07 00:59  
Blogger Johan sade:

Uh. Jag har inte sett någondera. Diskussionen här handlar om böcker, inte film, och uttalat kvaliteter som har att göra med den litterära framställningen.

//JJ

27/12/07 01:03  
Anonymous Tim sade:

Jag är inte bekant med ordet "uh", men jag ser att det reagerats på att jag nämnt filmatiseringar. Jag reagerade framförallt på ett inlägg som innehöll bland annat detta:

"Ofta framställs det dystopiska tillståndet i berättelsen som omöjligt att ändra på, vilket helt enkelt inte är trovärdigt - det blir nihilism, inte stor litteratur. (Det är också ett skäl till att jag starkt ogillar filmen BRAZIL.)"

Vh

27/12/07 01:53  
OpenID claese sade:

Intressant reflexion. Dystopin menar jag är mer inåtriktad än utåtriktad och det ställer större krav på språket; alltså upplever vi dem jämförelsevis sämre för att vi jämför dem också med oss själva fast de minst är lika bra, om än rätt så lika varandra Eugen Samjatins "Vi" tycker jag är lika bäst.

24/4/14 11:11  

Skicka en kommentar

<< Home