Charlie Christensen: Röde Orm – I Västerled

Till den svenska litteraturens stora skatter hör Frans G. Bengtssons Röde Orm: mustig, välskriven, humoristisk. Stor del i det har självklart själva sättet som den berättas på: ordvalen, meningarna, hela språkbehandlingen. Det gör att Charlie Christensens uppgift att föra över berättelsen till serieformat blir minst sagt en utmaning, en utmaning som han nog löser så gott som man kan begära: en skildring av platserna och handlingen. Men det räcker inte med att behålla pluralformerna i berättandet för att fånga stämningen i originalverket.

Charlie Christensens Röde Orm är ett underhållande och snabbläst komplement till Frans G. Bengtssons Röde Orm, och var väl heller aldrig tänkt att vara någonting annat.

Min tanke var: Vad kan jag tillföra en berättelse som redan existerar? Svaret var dokumentation, att ge serien verkliga miljöer. Slita hornen ur falska vikingahjälmar, förkasta alla Wagnerkoncept och nazistalluderingar, undvika fantasyskildringar, tvätta av all Tolkienbyk och ge vikingarna tillbaka åt vikingarna. Låta skildringen bli ett verkligt äventyr, med resor och möten med andra kulturer, på det sätt som Tintin-böckerna varit det för mig då jag var liten. Jag har alltid velat teckna något sådant, och detta skulle bli min Tintin.
 - Charlie Christensen

Det finns ett värde i sig att känna till berättelsen om Röde Orm. Om man verkligen inte orkar eller kan ta sig igenom Bengtssons verk utan att det blir en ren plåga (och att på sin fritid tvinga sig att läsa skönlitteratur man ändå inte njuter av är bara dumt) kan det här vara ett bättre alternativ än ingenting alls, men huvudsakligen skall Christensens serie nog betraktas som någonting som vänder sig till dem som redan har läst Röde Orm. Frågan är om det i så fall inte är lika bra att skapa sina egna bilder.